Hur kontoplanen räddade min höst

Idag körde jag stig med stiglöpargänget här i Västerås, WTRS. Is, lera och pannlampor. Och igår körde vi dito med Micke och Conny. Noll vurpor igår, två idag. Terrängskorna får jobba när vi svassar fram över rötter, stenar och isgator och genom vattenpölar stora som små insjöar.

Att vi håller oss på benen som vi gör är egentligen ett under. Kroppen och psyket jobbar tillsammans intill taktfast perfektion. Sikten är som mest en meter och tempot är runt 6 min/km. De flesta knattrar fram på isdubbade skor, men med rätt teknik klarar man sig utan: spänna magmusklerna, om man har några, slappna av i kroppen och läsa underlaget. Den som istället spänner benen och vobblar med sinnet dör snart isdöden. Precis som med vilken cykel som helst alltså. Och då kan man åka på spännande små nacksträckningar, som jag verkar ha gjort idag.

Dessa stigpass! Man kan tro att cyklisten Anna fullständigt har ballat ur, inte cyklat sedan 3 december! Ridleyn står i Karins källare och saknar. Längtar. Stampar med framhjulet, nöter dubb på källargolvet. Gråter, hänger med styret. Tror jag. Måste den ju göra nu.

Jag lever den här veckan ungefär som jag levde min julledighet: somnar sent, upp vid nio, långfrukost, tittar ut på dagern, tar en kaffe till, går promenad eller gör ärenden på stan, löpning när mörkret faller på, gott käk och så softa på det. Nyårslöftet tarvar groddar så det får det bli minst en gång per dag. Har jag tur klämmer jag in en massagebehandling. Och jag är inte sugen på onyttiga grejer utan mest på de där groddade linserna och solrosfröna. Så knallgula och knapriga! Så klyschigt hälsosamma! Jag har försökt göra chokladbollar, med jordnötssmör, tro mig! Men de frestar inte. Inte nu. Inte längre. Synd för dem!

Min fina vän Micke, som jag brukar stiglöpa med, och morgonfika med, frågar ibland hur jag märker på mig själv att jag är glad. Då brukar jag säga att jag dansar till pojkband i vardagsrummet. Micke hatar pojkband, men det säger han inte. Istället förstår han på sitt tysta, diskreta vis att det inte alls är pojkbanden som är grejen. Det är all musik på den spellista som råkar rulla. Varje låt. Grejen är dansen. I just vardagsrummet.

Och det har blivit mer och mer dans den senast veckan. Idag efter löpningen trippade jag till och med uppför trapporna nynnandes de där pojkbanden.

Det som är sig olikt jämfört med innan julledigheten är att det finns ett mystiskt inre lugn inuti mig. Det har liksom letat sig in och parkerat sig närmast hjärtat. Myst in sig, med en självklar auktoritet. Lite som Emil Jensens vinterprat. Som visar sig genom danssteg på min slitna fiskbensparkett. Och så alltså som denna hunger efter groddar.

Den här veckan präglas inte bara av löparglädje och kontoplaner. Eller för den del flyttstädning inför min nya hyresgäst. som för övrigt också heter Emil. Den präglas också av offertskrivning för en frilansgrej jag hoppas få jobba med i februari, vid sidan av min kurs! Det är såklart skitläbbigt första gången man lämnar anbud på en offentlig upphandling och begär ett pris för det man anser sig kunna utföra. Men vill man frilansa så vill man!

Dessutom har jag nu levt snart exakt en månad utan telefon. Lika länge som utan cyklingen alltså. Den nya ligger i sin kartong sedan en vecka och ska packas upp. Snart. Den har varit till Vallentuna och vänt, stackarn. Herregud, detta är min sämsta sida. Jag blir extremt otrygg av nya grejer. Så därför drygar jag mig gentemot dem som försöker få tag på mig, egentligen helt utan anledning. Pengarna för abonnemanget och telefonen tickar ju på! Men nu har det gått så långt att jag inser att jag måste ha bank-id för att kunna föra över pengar från mitt hemliga back up-konto till mitt sargade vanliga konto. Som inte ens har tillräckligt på sig för att jag ska kunna betala för Basemile!

Fy på sig, knäppis-Anna. Men det har ju blivit lite av en utmaning. Ska jag bli en vanlig mobilflipprande jävel igen? Liksom.

Jag har ju för övrigt självklart redan insett att den gångna hösten har krävt en åtstramning av utgifterna. Folkhögskola, ingen kommunlön som trillar in med sitt trivsamma thud och så ännu ett pendlarkort. Till Katrineholm av alla ställen. Så vad har jag gjort?

Jag har ärligen försökt sälja av mina tävlingshjul, och faktiskt lyckats prångla iväg ett par bibs, som visserligen var ett felköp. Men de kändes som en intäkt!

Jag har totalstoppat uteätandet. Nästan. Matlådor och någon ärtsoppa för 9:90 på Coop i Katrineholm då och då. Och handlat whiskey på taxfree, när vi ändå var i Tyskland. För att inte tala om den kubanska rommen, hur billig var inte den nyårsfyllan??

Men i övrigt:

Jag har tänkt fram pengarna!

Ett sätt att göra det har varit tanken att denna höst finansieras genom rimliga utportioneringar av mina surt förvärvade slantar på back up-kontot. Det konto där mina fuck you-stålar finns. Dem man använder när man behöver en paus från snubben, jobbet eller annat som råkar skava just då i tillvaron. Eller då man behöver uppfylla sin längtan till det där. Jag har kämpat hårt för slantarna på det kontot och därför har jag under hösten spenderat dem med stor glöd.

Det är ju dessutom olika konton! Kuba går på historielektionskontot, Tyskland på äventyrs- och solcellskontot, triggerpunktskursen på utbildningskontot. Och så vidare. Övriga utgifter finansieras genom de pengar jag sparat historiskt på att inte äga en bil. Och genom att aldrig gå på bio (som jag ändå inte hade gjort). Och så täpper jag till luckorna genom massagebehandlingar, som även innebär insättning på mitt personliga glädjekonto, och tar emot allmosan från CSN på någon tusenlapp i månaden. Plus studentrabatten på tåget!

Sweet.

Jag har försökt parera genom lägre boendekostnader och totalstopp på uteluncher. I övrigt har jag köpt julklappar som vanligt, fikat som vanligt, handlat nyårsmat som vanligt, druckit öl och käkat tacos med Smestan som vanligt.

För man vill ju leva.

Så nu sitter jag här med mitt sargade bankkonto och älskar hur tomt det är. Hur mycket jag andats och tappat andan för de slantarna som inte finns där längre!

Och imorgon blir det en överföring till Basemile-kontot. Och så lite till biokontot, för faktum är att jag planerar att se om den enda film jag sett under hösten: The Square, som mamma bjöd mig på.

Se trailern för detta skruvade, intelligenta, snygga mästerverk där en kock äntligen får lacka ur på gästerna på vernissaget, här nedanför:

Så kan ni berätta för mig sedan om ni tror att Oleg blev nedslagen på riktigt och om Terry Notary då blev skadad. Och om ni, likt mig, känner en djup längtan att se Terry Notary där han inte är en gorilla, så kan ni titta på den här trevliga intervjun. Jag har personligen svårt att just nu se framför mig en mer ödmjuk människa än denna fantastiska Terry Notary.

Vill man inte bara krama sönder honom?

God natt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s