Trappor.

Sådärja!

Då har jag fått vad jag behövde:

ett rehab-pass och lite snabb tillfredsställelse.

I form av trappintervaller i Djäkneberget.

Yes, jag har känt mig sjukt seg idag hela dagen. Fikade på stan med en kompis, satt kvar lite på kaféet sedan hon hade gått till bussen, liksom kände in hur långsam jag var och hur forcerad min röst måste ha låtit.

Jag behövde trappor. Hade jag haft Ridleyn inom räckhåll hade jag behövt Hugelstabacken.

Väl hemma, satte jag mig och klappade på min pepparkaksmage. Särskilt brun är den inte, men däremot lite pepparkaksrund, som pepparkakorna jag trixade ner i den igår framför Al Gores nya film, En obekväm uppföljare. Det var en på kursen som hade laddat ner den på Pirate Bay till klassen och nu alltså även till mig. Det är väl folkhögskola!!

Jag hade kunnat säga att den var ungefär som ettan, kul att ha sett den liksom, och det var den på flera sätt. Men med ett viktigt undantag:

solenergi.

Jag kan inte komma ifrån att det allra mest underhållande med solenergi är att den har börjat locka Tea Party-rörelsen i USA. Det finns en frontfigur i Florida, Debbie Dooley, som skulle kunna personifiera Trump, som hon faktiskt röstar på för att han är en bra kille, eller nåt. Hon skulle kunna välja att ansluta sig till devisen Put the coalminers back to work  så att de ska få leva på bidrag fram till pensionen, eftersom kolindustrin är så olönsam.

Men hon väljer att göra en helskön grej istället. Och det är att bli en anhängare av solenergi!

För att den pekat finger åt stora energibolag som bestämmer över ”vanligt folk”!

Jag som snarare blir lite matt av att behöva producera min egen el. Räcker det inte med att man ska baka sitt eget bröd, odla sin egen persilja och bygga sin egen cykel? 

Under tiden, eller samtidigt, så har Debbie Dooley förstått greppat att det är bra med ren energi, och så har hon petat Tea Party-rörelsen i en grönare riktning, med lite stöd av Sierra Club, USA: s äldsta miljöorganisation.

Nu ska egen elproduktion, där man själv bestämmer och ingen politiker ska komma och lägga näsan i blöt, promotas.

Vad rörelsen heter?

Green Tea förstås!

Jag kan inte annat än älska det.

Så mycket att hela det här inlägget får handla om Green Tea, istället för om min trapplöpning i Djäkneberget, för jag går nu in i en ny fas av solcells-förälskelse:

Den där en ren energikälla vinner anhängare oavsett politisk dialekt, och där jag kan le i smyg åt det faktum att Debbie Dooley så skickligt får ihop terroristbekämpning med klimatfrågan, utan att någonsin nämna den senare.

Läs mer om Debbie Dooley och spana in henne i full sydstatsdialekt i The Guardian, eller läs om hur hon bekämpat energibolagets förslag om en avgift för kunder som har solceller på taket, i The New Yorker.

Sådär!

Nu blev bloggen äntligen lite grön igen.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s