Basemile Snowdown 2018!

Chaufför och medcyklist Tony poar i bakgrunden medan jag tar förföriska carboncrossfoton

Dagen efter Basemile vaknade jag lite lagom kallsvettig av en dröm som gick ut på att jag tog Ridleyns tjuv på bar gärning. Ridleyn hängde i ett cykelställ, olåst, och precis när jag gick för att ta ner den så kommer en snubbe fram. En snorig ungjävel, liksom, som ser Ridleyn hänga där olåst och plockar ner den. Jag ropar något förmanande till snubben och tar tag i Ridleyns ram när han samtidigt kränger ner den från stället och tar fram ett järnrör. Han använder den för att kränga Ridleyn ur mitt grepp. Jag vägrar släppa, och precis när han ska dundra till mig med järnröret, så vaknar jag. Jag minns att jag tänker: om jag hade använt min office-makt-Annaröst och sagt till snorvalpen att ge mig min cykel, hade han gjort det då? Men tanken hann inte testas i verkligheten och jag inser att jag måste göra klart min anmälan till försäkringsbolaget innan jag kan börja låta snålvattnet rinna över annonser på lättviktscrossar.

Det har blivit dags att sammanfatta helgens kylslagna begivenheter på carboncrossen. Efter tre dagar i vintersadeln ville jag inte gå utanför dörren igår, vilket jag gjorde först på kvällen för att ta mig till boxningsklubben. Idag pluggar jag hemifrån och gnuggar vintersolen ur ögonen för att kunna skriva det här inlägget. Få det ur mig.

så…

Basemile Snowdown alltså, 2018 års upplaga med alla sina fails och toppnoteringar och fotogeniska filurer på två hjul som bara inte kunde få nog av att se ut att ha det underbart. I varje gathörn var det cyklister som plåtade vårt vackra Sörmland som visade upp sig från sin allra vackraste kritvita vintersida. Och rent allmänt finns det något djupt fantastiskt i att spendera tre dagar i sadeln på favoritfordonet ihop med likasinnade.

Vi körde alltså småvägar Östertälje-Rockelstad, Rockelstad-Rockelstad och så Rockelstad-Östertälje. Älskar när arrangörer som Hagen och company tar ansvar och förlägger start och mål till en pendeltågsstation där man får ta cykeln på tåget. Mindre bilberoende! Och när menyn är så frikostig och så grön och så ymnig. Bönchili på fredagen, grön lasagne på lördagen och däremellan chips, öl och godis. Som cyklister vill ha det. Just det, och så äppelkaka med Oatlys vaniljsås bägge dagarna. Toppat med bastu och isvak och snörull. Alltså WOW.

Rent vädermässigt och visuellt var det perfekt. Det var en vintersaga: Tre dagar på slingrande vägar i Sörmland i minusgrader och sol… och utan en vindpust. Den spontana reaktionen på en sådan helg är Wow, episkt, underbart, lovely, amazing… orden tog inte slut. De räckte heller inte till för att göra omgivningarna och upplevelsen rättvisa. Det var ofta bäst att bara tyst trampa förbi och titta ihållande på de snötäckta, dimhöljda, blek-januarisoldränkta vidderna. Sörmlandsvidderna. Nysnö, packad snö, frostiga träd, frostiga cyklistskägg, allt som hör vintern till. Åt höger, vänster, rakt fram och bakom en fanns dem.

Mer specifikt fanns det nästan alltid cyklistryggar framför mig. Jag var extra svag detta år, som en följd av få vintermil på cykeln såklart. Mitt lilla inlånade snömonster till carboncross gjorde sitt bästa för att öka på mitt självförtroende. Med sin lätta ram och cantibromsar var den styvare, kvickare och lättare än Ridleyn, och jag kände mig ofta snabb trots formen. Just backarna var ovanligt roliga eftersom cykeln svarade så bra genom sin singelklinga. Ja ja, jag stånkade väl uppför några gånger, men mer specifikt försökte jag medvetet känna in hur cykeln svarade på viktfördelning, kadens och position på cykeln. Det var kul!

Temperaturen växlade från -10 första morgonen, till -14 tredje dagens morgon, och mer och mer blå himmel.

Det var mestadels packade vintervägar vi körde på, och en del asfalt. Kvällstid i mörker blev dessa vita vintervägar utmanande eftersom sikten var begränsad och satte sig i psyket. Då var det spännande att utforska hur anspänningen i kroppen fortplantade sig ut i cykeln och påverkade hela hållningen: ju mer jag spände mig och bromsade och undvek att trampa, ju mer vobblade cykeln och ju mer osäker kände jag mig. Och ju mer jag gjorde tvärtom, ju bättre svarade cykeln.

Lössnön i början av dag 1 bjöd på skrattfest och svett. Efter några kilometers ihärdigt vevande i den lackade mångas psyken ur och rutterna planerades om. Det var också i den första lössnön som jag i en vurpa åt fel håll böjde till växelörat och trissorna började ta i kedjan. Jag fick hjälp att böja tillbaka växelörat vid ett par tillfällen, och efter en session inne i slottet blev det till slut drägligt. Mekanikern fick en öl och jag fick en tystare söndag.

Dag 2 var lite kallare, men kroppen anpassar sig och allt rullade på perfekt till Hälleforsnäs. Man frös mer under själva fikat än på cykeln, så jag längtade ut. I höjd med tågöverfarten i Mellösa gjorde någon en vurpa på en isfläck vid en bil, samtidigt som en annan vurpade bort sin frambromsspiral. Jag slog ihjäl dötiden med en PP.

Apropå PP så diskuterade vi såklart ämnet inom damklungan. Blev blåsan mindre av kylan? Eller berodde det på att vi körde så lugnt att vätskan inte hade någon svett att transporteras bort med? Eller berodde den ständiga kissnödigheten på något annat som vi inte kände till?

Dag 2 anlände vi i skymningen till slottet, vilket gav oss tid att både basta, ge massage och laga lasagne i timmar. Och äta den. På det sov man gott, om än för få timmar såklart.

Dag 3 var kallast. Här gjorde jag helgens lager-på-lager-fail: ett lager för mycket. Jag körde i sport-bh, t-shirt, underställ, cykeltröja och vindjacka, samt armvärmare, och fick för mig att -14 var nog för att byta ut cykeltröjan mot en långärmad flossad dito. Syftet var att inte frysa om armarna. Men resultatet blev att armarna knappt kunde röra sig och det extra lagret gjorde jackan så tajt att andningen försvårades. Dessutom blev det korvigt med både armvärmare, underställ, långärmad tröja och jacka.

I övrigt funkade de kalla temperaturerna finfint! Varken fötter, händer, lår eller någon annan vital cykeldel frös. Varken på mig eller på cykeln. Det som kändes i den lite kallare söndagskylan var ansiktet. Tur att jag äntligen hade fattat poängen med att spänna fast buffen under hjälmspännet så att halsen skyddades. Men händerna var ofta för varma. Kan den där akupunkturbehandlingen äntligen ha givit effekt?

De här tre dagarna var som en långhelg på skidor, kom jag fram till. I fjällen. Det var samma känsla av vidder och oändlighet. Och det fanns nog inget annat sätt att spendera så många av dygnets ljusa timmar utomhus som på en cykel med dessa andra cyklister, som att medverka på Basemile.

Och just de andra cyklisterna gör alltid underverk, i alla typer av förutsättningar egentligen. Psyket tar direkt stryk när man kommer efter, och det tar direkt fart när man är jämn med de andra. Eller får för sig att susa förbi och chockera lite när de andra tror att man är långt efter, för att sedan komma efter igen. Men ändå!

Slutord för 2018 års upplaga?

Det måste bli något om temperaturen. Att man kan köra i -17 utan att frysa ihjäl.

Minnena på näthinnan är så många fortfarande. Solen, snön, carboncrossens styvhet i backarna och slottet där vi bodde… alla som hjälps åt med allt i köket och alla skrymslen där det sitter cyklister och hänger. Alla leenden, skratt och inkännande blickar av glädje.

Hur ska jag kunna avsluta ett inlägg om någonting jag inte ville skulle ta slut?

Med en bild på lättviktscrossen såklart. Tack Lucas. Och några av medcyklisterna. Spana in eftermiddagsljuset på Östertälje station.

En reaktion på ”Basemile Snowdown 2018!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s