Väg 214

Kolla vad glada vi ser ut!! 

Bilden kommer från den mest minnesvärda badass-runda jag någonsin kört: den mellan Vistasstugan och Nallo i trakterna runt Kebnekaise. Syrran navigerade glatt med kompassen; noll sikt i snöstormen medan jag trodde vi skulle skulle dö där på fjället. Då tar hon KORT!! Alltså. Fatta. Herregud vad jag uppskattar en god navigatör.

Så var det dags för säsongens första badass-runda.

Jag skulle på massageuppdrag i Näshulta, och vevade glatt ut på väg 214 i den nordostliga medvinden. Lillklingan tjöt av lycka över att fungera, och vinterdäcket fram svirrade fram sin ekersång som den aldrig gjort annat. Jag trampade förbi Skogstorp i ett ärende, lite lerigt grus, och så var jag framme.

Vi drog igenom massagen, och medan vi gjorde det, och jag hade blivit bjuden på te, hade det börjat snöa. Snö!! På deras uteplats, mörk i mörkret men upplyst av utebelysningen, hade det kommit ett par centimeter blöt, kall och tung novembersnö.

Snö!!

Kläderna var fortfarande dyngsura när jag prånglade på mig dem, men jag var vid gott mod. Ute var Ridleyn täckt av snön, och jag torkade av den med en handduk. Jag vinkade hejdå, de lånade mig en reflexväst, och jag trampade iväg.

Och det är här det börjar bli lite spännande. För det är här som kombinationen av en medelmåttig framlampa och okända marker ihop med snö och minimala vägrenar, börjar ge utslag på ett par vitala mentala färdigheter.

Balansen till exempel.

Det kräver en del att cykla med endast ett par meters sikt på väg 214. Jag är glad att jag känner den vägen så pass väl, och att jag minns körskolläraren då det begav sig:

”Om du blir bländad, så fokusera på mittlinjen”.

Vid bländning fanns ett par saker att tänka på för att återskapa balansen.

Att fortsätta trampa, om än långsamt, är en sådan grej. Annars börjar man vobbla och snegla mot diket. Att inse att bländningen snart ska gå över, är en annan. Och slutligen att invänta ögonblicket då man, med den mötande bilens ljussken, faktiskt lyckas skapa sig en siktlinje att köra på. Det är den tredje.

Bilar bakom är lättare att hantera. För det första vill man ju ha en bakom sig som lyser upp vägen. Men man får passa på så länge det varar att använda bilens sken till att planera sin färd: ser vägen rak ut? Kan jag följa de röda baklysena när bilen passerar? Finns det hjulspår i den snöiga vägbanan som jag kan hålla mig till?

Sedan ska man anpassa sig tillbaka till att enbart köra på sin lilla framlampa. Pannlampa av medelmåttigt sken i mitt fall, idag. Den funkade bättre, märkte jag, när den lutades nedåt så att en skugga bildades från däcket ner på asfalten.

Och så kom en mötande bil igen.

Och så fortsatte det.

Lite som fjällvandring, fast med bilar. 

Och det gick bra! Jag kom hem, även om allt utom överkroppen var hyfsat fruset i den råa, blöta badass-kvällen. Och jag kom också att tänka på hur den mänskliga hjärnan fungerar vid kyla: all energi fokuseras på att hålla kroppen varm. Inget blir kvar till rationella beslut. Lite ditåt kände jag mig då extremitet efter extremitet började kallna.

Samtidigt är jag tacksam för dessa kvällar. Varje tramptag är spännande! Varje krök, varje mötande bil är en utmaning. Man liksom LEVER. MER.

Vad präktig jag låter. Jag borde hata badass, hata november, klaga på slasket.

Men jag kan inte.

Det får ni leva med.

Ut och kör. Kör bara.  

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s