Bli massagekund – så gör du

Kolla vad glada vi är! Jag och Helena, en nära vän och numera även nöjd massagekund, på en strand på Kubas vindpinade nordkust någon gång i november. 

Hej!!

Eskilstunabloggaren här.

Igår hade jag tänkt blogga om mitt andra boxningspass på Eskilstuna boxningsklubb, och min dansande promenad hem genom det glittriga snölandskapet. Och om anledningen till mitt nynnande och dansande och hur det går till att värka, skrika, gråta, skratta fram ett beslut. Stort som litet, det är tydligen så mitt beslutsfattande går till. Men jag hann inte! Jag fastnade framför skärmen och återupptäckte något som har varit ett mysterium sedan länge –

varför i hela helvete länkar min Bli massagekund så gör du-sida till förstasidan??

Ni har ju säkert sett den, stilistiskt inlagd mellan Bli vegan och Om mig och bloggen strax ovanför mitt lena header-fejs. Ni har kanske klickat, och ba ”whaaaat??” när den har tagit er till senaste inlägget. Och jag har korrigerat den tusen gånger! När jag klickar in mig via wordpress för att skriva inlägg funkar den, men inte externt för ER LÄSARE och då faller ju liksom hela grejen. Jag fattar inte för mitt liv varför den länkar så konstigt. När jag för en gångs skulle hade tre bra rubriker däruppe! Som matchar varandra!

Skit också.

Ja ja. Ni vet att jag har massage som bisyssla och ni vet att jag älskar att utöva den, och ni vet att jag vidareutbildar mig inom triggerpunktsbehandling och ni vet att min taxa är 6,666666666666666667 kr/minut, eller 400 kr/h. Och att jag gärna byter tjänster med andra massörer så att vi lär av varandra. Och att jag har nöjda kunder som det verkar och en bänk, och att min favoritspellista innehåller pianoklink från Jurassic Park OCH att min favoritmuskel är den yttre tvehövdade vadmuskeln! Men att jag gillar andra muskler också!

Och att jag ofta klurar på hur jag kan använda denna fantastiska bisyssla till ett samarbete inom cykelvärlden eller andra trevliga världar och att detta förmodligen förblir en fluffig dröm eftersom jag ju inte har frågat någon ännu. 

Och att ni bokar genom att dra ett trevligt mejl eller chattmeddelande till mig.

Och att jag väl får lov att skriva om det hela under en annan rubrik om jag inte lyckas lösa mysteriet med länken.

Ok, åter till gårdagen och det som då hände. Jag åkte alltså till skolan från Västerås på ett smockfullt tåg; astrött, måndagstrött!, med ögon som streck och mage på generalstrejk och psyket i oreda. (Eller förresten, det var helt redo för att läsa Kafka på stranden, så det gjorde jag med stor inlevelse för en gångs skull.)

Dagen blev en berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan, snövitt jasminris och kolsvarta linser, skrattanfall och demoner. På tåget hem begravde jag mig åter i min roman, och väl hemma i renoveringskaoset piggnade jag till och såg fram emot kvällens boxpass. Det andra i ordningen.

Det var ännu ett bra pass! Styrka, koordination, teknik, svett. Indianhopp! Och grodhopp! Jag plockade fram mina gamla skills och mina gamla misstag och mina gamla träningsskor och gav cyklistkroppen en omgång med 75 omsorgsfulla träningsminuter. Som var och en räknas, och ska maxas. Det känns meningsfullt på något vis; den där omvägen runt träningsmaskiner och löpband och hantlar och jox, men som ändå ger det resultat jag är ute efter.

Så nu är jag fast. Att kränga på mig en vadderad hjälm och ge mig in i ringen är dock lika uteslutet som att bära tempohjälm; jag gör detta enbart för överkroppen och balanssinnet. Vilket känns bra!

Och det går fortsatt bra att leva utan mobil. Det är fortsatt spännande. Som i söndags, när jag och han-på-torpet hade bestämt tid och jag planerade hela min lördag efter det, men missade varandra och bägge fick det de ville ändå. Jag mina 18 km och han sina snabba 5. Jag såg hans cykel på parkeringsplatsen, men visste att jag var sen och att han troligtvis dragit iväg, så jag tog en kortare sväng med ambition att genskjuta honom – när jag kom tillbaka var cykeln borta och jag fick lufsa hemåt på egen hand.

Så nära, men ändå så långt ifrån. När springer man tillsammans? Var går gränsen? Och när spelar det egentligen roll?

Man bestämmer att man ska ses, man bestämmer vad som händer om någon inte infinner sig, och så gillar man läget. Och så får man försöka tänka sig in i den andra personen och sannolikheten i olika scenarier.

Och det som sker, det sker. Utan fipplande.

Älskar’t.

Och att jag numera har gett massagebehandling både på en kubansk paradisstrand och en svensk äppellund. I Västerås. Älskar’t.

Och att det här inlägget avslutas med en bild på hur jag försöker deala till mig en 1:1-massage av vår salsalärare i Havanna. Hur det gick? Inte alls!! 

197

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s