Lilla Blå tar ingen skit

Herre jävlar idag var det äntligen vinterdistans! Ut mot trakterna av Näshultasjön skulle vi, och på den östra sidans slingrande småvägar trampade vi. Jag på carboncrossen, Magnus och Jocke på MTB. Alla med dubb, såklart.

Och Jocke med sin nya termosflaska, som han påstod sig ha fått inspiration till från mig! Nu var det slut med minitermosen i bakfickan som jag brukade vila blicken på, nu skulle en gammal cykelflaska klippas av upptill och silvertejp tejpas runt termosen och hålla stadgan! Och jag, som fått inspiration till min från Katja! Älskar när termosinnovationer går i arv cyklister emellan.

Det var lagom många minusgrader och snön var packad i skogen. Vinden fanns inte, och snön var några centimeter. Jocke och Magnus trummade på, stillsamt småpratande några meter framför mig. Uppför gick det, och nedför.

Sedan kom modden. Och bilspåren. Och traktorspåren. Och kramsnön förklädd till nysnö.

Jag experimenterade noggrant med alla de där småsakerna som utgör vinterns guldgruva av teknikträning: vikten uppför, kadensen i lössnön, styrets vinkel, tyngdpunkten nedför. Balansen på isfläckarna. Och jag upptäckte att det jag förut tyckt var så fantastiskt med carboncrossen, mitt inlånade lilla snömonster, när jag minst anade kunde slå bakut och bita mig.

Vilket ledde till att jag var tvungen att fokusera ännu mer och förmodligen få ännu mera träning.

Om jag lade vikten rätt nerför och slappnade av, skulle Lilla Blå ledigt följa mitt tilltänkta spår utan sladd. Men om jag stelnade till och började klämma åt bromshandtagen, skulle min oro tränga ut genom fötterna in i pedalerna ner genom händerna ut i styret och få framhjulet att vobbla.

Och jag skulle med lite tur vurpa åt rätt håll, bort från växelörat.

Om jag skulle sitta lätt med styret uppför och kroppen upprätt, så skulle Lilla Blå ivrigt tugga sig upp till krönet utan spinn. Men om jag skulle hänga det minsta lilla på styret, skulle den tyngden få dubben att mista sin förmåga och greppet att släppa från snön.

Kunde jag manövrera vikten och balansen rätt, placera tyngdpunkten lämpligt i varje situation och tänka konstruktivt utan att lacka ur och gorma i stackars Jockes högeröra i snömodden – då skulle Lilla Blå lydigt, lugnt och koncentrerat rulla fram på vägen. Och plira nyfiket mot på nästa moddiga parti. Bilda ett oslagbart ”vi” med mig.

Men klev jag upp på sadeln med bilden av det vobblande framhjulet tatuerad i pannbenet, och mig själv fladdrandes runt i snön med skorna i vädret – då skulle inte hjulen bära.

Så var det.

Och hjulen både bar och inte bar, och när Lilla Blå förtvivlat slutligen försökte följa mina nycker låg vi plötsligt där på tvärs över traktorspåren, i en praktvurpa. Och där kom Magnus framdäck glidandes fram mot min rygg så jag kände dubbarnas konturer längs ryggraden. Men Magnus var klok nog att fly ner i ett dike och mjukt landa i ljungen, på tryggt avstånd från mig. Och även om det var jag som orsakat glidtacklingen, så var det han som fick mest ont. Men min smärta hamnade på psyket, för det var efter denna vurpa som pannbenet blev tunt som flor och det var då jag gormade så Jocke hörde och sa lugna dig. Och Magnus i snygga ordalag frågade något om väggen. För det var då vi var i bilspår som krävde ett fokus som jag hade svårt att uppbåda och som då blev till oro.

Vilket fortplantade sig ut i carboncrossens alla extremiteter. Igen.

Så det blev att klicka ur och sådär crossigt, nonchalant kasta upp Lilla Blå på höger axel och promenera ett stycke. Senare, de sista metrarna på hemvägen i Vilsta, kom skrattet. Fnittret.

Om jag gör rätt, gör cykeln rätt.

Svårare än så är det inte.

Godnatt på det.

Vänta, här kommer för en gångs skull lite strava, för den här turen är skitfin och kan varieras efter tycke och smak. Allt utifrån hur mycket sörmlandsgrus man vill smaka under rundan.

Och vem vill missa sörmlandsgruset?

Där de har så praktiska vägräcken

Note to oneself: alltid på vinterdistans ska buffen för halsen på, samt armvärmarna för handleden. Antingen de med kurbits eller de från nya svartvita kittet. De bara ska med, punkt.

Annonser

2 reaktioner på ”Lilla Blå tar ingen skit

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s