Reflektion över Ridleyns öde och några hårda försäkringsfakta.

”Är din sorgeperiod över?”, frågade Jonathan igår när jag lämnade tillbaka ett gäng väskor som jag lånat inför Tysklandstouringen i höstas. Vi stod i Jonathans hall och jag såg på medan hans dotter ålade sig ur vinteroverallen.

”Ja”, svarade jag, ”jag tror det”, och så berättade han om sina egna cykelstölder och vi diskuterade lås och annat praktiskt. Han berättade om sin nya cross, och jag började fundera mer på hans fråga.

Vad var egentligen det värsta med förlusten av Ridleyn?

De första dagarna grät jag, ihållande. Det var sorgens dagar och jag förväntade mig ingenting av försäkringsbolaget. Basemile kom, jag fick låna Lucas snabbfotade lilla Focus och dimmorna skingrades en aning. Vintercyklingen under de tre sagolikt soliga dagarna kändes som en belöning för någonting. Att jag genomfört det trots sorgen kanske, att det konstruktiva vann. Under helgen fick jag mångas sympatier för stölden, och jag förhörde mig om hur andra betett sig gentemot försäkringsbolagen. Jag läste en arg artikel om att Länsförsäkringar, mitt bolag, hade en ohemult hög självrisk och fick en liten klump i halsen. Tänk om jag inte skulle få tillbaka några pengar alls? Jag som köpt Ridleyn begagnad och inte ens bemödat mig med att skriva ner ramnummer. Eller förstånd att be om kvitto. Eller för den delen plåtat den så att 105-komponenterna syntes ordentligt. Och att kolla upp vad mitt försäkringsbolag hade för villkor för cykelstölder hade aldrig så mycket som slagit mig.

Tipsen jag fick från Ena och Emil, som blivit av med sina pärlor i ett cykelrum, var att skicka med alla kvitton jag hade. På alla inköp som hade med cykeln att göra. Fläska på med kvitton helt enkelt. Så det gjorde jag. Jag grävde i kontoutdrag och swish-betalningar och fick fram både det ena och det andra. Visste ni att man kan ta fram ett utdrag på datum och summa samt inköpsställe så tar stället fram kopia på kvittot? Så skickar man med det! Och både Cykelcenter i Eskilstuna och Bianchi i Västerås var mycket generösa med hjälp i detta ärende. Och Tony hittade kvittona på dubbdäcken jag köpt av Katja som köpt dem via Tony! Så totalt fick jag fram underlag på dubbdäck, kassett, en kedja, två uppsättningar bromsbelägg och lite arbetskostnader samt eventuellt pedalerna som jag ska skicka in i efterhand. Tror minsann det halkade med nån flaska tuggummidoftande kedjeolja också. Då – namnam. Nu – kedjeolja.

Nuvärdet på cykeln kunde inte riktigt styrkas eftersom jag enbart kunde visa på en överföring till någons bankkonto på midsommardagen 2016 (och det kan ju, rent teoretiskt, ha varit en bakfyllegrej). Och det brittiska pundet hade sjunkit i värde så en ny – blå – Ridley skulle inte alls kosta 15 000 som jag angivit, utan snarare runt 9 000. Som försäkringsbolaget angivit efter en sökning i sina register. Det var bara att pudla från det överklagandet.

Något som de i sin tur gärna hade fått pudla om var sin självrisk på 25 procent. Det var den som artikeln hade pekat på som extremt hög, samt värdeminskningen på 15 procent per år. Det innebär att man kan vårda och älska sönder sin cykel till nyskick varje dag, men inte få en spänn mer för det.

Jag kanske inte vårdade den till nyskick, men jag älskade den i form!! mvh gråtmild

Jag får trösta mig med att klingorna ibland kärvar ihop kedjan så att det blir drygt att växla.

Jag kommer sakna det där kärvandet!!

Nä. Det jag saknar är de praktiska små hålen där man fäster fästen för de low riders jag tänkt köpa för att hänga väskor på. Skitsnygga väskor. Det var en så fantastisk bonus med just Ridleyn, att den funkade för touringen med de väskorna jag kunde låna av Henrik. Utan att jag ens hade tänkt på det när jag rullade hem från Bromma den där ljumma midsommardagskvällen.

Vi får se, det kanske först blir en trevlig carboncross och sedan OJ DÅ jag måste ha en cross med sådana där lämpliga små borrhål, på rätt ställen, och så blir det en till. Om touring-suget fortfarande håller i sig när sommaren tassar in.

Sedan tycker jag såklart också att mina isblå flaskställ var så snygga, men då kan jag ju alltid tänka att de var BBB.

Så hur slutade det hela?

Jo. Jag fick ut drygt 8 000, av ett beg-pris på 11 500 utan kvitto och med inköp av tillbehör och underhåll för ca 3000. Med kvitton. Visserligen en cykel som rullat endast 10 mil och hade en dyr sadel, men men. Så kanske en slant för pedalerna anno 2015 då som komplettering. Det ska in i morgon. Så det är väl helt ok, om man betänker att jag först såg det hela som en ren förlust. Tacka fan för att jag låst fast den i cykelstället.

Och sedan tänker jag undersöka byte av försäkringsbolag till Trygg-Hansa. Det är nämligen det som mina kära hyresvärdar har och eftersom vi är skrivna på samma adress så tänkte jag att jag kanske kan räknas som en i familjen. Vad spelar en extra vuxen för roll i tvåsamheten, liksom, vi bor ju på varann ändå här i den lilla röda Villa Villerkulla med renoveringskaos och klädhögar.

Så var det med försäkringshistorien.

That’s the seven o’clock news, good night.

21618457_10154672255471459_1469264253_o

Om jag var kulturmannen och dessutom för nostalgisk för mitt eget bästa skulle jag fylla min blogg med sådana här förföriska idolbilder på det förflutna för jämnan.

Faktum är att jag cyklar rätt snyggt och ser lite spännigt senig ut på ena armen på den här bilden, fotokudos till Lucas som vanligt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s