Det ytliga måndagsinlägget 

Är sådär vrakigt måndagstrött. Somnade oroligt, vaknade ryckigt och magen är i olag. Någon vill förmodligen säga mig något. Sitter på tåget till skolan och borde läsa solcellsrapporter. Tankarna är i oordning, allt och inget vill ut. 

Det enda lämpliga är att skriva något ytligt. 

Såsom glädjen i trapplöpning! Trapplöpning, det tredje löparpasset där benen vaknar, igår, studsar uppför trapporna i Djäkneberget, varje trappsteg i skenet av den dunkla gatlampan! Vaderna, så på! Fötterna, så glada! Det andra löparpasset; i förrgår, kort distans på gruset. Tuggar grusväg, räknar minuter till skymningen, ökar uppför, lyssnar på tystnaden. Spanar efter kantareller i vägrenen.

Första löppasset: i torsdags, med Micke och Conny: hur jag släpade mig ut till rocklunda, hur de släpade mig runt, hur Micke drog iväg, Conny studsade förbi och jag flydde in i mörkret 1 km innan mål för att magen var i fullständigt olag.

Tre pass, sen vaknade löparkroppen. 

Ikväll får jag träffa Ridleyn igen, Karins man har tvättat den och nu återstår ett kedjebad innan det på onsdag ska lämnas tillbaka väskor till Henrik. Och kläder till Magnus, väskor till Jonathan! Och bytas till Lucas andra däck. Och Johannes ska få tillbaka sitt minispritkök, som vi aldrig tog med oss eftersom jag istället packade tre par skor. Det finns ju falafel. 

Holländsk falafel smakade skit för övrigt. Hade nästan glömt det. Vi lyckades pricka in denna falafel när Forest var som hungrigast och jag som surast. Och min mage som mest i olag. Vi valde ett hål-i-väggen-ställe, potentiellt supercharmigt och genuint, men prickade in Amsterdams mest oengagerade falafelbagare: köpta små torra pitabröd, falafel från frysen och blek isbergssallad. Nylle med sur uppsyn. Jag dränkte min i röd sås och åt under tystnad, och kikade på Forest i ögonvrån. Hörde hans försiktiga slafsande med såserna. Efter fem minuter gick vi, eller fyra.

Några kvarter bort, lite förbi red light district, såg vi ett thaihak med kanalutsikt. Asdyrt, och knökat. Men på andra sidan gatan fanns dess bakficka, med grönsaker och tofu i röd curry för tio euro! Vi förträngde vår torra, ogästvänliga falafel och delade på en thailåda. 

Den var ljuvlig: lagom brännande, krispig, fyllig, omfångsrik i volym. Runt oss fanns ett myller av andra glada gäster som åt och mös. Som trivdes! Med sig själva och livet! 

Det var bra att vi tog en andra middag. Och falafelns förlovade land förblir Tyskland. 

Så kan Holland förbli de fridfulla cyklisternas. 

Nu ska jag läsa rapporter, och känner mig faktiskt lite mer ordnad i skallen efter att ha återkallat minnet av den där förträngda, holländska falafeln. 

Kram och god morgon! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s