Day 5: night ride 

I’m in heaven. I can’t think of another way to end a day than a bike ride through the outskirts of Berlin in the dark, all lit up by the full moon. 

How it happened? Well, Xavier messed with our plans of catching the subway, and we had to put on an offline navigation from a subway stop 18 km from our hotel. 

Easy, we thought.

You’ll just see, replied Xavier.

And google maps navigated through the narrow streets and cycle paths and onto a road almost completely covered in a fallen tree. The path was wet with leaves and we were in the woods. Forest took off as the true Canadian path finder he is, and I thanked higher powers for my tyres and my lamp. And my muddy gravel riding skills, as the path turned into a path worse than a low budget cyclocross race where nobody really had had the time to maintain the track.

There was mud, water, leaves and silence and everything was overlooked by the full moon. 

It was actually quite peaceful. 

And i knew why: because of offline navigation. We knew all the time exactly where we were going. This is the very key to peace in mind while riding in a foreign place. 

However. As we carried our bikes across one fallen tree after the other, I came to think of the Blair witch project movie, although not as scary. And I came to think of all the gratitude I felt towards the Ridley at the moment, and the quiet moon and all the leaves and how the woods seemed to be endless.

We rode along, and as we started to approach our destination, I felt grief. I could have carried on for hours. 

It’s all about the navigation, and the dark, and the full moon.

It’s mysterious how day 5 could turn out like it did. 

But it did. 

And I love it.

Good night. 

Friday 4 pm 

Mitt vanliga jag hade klättrat på väggarna idag. Ingen cykling, blaskigt morgonkaffe, brist på planering så att vi missar diverse tåg och bussar, strålande sol så att jag känner att vi borde cyklat istället för att försöka hitta diverse nya vägburna förbindelser söderut. Men mitt resande fot-jag vill annorlunda: jag hör mig själv säga: ”nu är det slut med funderandet på alternativ. Nu tar vi och lägger den här dagen till handlingarna och tar nästa buss. Var ska vi fika?” Och så gjorde vi det. 

Men vafan! Helvete. En storm som heter Xavier har tydligen härjat till det rejält i norra Tyskland: sju döda! Det förklarar alla förseningar och inställda tåg. Sju döda. Två sittandes i sina fordon när träd faller ner på rutan. Vindstyrkor på upp till 39m/s i Belgien. Och här sitter vi och gnölar om inställda tåg.

Things are not yet going our way today. I can live with crappy coffee. But the train we wanted to catch was cancelled due to a storm in the Berlin area, and the bus we wanted to take only had one seat left. We’re two people and therefore we had to wait for the next bus. 

Oh well. It’s easy to get back in the right mood with a bike. We went for a small ride around Rostock and found an exciting little park. Then we went for espresso and lasagna and now we’re on that bus.

Xavier. That’s the name of the storm that messed our plans up. And it’s apparently pretty fierce: it killed seven people and many trains in northern Germany are out of service. 

Society is vulnerable against the forces of nature. The storm is supposed to continue on towards Poland and Russia. We will get to Berlin in a few hours. From there, we will bike to our hostel and spend a few days at a meditation event. 

After Berlin, new plans will be made. We will go east, or west.

But for sure, we will cut out everything that requires any type of scheduling. 

Sun, please quit shining outside the bus window, you make me crave cycling too much. 

Please listen to the sweet melody of the sea. 

But please also remember: a bike trip remains a bike trip as long as you bring a bike with you. 

Day 4: train day 

Not published until today at hotel breakfast in Rostock due to wifi 

Att resa tillsammans är som att renovera huset: det finns oändliga möjligheter till delad glädje om man tillsammans definierar och fokuserar på sina gemensamma nämnare. Ju mer man pratar igenom upplägget i förväg, ju mindre oönskade kostnader uppstår på vägen. Planering kan hjälpa men viktigast är ramarna, pratet, snacket, bubblet. Och det behövs alltid en buffert av kaffepengar för att muntra upp den som behöver muntras upp, eller för att spendera på sådant som tar en till målet på andra sätt än man hade tänkt från början. En tågresa med cykel på grund av sovmorgon och ännu icke inarbetade packrutiner motsvarar en inkassoräkning; en middag på stan på DET DÄR stället som man råkade gå förbi och bli kär i motsvarar en finare tapet som råkade bli tillgänglig, etc.

Allt för att tillsammans klara av att hålla humöret uppe, fokusera på syftet och unna varandra att få sin önskan igenom lagom många extra gånger. 

Kostnader kan balanseras i framtiden. 

Idag lyckades vi förena de där gemensamma nämnarna.

Today was a good day. We started off late, and therefore we were gonna need to catch a train at some point. Costly and not as satisfying as riding the entire 150km, but a must. 

We rode down by the coast to Koge and took the train from there to Navstaedt and further down to Nykobing. This meant we got farther and farther down on the danish Falster island. 

And it started to clear up, and we took a detour onto some cute little rugged shoreline with boats and seagulls. The evening sun was shining and the wind was heavy. 

Then we could continue riding down to Gedser to catch the ferry to Rostock where a hotel room was waiting 10 km south of the harbour.

The ferry offered us fries and beer. We had dubble portions and an extra beer. To go with that, we had the fancy leftover veggie cheese and some cold Mexican burgers. A worthy cyclist meal.

If the ride to Gedser was sweet and sunny, Rostock was wild and rainy. And we were to get some night riding in again. We got off in the heavy rain at 10pm, trying to find our way. After some loops we chose a reasonable route, and could take off onto the dark, windy German land. 

And after our 10km, the hotel was there. Too early for me; a lover of rain riding, especially in dark conditions with a good lamp. But still good.

We cooperated well today, and both of us enjoyed the rides. 

A good day. 

Photo bombing you a bit sorry 

Photos med and Forest 

The rain ❤ 

Fisherman taking off to his boat 

Tänker alltid på Katja när det kommer fram någon liten katt och vill studsa

Day 3 and how it turned out 

Jag är lika trendig som tjejen i afrokrull, uppvikta shorts och fotriktiga stövlar som väntar på grön gubbe. Och lika trendig som lillkillen i regnjacka, kvinnan med väska och mannen i grönt bakom mig. Eller lika otrendig. I Köpenhamn är alla cyklister bara just människor på cykel. Just för att de är så många. 

It’s lovely how day 3 could turn out so well.

The first highlight was to sleep in. We woke up at 11:25 and couldn’t quite take in that we had slept for twelve hours; through the morning routines of our hosts and even without earplugs. This was the first highlight of the day. I got up and fixed my puncture in the rain, and our dear host Stefan came out with a pump and ended up glueing my punctured tube. Then he offered us oat meal and we decided to stay another night to cure Forests cold. 

So today was gonna be Copenhagen day. 

Stefan accompanied us down town and we biked around and ended up in Christiania. After some food and a good talk about veganism, we headed home. 

My feet were pieces of frozen flesh. This was a lesson from this day: to wear proper shoes for cohiy weather riding.

We were rewarded with the cycling culture of Copenhagen. Or rather, the cyclist as a part of traffic. In Copenhagen, you’re not just some annoying creature on two wheels bumming around: you’re a part of traffic with your own lanes and traffic lights and others count on you to be smart and polite. Therefore, you are.

Forest was the pathfinder for the way home and I could study the moon. In that moment, when Forest stopped to check a turn and I looked up at the moon, I knew that I was going to do lots of more bike trips with bags in the future. 

The night cycling was another highlight of the day. 

And coming home and sharing some wine, avocado and vegan cheese on a piece of bread just about did it. 

And if that wasn’t enough to make our day, we could always look at the tube that was put out to dry after being fixed by our lovely host.

Tomorrow we’re heading south towards Nykobing and Gedser to catch a ferry to the German town Rostock. 

That’s all for now, good night.

Katja hade nog sagt att detta är ett så kallat livsstilsfoto: halväten macka av trendigt snitt med fräsch avokado och rätt sorts ”ost” flankerad av nymalen svartpeppar som liksom RÅKAR hamna utanför mackan. Ett vinglas på det med lagom mycket asdyrt ekorekovin i. Yeah… låt det vara min livsstil. Gärna ihop med den hipsterkänsla jag fick idag när jag körde cross i storstan i fullmåne och kortkort.

Jaaaaaa, det får gärna vara min livsstil ❤ 

Här bor vi inatt Btw 


Today was a rough day. 

It started wonderfully with coffee at Anders place in Malmö. Then we had tail-crosswinds as we were heading north. After some 35 km, Forest got the cold that I had had. We jumped on a train and rode last 35 k to Helsingborg to catch the electric ferry.

I talked to the lady at the counter. She said the Swedish charger was down and that one of the electric ferries, Aurora, was at repair. So we wouldn’t be able to ride on a fully electric ferry since it would only charge in Helsingor. 

We missed the ferry anyways, and when we finally did get across, we took a left and after some km I wiped out in front of a car on a bush. I thought the car shouldn’t park in the bike lane, but it was actually me who rode on the left side of the road. 

Then Forest lost some screws. I pulled out some spare parts and he fixed it. Then it got dark and the rain kept falling and we couldn’t exactly find our way and I finally got a puncture.

But the day ended well: four nice guys in Copenhagen met up and fed us vodka, while we made a spicy lentil dish and now we’re waiting to fall asleep. 

And the ride down to Copenhagen by the sea was really gorgeous. 

Det är faktiskt helt fantastiskt vad cyklister gör för andra cyklister: killen vi ska bo hos möter upp, jag står och försöker pumpa däckjäveln medan ventilen får spel och lossnar, då tar killen av mina bakväskor och sätter dem på sin cykel. Sedan promenerar vi tillsammans alla tre och så engagerar de sig i linsgrytans indiska kryddning med sådan entusiasm att man vill krama sönder dem. 


Men fan vad all skit skulle bockas av idag! Stängda bagerier (på en tisdag??), vurpor, missade färjor och den ondskefulla förkylningen. Punkan rundade av det hela. Eller är resan ett nollsummespel? Kompenserar den överdådiga utsikten från sadeln skruvhaveriet och kassetten som skulle fixats innan avfärd men troligen glömdes? 


Smygreklam för Tacx i bakgrunden jaaaaaaaa

Last night we stayed at Anders place in Malmö. Anders is part of Warm showers, a world wide community who host cyclists for free. Johannes, the cyklist in Eskilstuna who lends Forest his bike, is also part of this community.

The setup is quite simple: you register a profile, write a bit about yourself and click in what you offer: bed, couch, coffee, shower, laundry etc. And your availability to host. Then people can see you as a pin on a map and click on you to find out more. 

So simple and so genius for those who travel on a budget or want to meet people and see the inside of cyklist homes of foreign places.

And to share cycling stories.

Anders was my first warm showers experience. Forest made a deal with him and we biked to his place from the central station in Malmö. He put our bikes away in a storage, gave us a tour of his apartment and showed us his bikes and offered a wonderful, spicy, veggie lasagna. Me and Forest indulged it, and we all talked about cycling touring. He showed us his chilli plants and I stalked his blog where he writes about his tours.

One of the main issues of touring is of course the packing. While talking to Anders and riding my bike these days, Im starting to feel like packing it with camping gear and just go. I’m starting to realize that all of this is doable.

Anders offered us a couch, a beautiful sunrise view from his 9th floor apartment and a wonderfully brewed, black and wanted coffee in the morning. 

If I were in the proper situation to host people this way, I would gladly do that! 

Thanks Anders! 

The “what if” bicycle touring syndrome 

Då går vi över till engelska. Jag ska göra mitt bästa för att bygga vidare på den berättarstil jag anser mig ha byggt upp under tiden med bloggen. Jag tycker själv att jag inte är lika rapp och snabbfotad på engelska, men det kan finnas andra värden. Vi får väl se; det kanske öppnar sig en ny värld av cykelinterna begrepp och ordförvrängningar som legat latenta i väntan på att jag skulle upptäcka dem. Och det jag gör nu är ju också något helt nytt för mig, så det kanske passar bra att vara lite soft i ett par veckor. 

Eller så fortsätter jag dryga mig på svenska såhär i kursiv stil mellan det viktiga som sägs i den riktiga texten.

För det som är kursivt har inte riktigt hänt, eller?

Well then!! 

Me and Forest are finally on our way down to Germany via Malmö and Denmark. We spent the past few days packing and unpacking, making small test rides with the luggage and now we’re all set with a minimum of weight.

No, we’re not set with a minimum of weight. I spent the past few days getting the bike chain ready, doing laundry, giving massage, and then I started packing by throwing all my stuff on the bed. I then realized this is a new kind of travelling. 

It’s not the light credit card touring summer trip and I have no idea what kind of circumstances we will come across. 

Therefore I said to myself, as I had spent the evening rolling in bed with decisions: don’t know which pair of shoes to bring? Bring both! Dont know which favourite scarve to bring? Bring all your three favourite ones! Don’t know which jacket to bring? Bring them all! 

Because what if I’ll need them? 

I’m lucky to make good use of Henrik’s beautifully red bags. 

We took off this morning at 06:05 am in the dark, and arrived at 08:50 after a nice 51 km tail wind supported morning ride. This was much thanks to Forest. While I run around trying to prepare and organize, he’s done on time. 

At the bus stop, we wrapped the bikes very nicely in plastic and paper bags, and put them in the storage and did a final fixing until the driver told us to let go.

We were good, all good. 

And I needed five minutes of riding this morning to feel that familiar bicycle grin on my face. 

We’re actually on our way.

”Helvete vad snygg jag är!!”

Sa kedjan nyss, eller var det Ridleyn? Jag vet inte, men jag vet iallafall att jag nyss greps av en stark längtan att ställa mig på den oktoberleriga gårdsplanen och skrika ”jag älskar er!!” till samtliga förbipasserande. Anledningen är att jag precis fått på nya kedjan. 

I vanlig ordning har jag haft kedjebrytare och kedja liggandes ouppackade i ett par månader. Först idag klippte jag upp förpackningen på kedjebrytaren och sprättade upp kartongen på kedjan. 

Jag räknade omsorgsfullt länkarna på den nuvarande kedjan (något skitig sen gårdagens grus ❤ race). Sedan räknade jag dem igen. Sen räknade jag upp samma antal länkar, med samma metodik, på den nya kedjan. Sedan tog jag av den gamla, knipsade av den nya och satte på den. 

Kedjelåset gick igen med sitt underbara lilla ”snäpp”. 

Jag provtrampade och lyssnade in det perfekta ljudet av en ren kedja och konstaterade att tandborsten jag torkat av kassetten med var rätt svart i borsten. Sedan rullade jag några varv till på varje hjul så att växlarna satte sig.

Det var ungefär där jag kände den där längtan av att sjunga bugglåtar på högsta volym och hångla upp hela världen. 

Det må låta överdrivet att bli så glad av en sak som, med rätt handlag, tar så kort tid. 

Det skiter jag i. Varje gång jag lär mig något nytt mek-grepp som gör mig klokare så blir jag precis så glad. 

Såhär ser Henrik ut när han mekar väskställ förresten! 

Och så en bild på hur Ridleyn kommer att se ut under färd. 

Så överjordiskt tjusig. 

RR Grusrace 32 2017

Hur tar jag bäst den grusiga kurvan där han med flaggan viftar som besatt? Ska man vara taktisk eller artig när man kör klunga på tävling? Om man glömde sätta på strava, har man då cyklat?

De andra i huset sover fortfarande eftersom det är rimligt att ha sovmorgon på söndagar. Jag är dum i huvudet och vaknar, väcker mina ögon och dunkar in en race report för gårdagen. Någonstans hostar Karins tolvåring, och yes, detta hus är just nu en smitthärd men trots att jag kanske också fått en släng av något körde jag det fantastiska Grusracet och benen belönade mig. 

Fantastiskt för att jag log mig igenom de åtta varven och för att jag lyckades köra medvetet, taktiskt och smart. Precis som jag hade tänkt. Utan att vara oartig.

Jag och Forest värmde upp med någon mils körning till starten. Hans uppgift denna dag var att plinga med bjällran samt ge mig en kram vid målgång. Och kanske bjuda mig på käk på kvällen. Vi tog vägen via hugelsta och kom till den trevliga lilla Tallstugan: ett par rara byggnader med gräs i mitten där små spännande stigar ledde åt olika håll in i skogen. Yummy!! Men nu var det ju grusväg som gällde, så jag betalade för min nummerlapp och började dona med det sista fixet.

Cykeln var fullständigt redo med fräscha trissor och nytt framdäck, den gick tyst och smidigt och jag hade fått låna ett Smestan-kit av Lotta. Jag bytte om och kom i något slags rus av att äntligen få tävla. Och i dessa färger! Både höstens och Sméstans. Var ju motionslopp men kändes ändå som ett riktigt race.

Och Smestans Miche, Alex, Lotta, Camilla, Tobias, Inge, Lucas och de andra som jag inte lärt mig namnet på ännu sa lycka till och jag gick runt och kände mig så allmänt glad ❤

Korta rundan hade jag bestämt men när alla ba 

”Ska du inte köra LÅNGA??” 

och när benen tjöt av glädje efter tredje varvet så ändrade jag mig och laddade om för alla åtta varv. 

Det var rätt beslut: jag är alltid bäst på längre distanser, och det gav bra träning för hjärnan att öva sig att tänka tävling.

Det blev en hel del stilig klungkörning ihop med främst två andra cx-åkare, varav den ena kände jag igen från Basemile. Madde! Som har den här bloggen! 

(Under Basemile lärde Madde mig allt som är värt att veta om cykling och urinblåsor. Jag är ju känd för att ta PP i tid och otid, men Maddes råd har hjälpt mig: ta i mer så försvinner vätskan på annat håll. Det har t ex gjort att jag kan köra 10 mil i hög fart utan en enda PP!)

Ganska snart blev det uppenbart att allting handlade om hushållning: hålla klungan, fånga hjulet vid växling, öka lagom mycket i loppets enda backe och använda resten av tiden för återhämtning. Det var i backen allting skulle hända. 

Och precis så körde jag. Och precis därför älskade benen mig och jag dem. Och all backkörning hade tydligen gett utslag för jag smög uppför den precis som jag planerat: lätta tramptag i början och sakta ökande tryck i det lite brantare slutet som ledde över mållinjen där återhämtningen väntade.

Besvikelsen över Maddes punka på sjätte varvet var stor. Jag såg ändå fram emot en backspurt på slutet, men även här uteblev motståndet när två mtb:are ryckte på tok för tidigt för mig och den resterande cx-följeslagaren förmodligen ansåg att jag ryckte för tidigt för han försvann långt bakom mig. 

Det blev en solospurt över mållinjen.

Jag var odrägligt cykelhög efteråt, fick min kram och minglade runt bland fina funktionärer och cyklister med nattsvart kaffe i näven. Madde vann tydligen en flaska kedjeolja; välbehövligt för hennes lite pratsamma cykel.

Slutsatsen från denna gruvligt underbara friska härliga spänstiga alla-superlativ-i-världen-dag är:

Träning ger resultat. Varje backe är en vän. Linjelopp är roligt, bara man slänger in några gruskorn i upplägget. Och cykel är det som får mig att le absolut mest just nu. 

Dags att avsluta! Och det här loppet tar jag med mig som ett minne när jag behöver känna mig stark och glad.


Lucas plåtade mig så jag såg snabb ut
…och Lotta som lånade team kit till mig

Jag tar mig friheten att låna gruppbilderna från Maddes RR he he. Kudos till fotograferna. Bilden från starten är helt underbar, Mvh cykelhög