När jag blev halv.

Och så har det värsta hänt. Sedan jag hade folk på adventsfest och tände eld på mitt studentrum 2003 har jag inte önskat så intensivt att något var en dålig dröm. Inte sedan det hände har jag som idag önskat att jag kunnat sluta ögonen, somna, för att sedan vakna och få det gjorda ogjort.

Ridleyn är stulen.

Min Ridley.

Idag kl. 14.13 parkerade jag den utanför Eskilstuna folkhögskola, 13 minuter för sent för mitt nyårslöfte, låste den omsorgsfullt med vajern och funderade på om jag verkligen skulle lämna den. Sedan gick jag in i byggnaden och drog igenom dagens skoluppgifter, och så fikade vi, och så övervägde jag att gå ut och titta till den, och så gjorde jag inte det, och så körde vi ett tag till, och så var vi klara och jag skulle få cykla hem.

Trodde jag ja.

Borta.

Jag provade, precis som med eldsvådan, att blunda och se om det hemska skulle bli ogjort. Det blev det inte.

Och så kom vredens, sorgens, saknadens tårar. Vi som hade varit på äventyr i Tyskland, vi som öst på Grusrace, vi som kört is tillsammans för första gången, vi som skulle till skotska högländerna med röda packväskor som vi önskat oss i julklapp, vi som spd-vurpat, vi som varit på Gotland och Öland och gropen i Vad, vi som-, vi som-, vi som –

vi som skulle köra Basemile tillsammans.

Vi som nu blivit utsatta för ett övergrepp. Du, inlåst i nån jävla skitbil, förmodligen snodd den också. Vem ska du bära på din sadel efter mig? Vem ska trampa runt dig? Vem ska fortsätta förvalta det dödsbo som du var del av när jag köpte dig?

Du står i en mörk källare, någon annans mörka källare, och ropar efter mig nu. Anna..? Anna?! Annaaa!!!

Hur kan man bli så ledsen i själen av att bli av med lite metallskrot? Vad ska jag göra med alla minnen, alla foton, alla berättelser?

När vi cyklade över stenvallen på Öland.

Jag börjar promenera tillbaka till Fröslunda i snömodden. Det sköna är att jag iallafall vet exakt varför jag gråter. Alltid något.

Så jag agerar buddhistiskt: se saker för vad de verkligen är. Ridleyn är en förlängning av mig men det finns fler cyklar. Och ju mer man äger, desto mer har man att förlora, och det är ett perfekt tillfälle att sadla om till stiglöpare, och om jag direkt skaffar en ny Ridley så kanske det skulle kännas som att det aldrig har hänt.

fast du var min första cross och alla sa att du var så stilig och att vi var så fina tillsammans och jag log alltid när vi var tillsammans och du spann så trivsamt på isen och hur ska någon någonsin kunna ersätta dig

Och så gör jag en polisanmälan och börjar leta annonser på Happyride. Nästa cross blir definitivt dyrare. Man ska muntra upp sig själv och inte späka. Inte isolera sig. Visst blir det hål i plånboken men det är inte pengarna det handlar om. De kan jobbas in. Det är grejen att halva jag är borta.

Vänner tröstar medan tårar trillar ner i mina öron och rösten stockar sig när jag läser godnattsaga för Karins barn.

Den minsta kramar om och säger att utan cykel är jag inte Anna.

Jag önskar det var Scotten som var stulen.

Imorgon är en ny dag. Jag ska provköra Lucas’ skitsöta lilla babyblå Focus för att se om vi två skulle kunna stå ut med varandra över helgen.

Nu slår klockan tolv. Midnatt. Och jag unnar mig att vara ledsen eftersom jag vet exakt varför jag är det.

Du kanske väntar i källaren imorgon bitti som om det aldrig har hänt?

Nej, det gör du inte.

Godnatt, var du än är.

2 reaktioner på ”När jag blev halv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s