Niklas. Erik. Johan.

Jag började skriva en mening på bloggens Facebooksida för att dela Katjas inlägg om #metoo. Frågan hon ställer sig är den självklara: varför finns det inget #metoo inom cykelsporten? Men ju mer jag skrev, desto mer uppenbart blev det att delningen tarvade ett eget inlägg.

Orden tog ju inte slut.

Jag har själv polisanmält en person som trakasserar och förföljer mig, för olaga förföljelse och trakasserier.

Det hoppas jag såklart att alla som blir utsatta för någon typ av övergrepp gör.

Men jag hoppas ju framför allt att män som utsätter, slutar utsätta.

För det är knappast en polisanmälan som skapar förändring. Lika lite som att ett fängelstraff skapar bättring.

Jag vill inte ha en ursäkt, jag vill ha förändring.

En polisanmälan är en slutlig markering att det räcker. En polisanmälan föregås ofta av annat som inte kostar skattepengar (det kostar bara tid och energi för den utsatta, men det kan man väl bjuda på om man tror gott om andra människor). Det kan vara samtal till föräldrarna, samtal via cykelklubben eller andra civila instanser som känns rimliga. Rimliga för att man vill sköta det snyggt.

För det är ju så synd om honom!

Rimliga när man insett att ordet nej inte går hem. För vem vill ha ett nej?

Men han har ju ingen annan

Nej är så fruktansvärt trist.

Det är ju så synd om honom

Men vem vill vara en person som andra tycker synd om?

Vill vi ha förändring, så kan vi inte tycka synd om den som trakasserar.

Förändring sker när vi människor börjar reflektera över vårt eget beteende. När den som utsätter och trakasserar börjar reflektera över tre bokstäver:

NEJ.

Ska vi ta bokstaveringen igen?

Igår hade jag mamma och pappa här på Kubamiddag. Vi käkade linsgryta, drack rom och pratade om socialism. Och om #metoo-stormen, som blåst vidare här hemma medan det blåst orkaner i Havanna.

Så sa pappa:

”Nu med #metoo och alla berättelser och förövare som offentliggörs har jag äntligen förstått vad ni menar med patriarkatet.”

Detta slitna ord! Tack pappa.

Åter till ordet nej. Men först en bild på strandpromenaden i Havanna, så maffig!!

Män som inte kan ta ett nej behöver lära sig detta ord. Tre bokstäver: Niklas, Erik, Johan.

För det är samma struktur som gör att män oprovocerat fortsätter klappa på rumpan jag menar skjuta på i klungan, fortsätter skicka mejl och sms och bloggkommentarer, ringer på dörren oanmäld kl 22.49 en lördagkväll, och kräver att man ska blocka telefonen om man ändå inte tänker svara – som gör att män våldtar och skyller på att kvinnan hade kort kjol. Eller var packad. Alternativt för packad.

Exakt. Samma. Struktur. Om än i olika delar av skalan.

Kvinnor antastar inte män, trots att det är fullt möjligt. Bara att hålla fast och dra igång ju. In med fingrarna. Tryck till. Håll för munnen. Skuldbelägg. Ge komplimanger. Skuldbelägg igen. Använd alla förolämpningar som finns i registret. När de tar slut, ta om dem, på tyska.

Ändå görs det inte. Iallafall inte i närheten av lika ofta.

Bara för att man kan äta all glass i paketet behöver man inte göra det. Bara för att vi har yttrandefrihet behöver man inte säga vad som helst. Bara för att du själv vill ha kontakt med någon så betyder inte det att den personen vill ha kontakt. Längre. På något sätt alls.

Ett nej är ett nej.

Och varför ska man då tvinga sig på?

Och till de män som inte kan ta ett nej, eller en mängd nej utdelade under något års tid, så hoppas jag att ni en dag lyckas hitta sann kärlek att berika era liv med.

Och om ni inte gör det, ägna er åt något glädjefyllt. Och låt inte era livsöden gå ut över andra, eller för all del er själva, livet är för kort för det.

Och till alla er, kvinnor och män som undrar vad ni kan göra nu när

Man inte får säga vad som helst längre för då kommer PK-maffian

Det finns ett sätt.

Skratta aldrig åt sexistiska skämt.

Och fortsätt vara fantastiska.

Här kommer en cykelbild från Smerundan 2017. Vissa punkade, andra ägde. Jag har just badat och står och säger något till kommunjuristen, medan Smestans ljuvliga funkisar smyger i bakgrunden.

Snyggt skägg va?

…och så ett minne från Grusrace 32! Jag älskar att vara såhär glad. Och jag älskar att vara bland människor som gör mig såhär glad.

Tack Lucas för dina fotoskills.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s