The “what if” bicycle touring syndrome 

Då går vi över till engelska. Jag ska göra mitt bästa för att bygga vidare på den berättarstil jag anser mig ha byggt upp under tiden med bloggen. Jag tycker själv att jag inte är lika rapp och snabbfotad på engelska, men det kan finnas andra värden. Vi får väl se; det kanske öppnar sig en ny värld av cykelinterna begrepp och ordförvrängningar som legat latenta i väntan på att jag skulle upptäcka dem. Och det jag gör nu är ju också något helt nytt för mig, så det kanske passar bra att vara lite soft i ett par veckor. 

Eller så fortsätter jag dryga mig på svenska såhär i kursiv stil mellan det viktiga som sägs i den riktiga texten.

För det som är kursivt har inte riktigt hänt, eller?

Well then!! 

Me and Forest are finally on our way down to Germany via Malmö and Denmark. We spent the past few days packing and unpacking, making small test rides with the luggage and now we’re all set with a minimum of weight.

No, we’re not set with a minimum of weight. I spent the past few days getting the bike chain ready, doing laundry, giving massage, and then I started packing by throwing all my stuff on the bed. I then realized this is a new kind of travelling. 

It’s not the light credit card touring summer trip and I have no idea what kind of circumstances we will come across. 

Therefore I said to myself, as I had spent the evening rolling in bed with decisions: don’t know which pair of shoes to bring? Bring both! Dont know which favourite scarve to bring? Bring all your three favourite ones! Don’t know which jacket to bring? Bring them all! 

Because what if I’ll need them? 

I’m lucky to make good use of Henrik’s beautifully red bags. 

We took off this morning at 06:05 am in the dark, and arrived at 08:50 after a nice 51 km tail wind supported morning ride. This was much thanks to Forest. While I run around trying to prepare and organize, he’s done on time. 

At the bus stop, we wrapped the bikes very nicely in plastic and paper bags, and put them in the storage and did a final fixing until the driver told us to let go.

We were good, all good. 

And I needed five minutes of riding this morning to feel that familiar bicycle grin on my face. 

We’re actually on our way.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s