Högtidsförkylningen

Såhär fint var det i vintras under någon av mina morgonturer längs Hällbergavägen ❤ 

Lucia-hej på er!

Min högtidsvana trogen så har jag återigen drabbats av förkylning. Yes, förra året var jag fullständigt däckad i nån vecka vid jul och nyår.

På julafton låg jag nergeggad i sängen hos Karin och glodde serier. Usch vad ynklig jag var! Jag kollade på Midnattssol, den där svensk-franska produktionen som i varje avsnitt levererade ett helvetiskt mord. Var det inte kostymnissar på helikoptervingar så var det aktivister i fjällforsar. Man slapp kärlekshistorier, sånär som på nåt fylleragg, för att istället få frossa i mäktiga fjällmiljöer. Och slutet var inte ett dugg lyckligt!

Jo, lite. Den lilla bäbisen som trots att mamma hängts upp och ner över en flod i ett antal timmar, föddes. Dock med en pappa som kvävts till döds i gruvan, men ändå.

Det var min julafton!

Usch, jag gjorde ju en till sak. Det var att rasta cykeln, om jag inte minns helt fel. Vill minnas att jag lyckades dra med mig Magnus ut på jultramp… fy på sig att träna när man är sjuk! Men det kanske går att undfly skulden genom att påpeka att det inte var träning utan bara lite högtidsrull…

Och så blev det nyårsafton. Jag var bjuden till brorsan i Tullinge och gav mig sjutton på att vara fräsch till det nya året. Japp, jag drog ut med Magnus och Jocke på ett nyårspass runt Svalboviken, typ, även denna dag. Marken hade precis tinat och passet tog ut sin rätt. Jag bonkade någonstans i skogen när Jocke drack kaffe ur sin söta lilla minitermos och Magnus käkade powerbar. Och jag åkte till brorsan i nyårsklänning men kände mig inte alls hundra.

Så dagen efter kunde jag inte gå på nyårsdansen i Västerås, utan blev hemma i sängen.

Så kan det gå!

Så nu ska vi se vad denna Luciadag har att bjuda på. Hittills har jag tagit sovmorgon, stannat hemma från skolan samt tittat på luciamorgon. Och druckit kaffe och gullat med katterna. Och gått ut med glasförpackningarna! En bastant promenad på runt kilometern!

Ikväll blir det åtminstone luciakonsert i Kloster kyrka här i Eskilstuna. Om Karins son har kommit på att han vill testa boxning så kommer jag att följa honom dit, och sedan ta en långsam långpromenad i mörkret fram till att konserten drar igång.

Körer. Det blir mysigt.

Och i källaren står Ridleyn och stampar!

Kanske blir det en vända på söndag. För nu är det ju vitt på marken och då vankas vinterväglag.

Nu ska jag åter begrava min täppta näsa i Kafka på stranden. Sammantaget tänker jag bli frisk till imorgon då Katja och Ivar ämnar förära staden och mig med sina söta små nyllen.

Kram och krya på er alla som är sjuka!

Och bliv vid er läst, ni som är friska.

Bli massagekund – så gör du

Kolla vad glada vi är! Jag och Helena, en nära vän och numera även nöjd massagekund, på en strand på Kubas vindpinade nordkust någon gång i november. 

Hej!!

Eskilstunabloggaren här.

Igår hade jag tänkt blogga om mitt andra boxningspass på Eskilstuna boxningsklubb, och min dansande promenad hem genom det glittriga snölandskapet. Och om anledningen till mitt nynnande och dansande och hur det går till att värka, skrika, gråta, skratta fram ett beslut. Stort som litet, det är tydligen så mitt beslutsfattande går till. Men jag hann inte! Jag fastnade framför skärmen och återupptäckte något som har varit ett mysterium sedan länge –

varför i hela helvete länkar min Bli massagekund så gör du-sida till förstasidan??

Ni har ju säkert sett den, stilistiskt inlagd mellan Bli vegan och Om mig och bloggen strax ovanför mitt lena header-fejs. Ni har kanske klickat, och ba ”whaaaat??” när den har tagit er till senaste inlägget. Och jag har korrigerat den tusen gånger! När jag klickar in mig via wordpress för att skriva inlägg funkar den, men inte externt för ER LÄSARE och då faller ju liksom hela grejen. Jag fattar inte för mitt liv varför den länkar så konstigt. När jag för en gångs skulle hade tre bra rubriker däruppe! Som matchar varandra!

Skit också.

Ja ja. Ni vet att jag har massage som bisyssla och ni vet att jag älskar att utöva den, och ni vet att jag vidareutbildar mig inom triggerpunktsbehandling och ni vet att min taxa är 6,666666666666666667 kr/minut, eller 400 kr/h. Och att jag gärna byter tjänster med andra massörer så att vi lär av varandra. Och att jag har nöjda kunder som det verkar och en bänk, och att min favoritspellista innehåller pianoklink från Jurassic Park OCH att min favoritmuskel är den yttre tvehövdade vadmuskeln! Men att jag gillar andra muskler också!

Och att jag ofta klurar på hur jag kan använda denna fantastiska bisyssla till ett samarbete inom cykelvärlden eller andra trevliga världar och att detta förmodligen förblir en fluffig dröm eftersom jag ju inte har frågat någon ännu. 

Och att ni bokar genom att dra ett trevligt mejl eller chattmeddelande till mig.

Och att jag väl får lov att skriva om det hela under en annan rubrik om jag inte lyckas lösa mysteriet med länken.

Ok, åter till gårdagen och det som då hände. Jag åkte alltså till skolan från Västerås på ett smockfullt tåg; astrött, måndagstrött!, med ögon som streck och mage på generalstrejk och psyket i oreda. (Eller förresten, det var helt redo för att läsa Kafka på stranden, så det gjorde jag med stor inlevelse för en gångs skull.)

Dagen blev en berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan, snövitt jasminris och kolsvarta linser, skrattanfall och demoner. På tåget hem begravde jag mig åter i min roman, och väl hemma i renoveringskaoset piggnade jag till och såg fram emot kvällens boxpass. Det andra i ordningen.

Det var ännu ett bra pass! Styrka, koordination, teknik, svett. Indianhopp! Och grodhopp! Jag plockade fram mina gamla skills och mina gamla misstag och mina gamla träningsskor och gav cyklistkroppen en omgång med 75 omsorgsfulla träningsminuter. Som var och en räknas, och ska maxas. Det känns meningsfullt på något vis; den där omvägen runt träningsmaskiner och löpband och hantlar och jox, men som ändå ger det resultat jag är ute efter.

Så nu är jag fast. Att kränga på mig en vadderad hjälm och ge mig in i ringen är dock lika uteslutet som att bära tempohjälm; jag gör detta enbart för överkroppen och balanssinnet. Vilket känns bra!

Och det går fortsatt bra att leva utan mobil. Det är fortsatt spännande. Som i söndags, när jag och han-på-torpet hade bestämt tid och jag planerade hela min lördag efter det, men missade varandra och bägge fick det de ville ändå. Jag mina 18 km och han sina snabba 5. Jag såg hans cykel på parkeringsplatsen, men visste att jag var sen och att han troligtvis dragit iväg, så jag tog en kortare sväng med ambition att genskjuta honom – när jag kom tillbaka var cykeln borta och jag fick lufsa hemåt på egen hand.

Så nära, men ändå så långt ifrån. När springer man tillsammans? Var går gränsen? Och när spelar det egentligen roll?

Man bestämmer att man ska ses, man bestämmer vad som händer om någon inte infinner sig, och så gillar man läget. Och så får man försöka tänka sig in i den andra personen och sannolikheten i olika scenarier.

Och det som sker, det sker. Utan fipplande.

Älskar’t.

Och att jag numera har gett massagebehandling både på en kubansk paradisstrand och en svensk äppellund. I Västerås. Älskar’t.

Och att det här inlägget avslutas med en bild på hur jag försöker deala till mig en 1:1-massage av vår salsalärare i Havanna. Hur det gick? Inte alls!! 

197

 

Andra advent

God morgon!

Jag sitter och laddar för en löprunda på Björnön här i Västerås. Han-på-torpet ville maxa den backiga 5:an därute så då hänger jag på som moraliskt stöd. Jag tänkte värma upp genom att småjogga ut dit. Vad gör man inte. Dessutom ville jag passa på, eftersom han har bestämt sig för att göra sig av med sitt torp – och därmed inte kommer vara lika rolig att omnämna i inlägg.

(Faktum är att han tidigare i somras frågade mig om jag ville dela torpet med honom. Jag sa dock nej, eftersom torpet visserligen har världens mysigaste uteplats men överlag är för skuggigt.)

Hursom.

Det var i fredags som han frågade om jag skulle med till Björnön. Vi hade varit på julbord och satt på det efterföljande glöggfikat och pratade långpass; helt naturligt ja rentav normalt!, efter ett julbord. Och efter ett glöggfika med snickers så sockerstinna och lussebullar så saffransdoftande och apelsinsmetigt degiga, att vilken cyklist som helst hade brustit ut i spontandans.

För en gångs skulle kände jag mig just normal. Historiskt har jag alltid varit pigg och fräsch efter julborden, eftersom det växtbaserade utbudet har varit minimalt. Jag brukar lida med dem som tuggar i sig alldeles för mycket av det köttiga för att sedan sitta där med putande magar och tycka synd om sig själva. Men nu är det nya tider! Nu går det att bli däst även efter ett julbord från växtriket!

Då blir man sugen på långpass.

Så det blir det nu, för klockan är slagen och löparskorna står och stampar och julbordet ligger som ett varmt och gosigt minne i magen.

Glad andra advent på er!

 

Den fjärde dagen

det här är vad jag låtsas göra på dagarna om någon undrar: gräva guld under solpaneler

Och så har snart en dag till utan mobil gått av stapeln. Visst är det konstigt att dagarna flyter på utan det ständiga fipplandet?

Jag njuter i fulla drag. Idag har jag enbart begränsats av att behöva köpa tågbiljett på stationen (hallå stenåldern ringde) samt att Swish inte är tillgängligt. Jag skulle till exempel håva in ett par sedlar (vad är det??) för ett gäng kubanska cigarrer jag sålt på svarta marknaden, och vi hamnade i den hårresande frågeställningen:

vad händer om han swishar mig när jag inte har någon mobil och mitt nummer är avstängt?

Jag kan följaktligen inte heller swisha till någon annan.

Det får bli cash från och med nu.

JA!! Jag kan ta ut alla mina pengar från banken och se vad som händer. ALLA. hah.

Och så är det spännande att varje morgon se om jag ska försova mig.

Hittills har jag trots öronproppar vaknat lagom i tid av barnen som kutar upp och ner för trappan.

Imorgon har jag officiellt en långlunch inbokad vid 12 här i Västerås, den borde jag hinna till.

Nu är det dags för en sån där helkväll med grabbarna grus (Micke och Conny): löpning, triggerpunktsmassage och på det gemensam fika. Låter som en orgie i vänskap eller hur? Det är det!

Har inget skojsigt slut på det här inlägget, jag är slut i hela kroppen av gårdagens överkroppsträning.

Jo! Ni kanske undrar vad som hände med Forest, min allt-i-allo-och-navigatör på Tysklandsresan? Han bygger buddhistgård i Grand Canyon! Här kommer en bild på hur han mekar fram-racks på Johannes cykel under vår Tysklandsresa någonstans i Danmark.

img_1775

 

 

Eskilstuna boxningsklubb!

Kommunens förmodligen mest plåtade vy får bli bra som arkivbild eftersom jag inte kan ta bilder med min kamera eftersom jag inte har någon

Idag gjorde jag något jag velat göra länge: hittade ett sätt att fly undan gymmet. (Det kan ha berott på att jag hade en sjuhelvetes jävla kanonföreläsning idag på skolan – allt om solcellernas styrmedel och ekonomi.) Hursomhelst så har jag ofta fruktat den dag jag tvingas bli gymråtta, men har haft på känn att boxning måste kunna fylla samma funktion. Så det var dags att ta den överkroppsförsummande cyklingen på allvar och börja inse att det roliga inte slutar vid ländryggen.

Sagt och gjort.

Jag drog på mig löparkläder, joggade ner till Munktellarenan och bytte om. Jag såg mig omkring och drog in dofterna, hörde rösterna och såg alla välbekanta boxningsattribut: säckarna i taket, handskarna på väggen, den brokiga skara som skulle få sig en omgång ihop med mig. Och så drog vi igenom ett svettigt pass med en hel del styrka och koordination samt det välbehövliga matandet med handskarna. Yeah!!

Behöver jag nämna att jag knappt kunde lyfta armarna över huvudet i slutet?

Och nu kommer hyllningen till det förstklassiga bemötande jag fick som ny. Som gör att jag vill komma tillbaka, och som får mig att förstå hur viktigt det är att välkomna nya till en klubb, eller en annan sammanslutning där man vill vara många och träna tillsammans.

Först kontaktade jag bägge admin på deras fb-sida. De svarade direkt och jag var välkommen till motionsgruppen redan samma kväll. Självklart hade de handskar att låna ut, och alla annan utrustning för cirkelträningen fanns ju i lokalen.

När jag kom dit började vi med uppvärmning. Pedagogiskt att köra igång med ett enkelt moment innan man ropar upp nya. Indianhopp, höga knän och höftvridaren, jajamen. Igenkänning!

Sedan frågade en av de två tränarna efter nya, och när han såg min hand så parade han ihop sig med mig och visade mig samtliga cirkelövningar, pedagogiskt och enkelt.

Övningarna i boxning är överlag väldigt enkla. De bygger på balans, koordination och teknik. Vilket är det jag gillar! Man kör i egen takt och parar ihop sig med olika personer som verkar vara lika långa och gärna har en skön attityd till hur hårt man ska slå. Jag följde med i instruktionerna och lät övningarna visa mig sitt syfte utan att ifrågasätta. Tränarna gick runt och gav lite småtips, som är bra att ha för att momenten ska ge rätt effekt.

Jag gillar när man får saker förklarade för sig just sakligt. Och så börjar man göra som tränaren säger, och sedan fattar man oftast syftet. Och så kan man få några tips som gör att man förstå själva kärnan.

Det finns tonvis med olika moment att träna på: den ena går runt på golvet och den andra ska följa, den ena bestämmer vad den andra ska sikta på och den andra slår, den ena måttar slag och den andra duckar, osv. Massor av små härliga småsaker som man alltid kan öva på om man har tråkigt en minut.

Det finns alltid en uppsjö av saker att öva på!

Och det finns det ju på cykel också.

Finslipningen för att kunna köra lagom nära och rakt bakom framförvarande. Att få kraften rätt i en backe. Att sitta stilla med den försummade överkroppen uppför. Att njuta nedför.

Alla underbara små moment! Så blir man sakta säkrare, stadigare, snabbare och mer ett med sin cykel.

Efter passet kom tränaren fram igen och sa uppmuntrande ord, och så välkomnade han mig till nästa pass.

Vilket jag självklart ska gå på!

Det är helt avgörande att skapa den känslan i en förening. Jag vill alltid måna om ett sådant bemötande.

Det ger möjligheten att få förvalta och finslipa en befintligt kvalitet eller passion i ett nytt sammanhang.

Man är både erfaren och ny, samtidigt.

Och jag känner mig så välkommen – till dansen, cyklingen och överkroppsbyggandet.

Tre klubbar, för tillfället.

Tack, Eskilstuna.

Tack.

stiltje.

Nu blir det ingen cykling på ett tag!

Om man får tro dem som säger att om det inte finns på Strava så har det inte hänt.

Jag har nämligen lämnat in min telefon till mitt jobb som jag är tjänstledig från, och har beställt en ny som inte har kommit än. Och min Garmin kollapsade i Tyskland.

Så nu FINNS liksom inte min cykling.

Det är överlag spännande att leva lite off grid. Jag har ju min dator här hos Karin, men dagtid har jag ingenting att fippla med.

Vad trevlig jag kommer bli!

Det är lite nostalgi att leva utan mobil. Idag skulle vi på studiebesök och jag hade glömt var. Jag visste var vi skulle ses, men de andra hade nog redan gått när jag kom, och jag visste inte var vi skulle gå. Jag visste dock vem vi skulle träffa, men jag hade för mig att han bytt jobb, men var inte säker. De två kontoren låg en bra bit ifrån varandra, och jag hade ingen att fråga.

Så jag chansade, och det blev rätt.

Så var det förr i tiden, när ingen hade mobil.

Man höll sig till utsatta tider och platser!

Ja, tänk.

Bäst att njuta medan tid är.

bild från dagen då första snön föll i Näshulta innan jag åkte till Kuba

 

Därför ska cykeln vara ren

samma färg på cykeln som på mig här ovan, ser någon gränsen eller? nä tänkte det.

Hej bloggen!

Igår hade vi klubbkväll med Smestan. Förutom att Johannes berättade om sina hisnande cykeläventyr, så käkade vi mat och drack öl. Och snackade träning. Och så firade vi in första advent med glögg och pepparkakor ❤ Och så diskuterade vi såklart lite aktuella frågor.

Eftersom det snart är valår kan det vara på sin plats med ett par officiella ställningstaganden i dessa frågor.

Därför ska cykeln vara ren mellan rundorna.

I min Västeråsiska cykeluppfostran var rengöring av fordonet en av grundpelarna. Jag som avskyr att städa och moppar golvet under dödshot, tyckte plötsligt att det var roligt. Efter varje runda skulle cykeln skötas om. Det tog ett tag innan jag fattade att detta även gällde vitala delar som kedja och kassett. Och det tog ett tag innan jag fattade vad som krävs för att den ska bli ren men jag har i alla fall insett att det är viktigt ok? Detta uppvaknande kom under ett Siljan Runt, när min cykel skulle transporteras med bil till starten och det var helt uppenbart vilken kedja som bar runt på extra vikt och var svart som natten. Min. Sedan dess har jag alltid – under stor njutning! – visat omtänksamhet gentemot kedjan. Det kan såklart alltid bli bättre, säger ni som vet. Ja ja. Men jag har i alla fall fattat varför det är viktigt. Och jag försöker sprida och förvalta den kunskapen. Det finns inget vackrare än en skinande blank kedja och kassett.

alla vet att en cykel alltid kan bli renare, jag med

Att det skulle vara onödigt att tvätta cykeln för att den blir skitig igen är som att vägra duscha för att man blir svettig snart igen. Cykeln är en förlängning av sin ryttare och en del av dig själv. Att inte vårda denna del av kroppen vore ovärdigt.

 

Därför är påputtning/puffning/ländryggsknuffning en dålig grej.

Ni kanske har sett det, upplevt det, observerat det, utfört det. Men har ni funderat på alternativen? Jag är emot påputtning inte bara för att det mestadels är män som gör det mot/för/på kvinnor (vilket pronomen är egentligen rätt??). Ställ frågan till dig själv: skulle jag använda denna metod för att hjälpa en medcyklist oavsett om det är en man eller kvinna jag vill hjälpa?

Inte? Fundera på dina värderingar och på dina förväntningar på kvinnor och män i sadeln.

Eller ja? Du är reko, men kan vara det på ett snyggare sätt.

För jag tycker fortfarande att det finns snyggare sätt att hjälpa en medcyklist. Vem vill bli påputtad? Inte jag.

Dels kan påputtandet skapa obalans hos cyklisten. Dels så finns det sätt att med klungans hjälp hjälpa fram en som sackar efter, till exempel genom att peppa muntligt. Eller genom att stänga in den i klungan så att den slipper dra och kan ligga i vinddraget. Eller låta den ligga på rulle.

etc, osv, mm.

Jag glömmer aldrig de gånger som påputtning har fått mig att känna mig förminskad som cyklist. Men jag glömmer heller aldrig de där gångerna som rundan till Norberg där jag fick mysa mitt i klungan tills jag återhämtat mig. Så fick alla vara med och känna att de hade hjälpt till också!

Och alla andra gånger då en klok ledare agerat jävligt smart och inkluderande för att få alla att känna sig starka i slutet av rundan.

Så… vad tycker du?

Vilket är det snyggaste sättet att göra rent cykeln?

img_1694

den här fiskaren på Danmarks sydspets kommer för alltid att vara en av mina stora inspirationskällor

Hejdå hemma, hej hemma!

någon vecka efter att den här bilden togs åkte jag till Tyskland fyra veckor. Det var också hemma, på något vis

Idag åkte jag hem till Eskilstuna. Jag hade varit hemma några dagar själv, så jag behövde komma hem och vara hemma lite.

Inte minst för att gulla med Ridleyn, som inte är hemma utan står hemma i källaren med blänkande kedja.

Hemma har jag träffat kompisar, diskuterat viktigheter, käkat på veggoköket, glott på serier och gett massage samt gått i skolan. Och haft mamma och pappa över och njutit av tystnaden i min lägenhet.

När jag har varit hemma ett tag, kan det kännas som en barriär att faktiskt packa väskan och åka hem. Men så träffar man en från cykelklubben på tåget, och så är man plötsligt hemma, och när katterna stryker sig runt benen och Karins små barn kommer fram och kramar om mig och allt är precis som vanligt mitt i renoveringskaoset –

Då är det skönt att vara hemma.

Och så får man träffa cykelklubben på kvällen och vara mitt bland alla fina medcyklister flera timmar.

Byt ut hemma i ovanstående meningar mot Västerås respektive Eskilstuna så förstår ni vad jag menar.

Jag har slutat försöka hitta hem. Jag orkar inte. Hjärnan blir galen. Demonerna festar loss på allt härj och jag vill inte gå på den festen.

Därför har jag flera hem!

Ja.

Så är det.

”Jag vet precis vad du behöver!”

Ett rejält långpass. Eller trappor i Djäkneberget. Alternativt tvåsiffrig backkörning i Hugelsta.

Helvete vad min hjärna jävlas med mig dessa dagar.

Om vad spelar ingen roll i det här inlägget.

Men det finns ett sätt att jävlas tillbaka och det är lite vanlig, hederlig fredagslöpning.

Det är i hjärnan som tankarna bildas och förvildas.

Det är där som tankarna också kan lugnas ner och fås till sans! Det är tankarna som avgör hur lycklig jag är eftersom de fortplantas till känslor och känslor är vad livet utgörs av. Nuet finns, bara nuet, och just nu är det bra för jag har nytrapptränade glada ben.Vissa säger att jag är beroende av kaffe, långdistans och explosiv träning.

Ni kan fortsätta säga det.

Nu vet ni.

Jag behöver dessa saker för att vara en rimlig medmänniska.

Gymmet någon?