Grus!

Idag fick jag träffa en efterlängtad gammal vän: cykelglädjen. Den hade tagit avstånd från mig en månad eftersom jag själv hade tagit avstånd från Ridleyn i en månad. Men nu idag när jag och Jocke vevade grus på isiga Sörmlandsvägar i östra Eskilstuna smög den sig på. Den tog sig in genom händerna. Händerna, så inbäddade i de på ytan varma lobstervantarna vägrade bli varma innan glädjen kom och fyllde dem inifrån med sitt trivsamma bultande. Den fortsatte in till den väntande överkroppen, som med sina fyra lager av sport-bh, kortärmad merino, återvunnen polyester och vindlager låg på gränsen till nedkylning. Den trevade sig ner genom sätet, trollade bort skavet och fortsatte ut i låren. Låren vevade och trampade och frustade och fötterna blev äntligen varma nästan samtidigt och slutligen, äntligen, nådde glädjen hjärtat. Och i samma stund som den gjorde det, så förmådde hjärnan ta sig ur den skräckblandade is-skräcken och göra den till den förtjusning som äntligen blev ett faktum. Detta hände 10.30 idag den 14 januari 2018.

Jocke matade stadigt på MTB: n medan jag mellan snorloskorna försökte omfamna isen och dess spåriga lynnighet. Jag omfamnade varje glidning ut mot vägrenens trygga grusrand och manövrerade ekipaget över vägbanan. Till sist hade Ridleyn gått från att glida okontrollerat ut mot gruset i vägrenen till att sladda nonchalant i hjulspåret.

Jocke guidade längs delvis nya vägar runt Kjula, och nya riktningar. Tystnaden var frostig. Vi körde över glansis, skorviga nyfrusna vattenpölar och trivsamt småsnöiga mellanpartier. Men bara mellan. Isen var i fokus. Det var isträning när den var som mest varierad.

Och som mest behövd. På fredag är det nämligen åter dags för Basemile Snowdown, ett potentiellt episkt tredagars vintersäventyr som går i djupaste Sörmland. Psyket förväntas då vara på topp och lystet ta sig an varje liten rar isfläck som råkar komma i dess väg.

Vi kör Södertälje-Rockelstad-Södertälje med en runda Rockelstad-Rockelstad på lördagen. Och Rockelstad är alltså ett slott, som vi bor på. Och mellan cyklingen så lagar vi tonvis av mättande cyklistkäk från växtriket, och så bastar vi, och så hackar vi ett hål i isen i mörkret så att vi kan skvätta upp lite isvatten på vår överhettad lekamen, och så hänger vi. Och så pratar vi is.

Så är upplägget! Så den här veckan kommer gå åt till att fundera på prylar, lampor, kläder och varje liten ljuvlig del av min älskade cyklistkropp. Överkroppen ska få sitt på boxningsklubben och kanske hinner jag med en extra liten isrepa på tisdag och torsdag. Eller inte, men det är ok ändå. Och så ska jag försöka förstå mig på min spännande nacksträckning som inte riktigt vill ge med sig.

Och på fredag SKA JAG komma i tid när Tony ska hämta upp mig.

SKA.

Så det så. För det är mitt officiella nyårslöfte. Att komma i tid.

kram.

Alla spekulativa kommateringar av mitt nyårslöfte undanbedes

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s