Edit: staycation med dumplings på Asian Station i Eskilstuna

Yo alla cykelvänner och -ovänner och andra som bryr sig!

Jag har fattat ett beslut. Denna blogg ska bli grönare. Jag döpte den ju till Grön Cyklist för att jag är en obotlig miljömupp som på något sätt ville vräka ut miljöbudskapet genom bloggen. På ett snyggt sätt, ihop med inlägg om min passion för allt som har att göra med cykel. Och jag lade till undertexten En blogg som bryr sig, för att det finns en himla massa annat som kan bli bra bloggmaterial bara man orkar bry sig tillräckligt för att skriva om det.

Men nu när jag rannsakar mig själv, så har det varit tunt med de gröna inläggen här på bloggen. Det har varit något om engångsartiklar på Siljan Runt och varför vi drygade oss med vikmugg i ryggfickan, något tillrättalagt inlägg om vilken förebild jag är som kör Öppet spår på vegansk kost och även här släpar på vikmuggen, det om kollektivtrafik och bönchili på Basemile och så något om miljöarbete och cykelklubbar.

Och det är ju vackert så. Lite PK rent av.

Men miljön är värd mer uppmärksamhet än så. Eller rättare sagt, de personer som står upp för miljön är värda mer än så. Vet ni förresten vad som gör det roligt att sitta en hel dag på en valkonferens med Miljöpartiet i Västerås när solen skiner och cyklister med folkvett är ute och njuter av den? Jo, det är att man är med människor som ser en, som kramar om en och säger att man är viktig, som garvar åt ens skämt och som tror på en. Det är inte mer komplicerat än så. Och det funkar på precis samma sätt i vilken förening som helst. För om man har allt det där, förutom det gemensamma intresset, så bildas gemenskap, och det är en av människans främsta drivkrafter. Om tillräckligt många, som jag kan identifiera mig med, gör något viktigt, så kommer jag att vilja vara med och göra det där viktiga – för då får jag vara med i gemenskapen.

Den här bloggen har aldrig haft ambitionen att vara en träningsblogg, matblogg eller äventyrsblogg. Recept hittar du på andra mer välformulerade bloggar. Men däremot så har ambitionen varit att ha miljöperspektivet med. Och då såklart i kombination med de saker som gör att jag älskar just cykel.

åh nej ännu en pekpinnig miljöblogg, va faaaaan Anna, nu tar jag bort mitt gilla och skiter i dig

Att driva en miljömedveten cykelblogg innebär inte att ordet miljö finns med i varje mening. Eller att jag tipsar om skitdyra nisch-produkter eller skriver om 2+1-vägar. Men säg lagning av skoskydd, sopsortering vid cykellopp och eldriven följebil så förstår ni kanske mer vad jag syftar på.

Så nu tänkte jag dyka rakt ner i gårdagens matrecension som bästa Mange försåg mig med. Den var ju en hälsning från Gdansk, där Mange var på tjänsteresa och då käkade förträffliga små dumplings; både polska och veganska (ja, det går faktiskt!!). Men oavsett om man flyger eller tar en booze cruise till Gdansk, så innebär det en miljöpåverkan. Bränslet. Båt- och flygsektorn är otroligt långt efter väg- och rälsburet när det gäller miljöhyfs. Och mitt syfte var ju inte att alla ska vallfärda till andra sidan Östersjön för att få tag på just Manges dumplings (även om inlägget såklart var en del i mitt och Manges samarbete). Nej, syftet var främst att lyfta fram de grönsaksfyllda små knytenas kulinariska storhet. Genom Manges upplevelse.

Och den kan man få i Eskilstuna också! Bland annat på Asian Station Dumpling och Sushi på tågstationen. De tillagas till perfektion av diskret personal och serveras i en privat miljö där man får uppleva den avskalade atmosfär som hör det asiatiska köket till. En staycation light om man så vill!

Faktum är att det första resultat på svenska som kommer upp vid en googling på dumpling, är klimp. Alltså kokt deg med något köttigt inuti (eller ett forna klimatstöd till kommuner, om man nu har den bakgrunden). Inte lika grönt och fräscht som den dumpling som Mange käkade i Gdansk, och inte som den på Asian Station i Eskilstuna. Det må vara kokt deg, men den är tunn och glatt som silke.

Dumplings kanske inte är det mest optimala post-distanskäket för oss cyklister. Du kan ju såklart trycka i dig ett tjog, men då går liksom poängen med de eleganta och nätta små degknytena lite förlorat.

Något som däremot aldrig är förlorat för den som vill äta sig mätt är ett besök på valfritt O’Learys-hak. Om du lyckas bortse från de fördummande storbildsskärmarna som visar bollsport, så har de en imponerande grön meny. Det finns quesadillas, nachos, burgare, caesarsallad… allt bygger på den trådiga, saftiga, tuggiga sojaprodukten oumph, som säkert döptes till det för att folk skulle lägga den på minnet.

Imorgon ska jag och Johannes ses där för att snacka träningsupplägg för Smestan. Jag river alltid ner kommentarer om att jag lyckas få i mig en hel nachostallrik, och så kommer det nog bli imorgon också. Där har vi iallafall en kedja som lyckas ta sitt pub-koncept och påbörja en klimatomställning av menyn med sin egen slafs- och klafskänsla bevarad i rätterna. Love it!!

Har du dessutom turen att smaska oumph i just Eskilstuna, så spar du in ett par tior eftersom rätterna är billigare än i Västerås. Västerås har dock mer plats för cyklar om du kommer direkt från passet; bara att rulla in dem bakom disken vid entrén.

Nog om oumph och dumplings.

Åter till miljön, och till namnet på den här bloggen.

Jag var ju på Kuba i höstas. Dit flyger man, och det gjorde jag, även om jag naturligtvis ska göra rätt för mig genom att klimatkompensera en summa som motsvarar januaris csn-bidrag. Men ändå, hur kan jag skriva om miljösaker och bidra med ett sådant stort utsläpp helt medvetet? Varför är min resa värd ett utsläpp när mitt jobb samtidigt går ut på att få kommuntjänstemän att ta tåg istället för bil till Göteborg? Klimatet ger fan i var utsläppet sker rent geografiskt eller vem som betalar. För det är våra barn och barnbarn som får betala, och det är vi som måste lyssna på våra medmänniskors eviga klagan om det slaskiga vintervädret!*

Så om du vill slippa höra folk klaga på vädret, ta tåget!

Detta diskuterade just jag och Karin över lunchen idag. Som alla riktigt givande diskussioner började den med ett nålstick. Eller dolkstöt om man så vill. Och igår pratade jag och Conny, en av mina löparkollegor i Västerås, miljöperspektivets intåg i bloggandet. Och så då lördagens valkonferens, som återuppväckte det gröna i mig.

Så förvänta er mer grönt på bloggen framöver. Inte i varje inlägg, och ibland är jag för trött för att skriva om det på ett vettigt sätt, men oftare än förut, och snyggare än förut. Jag lovar att skriva om det på ett intelligent sätt. Och jag lovar att aldrig göra det kontinuerligt. Utan när ni minst anar det, eftersom allt jag skriver bygger på stundens ingivelse, och lusten i orden som konstform, som när som helst kan försvinna om man inte tar vara på flödet.

061

Förresten!

En sak till. Som har att göra med Helena, bredvid mig på bilden här.

Det flyter ju runt en massa äcklig jävla plast i Karibien. Flera kvadratkilometer i yta. Ja alltså i trakterna runt Kuba, Dominikanska republiken och Barbados och de andra paradisöarna med det turkosa vattnet. Min kompis Helena, som drog med mig till Kuba, gjorde en insats för miljön när vi var där.

Hon sa nämligen till på det där osvenska, viktiga sättet som behövs för att man ska få människor att reagera utan att känna skuld. Vi bodde på ett bed and breakfast, och eftersom Helena kan spanska och är en rättfram person, så upplyste hon ägaren om att det låg plast på stränderna där vi badade. Och i djungeln där vi gick guidade turer. Och i dikena vid vägen. Om inte ni städar upp, sa Helena, så kommer inga turister att vilja besöka er fina strandby och njuta av er vackra, karibiska miljö. Jag kan inte rekommendera någon att besöka en så nedskräpad plats, sa Helena.

Och de lyssnade, och när de svarade hade de tårar i ögonen. De var tacksamma över att Helena hade reagerat, och lovade att städa.

All förändring börjar med en reaktion. Ibland en snygg, välformulerad, korrekt reaktion vid exakt rätt tillfälle till exakt rätt instans.

Men det är sällan det där rätta tillfället uppenbarar sig.

Då får man reagera ändå.

Kram på er, så hörs vi snart igen.

Om jag aldrig hade varit på Kuba hade jag nog inte blivit lika ledsen och förbannad över att bevittna den här vidriga kränkningen mot havet i form av plast och skräp. Man förfasas över hur det går till därborta, men det räcker med att snegla ner i diket utmed vilken svensk skogsväg som helst för att inse att nedskräpning inte är ett karibiskt fenomen.

Och Neil Davey tog bilden högst upp, under*Basemile Snowdown, som i år bjöd på makalöst vinterväder, nästan så man trodde att det var en belöning för allt klimatslit!

2 reaktioner på ”Edit: staycation med dumplings på Asian Station i Eskilstuna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s