Räddningstjänsten

Hej alla fina människor!

Jag kom just hem från en 54 min lång skymningsrunda längs Mälarstranden. Benen släpade ut psyket, eller var det psyket som släpade benen? Bar de varandra?

Jag vet inte, men båda är förjäkla uthålliga.

Förmodligen blev det säsongens sämsta km-tid, enligt löparklockan, det var en sådan dag! En dag som kroppen kan behöva tänka tillbaka på när andra dagar och andra km-tider kommer och kroppen pressar sig och längtar till softar-rundorna. Eller, sådana där rundor där kroppen räddar psyket och psyket räddar kroppen och alla andra antagonister liksom bara räddar varandra för att det är det enda som räknas.

Bara det.

Inte km-tiden. Utan de totalt 54 minutrarna och 18 sekunderna och de små viktiga hundradelarna som utgjorde själva räddningsinsatsen.

Ja, en sådan runda var det.

Efteråt stod jag på innergården vid vårt vitmålade utebord och stretchade. Ljumskar, framsida lår och lite mer ljumskar. Sedan traskade jag upp i lägenheten. Jag tände ett par krokiga, hemstöpta ljus, satte på Queen och satte mig att stirra in i det som uppdagades framför ögonen när jag slöt dem och bara lyssnade på musiken.

Och nu stundar lite packning inför den sista skolveckan innan jul, och sedan lite packning igen, och så hem till Stockholm via Västerås på torsdag. Mamma och pappa lovar att bjuda på middag på fredagen den 22:a. Och då POFF är det kanske jul! Och då får jag mysa med mina syskonbarn och ta löparrundor runt Vallentunasjön. Undrar hur långt ett varv är?

Nu säger benen och psyket att de vill ha en dusch och veta hur det går för Kafka och alla katterna i Kafka på stranden.

Vi tar några timmars paus, vi får se om vi återkommer ikväll när jag landat hos Karin igen.

Tills dess, kram på er fina läsare.

Jaså ni undrar varför jag la upp den där bilden från i somras som förstabild för det här vinterinlägget? Jo, det är från mitt sista ledarledda pass med VCK för 2017, innan jag blev sörmlänning och började träna backe istället. Det är Daniel, Lars och Gunsan som har tagit det obligatoriska cykeldoppet ihop med mig en kväll i augusti! Gunsan står bakom kameran. SÅ värt!! 

Jag posar i ledarvästen, eftersom det tar ett tag innan den åker på igen. 

Återigen, kram. För stundande, historiska och kommande cykelminnen och cykelfantasier och cykeldrömmar och allt som blir av och allt som förblir dagdrömmeri och allting annat som rullar omkring på två hjul. 

Lucas tog bilden i fb-inlägget. 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s