Och så kommer en hälsning från snöriket Dalarna!
Ännu en skidhelg i Orsa kan härmed läggas till handlingarna. Helvete vad med snö här har varit. Nästan så jag måste ta det personligt. Och sol! Men det vore ju fantasilöst att skriva om, så här kommer något om det som tog vid efter mörkrets inbrott: vår egenregisserade vintermara på Gröna milen.
Yes, spåret heter så.
Det skulle tydligen köras ett nattligt Orsa ski marathon a la nattvasan. Jag uppviglade en i gänget att haka på eftersom loppet körs i par. Priset tvingade mig dock till ett motförslag. En alternativ nattmara runt Gröna milen.
I tystnad skulle det gå, med pannlampor på, och te med, och lite wirre i en plunta. Efter 5km var det depå.
Höga på kikärtsgryta och nattlängtan spände vi på oss pannlamporna. Min parhäst, telemarkaren Markus, stod tyst och inväntade min sista finjustering innan vi smög iväg.
Sedan drog den igång. Magin. Vi under den stjärnklara vinterhimlen.
Knarrandet från fyra skidor och fyra stavar. Två stadiga lampsken, som bytte riktning ibland när bäraren ville glo på stjärnorna eller på snötäcket vid sidan av spåret. Som blev en strålkastare när den som var längst fram tittade bakåt för att säkra att den andra var med.
Nedför var spännande med den begränsade sikten.
Taktfast flöt det på. Någon depå blev det inte. Vi skidade förbi den andra nattmarans målområde där de tänt marschaller.
I bastun blev jag sist kvar. Jag hörde genom väggen hur Markus sa till de andra att det varit en kontemplationsrik mara, ett tillfälle att utforska sin inåtvända sida.
Jag dök ut i snön en sista gång och bestämde mig för att han menade det på ett bra sätt.
Sedan bjöd jag de andra på chokladbollar, och vi käkade chips med ramslök och chili i rimlig omfattning. Trendigt värre.
Det finns ingen fyndig twist på den här storyn.
Ville bara säga att det är minnesvärt att åka skidor på natten.
Fast de där togs ju på dagen såklart.
Ja.
Orka plåta natten.
Grön Cyklist 