”Helvete vad snygg jag är!!”

Sa kedjan nyss, eller var det Ridleyn? Jag vet inte, men jag vet iallafall att jag nyss greps av en stark längtan att ställa mig på den oktoberleriga gårdsplanen och skrika ”jag älskar er!!” till samtliga förbipasserande. Anledningen är att jag precis fått på nya kedjan. 

I vanlig ordning har jag haft kedjebrytare och kedja liggandes ouppackade i ett par månader. Först idag klippte jag upp förpackningen på kedjebrytaren och sprättade upp kartongen på kedjan. 

Jag räknade omsorgsfullt länkarna på den nuvarande kedjan (något skitig sen gårdagens grus ❤ race). Sedan räknade jag dem igen. Sen räknade jag upp samma antal länkar, med samma metodik, på den nya kedjan. Sedan tog jag av den gamla, knipsade av den nya och satte på den. 

Kedjelåset gick igen med sitt underbara lilla ”snäpp”. 

Jag provtrampade och lyssnade in det perfekta ljudet av en ren kedja och konstaterade att tandborsten jag torkat av kassetten med var rätt svart i borsten. Sedan rullade jag några varv till på varje hjul så att växlarna satte sig.

Det var ungefär där jag kände den där längtan av att sjunga bugglåtar på högsta volym och hångla upp hela världen. 

Det må låta överdrivet att bli så glad av en sak som, med rätt handlag, tar så kort tid. 

Det skiter jag i. Varje gång jag lär mig något nytt mek-grepp som gör mig klokare så blir jag precis så glad. 

Såhär ser Henrik ut när han mekar väskställ förresten! 

Och så en bild på hur Ridleyn kommer att se ut under färd. 

Så överjordiskt tjusig.