Men skriv en exposé över cykelåret 2017 då för h-ete.

Ja ja ja, ok då. Gruset, isen, leran, Smerundan, Grusrace 32 och standardrundan för CX och MTB. Får man bli lite pretto och säga att jag upplevt syftet med cykling detta år, starkare än någonsin? Midsommarturen till Långholmsbryggan där folk tog med sig stärkande och värmande drycker i ryggfickan och vi cyklade hela natten och mötte gryningen med kraftvärmeverket i fonden? Måndagskörningen med Smestan där vi pausade noll gånger på knappt fyra timmar? Lördagskörningen med Smestan där jag fick köra med livs levande triathleter eller hur det stavas? Sommarens ö-cykling som provocerades fram av mina demoner? Tisdagsrundan där vi jagade ikapp runt Strömsholm och jag dog av kärlek till mina ben? Båven runt? Min nya pendlingsrutt längs väg 214 i djupaste Sörmland? Som jag trodde skulle leda fram till en ny karriär men som kanske bara blev just ännu en pendling och en till sak att älska? 

Finns det gränser för hur många företeelser det går att älska? Kan man ha breda resårer på tröjan och smala bibsen med hedern i behåll? När ska det här kursiverade dravlet ta slut? 

 

Hej bloggen!

Idag är det nyårsafton!

Jag får nog lov att erkänna att nyårsafton alltid har anlänt med ett visst ångestpåslag. Årets sista dag som liksom måste bli kul. Och rätt. Så många luftslott jag har byggt! Det ska jag definitivt sluta med, även om jag har byggt dem av mina förväntningar på livet. Och sådana måste man få ha! Så länge man kan garva åt luftslotten i efterhand. Så här sitter jag med nyårskroppen som knyter sig runt demonerna, redo för asgarv. Och det har funnits minnesvärda nyår också såklart.

Som 2016, när jag och Magnus och Jocke drog iväg i 15 sekundmeter motvind mot Svalboviken och jag bånkade på det sugande gruset. Medan de stod där och drack kaffe och käkade bars! Men det ledde till att jag skärpte mig, ignorerade min dåvarande högtidsförkylning och drog på mig min kortkorta och satte mig på tåget till Stockholm och brorsan.

Men de ångestfyllda blir ju alltid på något sätt bättre historier.

Som när vi lekte världens bästa placeringslek där man skriver kontaktannonser och svarar på dem, utan att veta vem som har skrivit. Alltså ursäkta mitt småborgeliga påbrå men jag älskar placeringslekar. Syrran som är partyfixare hade som vanligt dragit ihop ett stort gäng. På festen fanns en stackars före detta till mig från parallellklassen i gymnasiet, vi kan kalla honom Per. Han var skitsnygg och lite inbunden, med ett hjärta av renaste guld. Det insåg jag såklart inte då, utan behandlade honom som tuggat tuggummi. Jag tyckte det var superfestligt när lappen

”Som Per fast snyggare”

lästes upp, och tog den.

Sympatiskt av mig, eller hur?

Jävla nyår!

Ikväll ska jag på 90-talsfest. Jag brukar hata maskerader, men ikväll känns det skönt. Jag ska låna en klänning som jag inte vet hur den ser ut, så jag slipper tänka på den. Och så ska jag skåla i kubansk rom med bubbelvatten på tolvslaget.

Det som däremot är värt att tänkas på är det kommande cykelåret. Jag önskar att jag haft humör nog att skriva en gladare nyårskrönika, som Maddes till exempel.

Den får ni imorgon. Eller dagen efter imorgon. Eller livet efter detta.

En bakis-krönika över cykelåret 2017. Jag ser redan fram emot den! Den kommer att bli fuktdrypande och handla om Sörmland, eller midsommarafton. Eller Vad. Eller vadmuskler. Jag känner det på mig.

Ja.

Nyårskram på er. Fortsätt att älska, skyll på rätt saker och kom ihåg att ett bra samtal är grunden till allt.

img_1577

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s