Solcellspedagogikens tre faser 

Titta vilken fin grusväg som går upp till Solhuset där vi räknar på vinklar och pratar omställning 

Idag har vi demonterat solceller och monterat på dem igen på olika typer av tak: plåt, tegel och papp. Vi jobbade med insexnyckel 5 och 6, vilket fick mig att känna mig lite som hemma. Styre, trampor, sadel…flaskställ! 

Vi fick även klättra på taken för att komma åt. Och träna på lagarbetet vid montering.

Förmiddagen var fylld av tvivel. Kanske var det pms som spökade men mina tankar virvlade iväg till diverse flyktvägar: cykla grus runt klotet, vandra pilgrimsleden, bestiga berg, elektrifiera Gotlandsfärjan, och ölandsbåten ❤ , miljöifiera cykelsporten. Och så vidare. 

Ibland måste man ge sig till tåls och ha tråkigt ett tag för att kunna se glädjen i lärandet. Stirra för att kunna se. För att kunna lära sig. Det gäller också atmosfären runtomkring. Glädjen i att hitta personer som vill dela med sig av relevanta kunskaper på ett trevligt sätt. 

Som det här med tegelpannorna. Jag har aldrig tidigare behövt fatta hur ett tegeltak funkar. Jag har i min enfald misstänkt att tegelpannorna ska ramla ner för minsta beröring, de ligger ju liksom bara där!, men de har ju hack som hakar i varandra och när man lyfter på ett par så kan man montera ställningen där. På den tvärgående plankan som kallas något jag tyvärr har glömt. Men som man sedan fäster solcellen i! Med insexnyckel nummer 5! 

Och så klättrandet. Jag hade fattat posto vid nocken för att skruva, och dirigerade de andra som skulle frakta ner panelen på marken: Ett steg nedåt med vänster fot. Håll i kanten på panelen. Akta skruven så den inte repar panelen undertill. Får jag insexnyckeln? Håller du? 

Och där någonstans, strax efter klockan ett, så kom den, glädjen:

Vad fina vi var! Vad glada vi var! Vad duktiga vi var! 

Man kanske skulle ta och bli höghöjdsfönsterputsare? Eller montera solceller på skyskrapor?

Vi sa till varann: ”att det var såhär lätt?” 

För det var det. 

Men det hade vi ju inte tyckt om vi aldrig hade fått chansen att prova.

Ikväll ska jag på show med cirkus cirkör i Västerås. Jag ska vila hjärnan och njuta av akrobatiken. Imorgon startas dagen inte med ett smockfullt tåg, utan genom en morgonkaffe med min kompis Micke. 

Jag gillar att starta dagen med en kompiskaffe. Micke har dessutom den utmärkta förmågan att få mig att känna mig intelligent och tillräcklig varje gång vi hänger. Om det någonstans dyker upp en fras som låter klok här på bloggen, så är det ofta någonting som han har sagt, eller fått mig att formulera. 

Det är en jävligt fin egenskap. 

Sedan börjar massagekunderna bli fler också, det gillas. Jag har ju ingen annan inkomst just nu, så hör gärna av er. 

Nu ska jag fortsätta åka tåg.

Tåget, var på min sida då

Vilken jävla kass morgon. Sitter på tåget och försöker känna mig miljövänlig medan folk trängs bland säten och utrymmen. Det är smockfullt och jag är på världens sämsta humör eftersom min lugna morgondröm om att sitta och läsa bok flyger sin kos.

Jag vill sitta bakom min tidning och vara anonym och vakna i fred. Jag hade helt förträngt att så många skulle vilja åka det här tåget det här hållet den här tiden. Vem vill till Flen liksom? Utan cykel?

Och ute skiner solen. 

Cykelpendligens överlägset största fördel är att den ger mig tid för uppvaknande på morgonen. Jag får spendera två timmar själv och när jag kommer fram är jag stark och rosig och morgontröttheten har trampats bort. Jag är social och positiv. 

Det brukar kallas att bli sitt lite bättre jag.

Jag börjar förstå konceptet ”sitta själv i ett fordon och styra över sin morgontid”. Fast i mitt fall är det på ett fordon. Och jag slipper svära åt andra bilister.

Jag läser samtidigt en artikel om att vi här i Sverige fortfarande tar bilen för korta resor trots att vi vet att det vore bättre för miljön att låta bli. Det är praktiska saker och vardagliga resmönster som sätter spår i hjärnan som inte låter sig påverkas hur som helst.

Det miljövänliga måste bli mer praktiskt. 

Cykling är praktiskt. 

Mer cykling. 

Nu är jag snart framme i Katrineholm. Så fort jag kommer fram till Solparken, efter en 25 minuters jävligt miljövänlig promenad, kommer det kännas bättre. 

Kram på er och var ert bästa jag idag.


Lucas fotade.

Ok benen, jag ger mig

Idag hade vi repetition på uträkningarna av solelsproduktion som vi jobbade med igår. Vi kröp runt i varselkläder och mätte vinklar, kollade väderstreck och räknade produktionsbortfall. Jag inser varje dag vilket fokus som krävs för att lära sig saker på en för mig hittills oprövad nivå. Jag har aldrig tidigare behövt bry mig om vinkeln på en solcell, det har andra gjort. Jag har sagt bra, kör på, mer solenergi, det är förankrat i ledningen, det är i linje med kommunens klimatmål, säg till om jag ska samordna något, när folk har frågat. 

Men nu krävs annat. Jag plockar fram högstadiets matte och Pythagoras sats och all ödmjukhet jag kan uppbåda för att förmå mig att ta till mig den här nya nivåns kunskap. 

Jag är helt slut. Och jag längtar efter att göra något som får mig att känna mig intelligent. Som jag behärskar. Massera någon, cykla något, vad som helst. 

Mitt i alltihop är jag så slut att jag inte orkar reagera på att folk åker fossilbil till kursen. När det går tåg och kursen handlar om att ersätta kol, olja, gas och kärnkraft med ren energi från solen. 

Det är obegripligt för mig hur man kan åka bil när det finns alternativ. Bilen, där själva nyttjandet bygger på utsläpp. För mig är det självklart att alltid kolla samåkning och bränslen och tåg och göra allt för att spara in fossilmilen.

Samtidigt tänker jag att det finns beteenden hos mig själv som jag inte är medveten om. Onödiga, onödigt dåliga beteenden som är skadliga och kan bytas med enkla medel. 

Tänk om vi kunde dela med oss av kunskap på ett så trevligt sätt att vi förmådde göra de förändringar som krävs. För oss själva, våra kära och planeten.

Min hjärna räckte inte till mer än så idag. Det backfokus jag hade sett fram emot att få uppbåda fanns inte. Jag hade sett fram emot att trycka på och nöta Hugelstabacken i kvällssolen, mosa och bränna i låren, men benen var bly och ville helst finåka runt ån. 

Det fick de efter tio repitioner och en pyspunka. 

Jag var för tankspridd. 

Däremot fick jag mig ett finfint QOM på ett segment vid golfbanan. Och sen kunde jag åka hem och sätta mig vid brasan med en kopp te och berätta för Karin om alla vinklar och vrår och varseldräkter och watt och volt och allting, och faktiskt känna mig lite duktig. 

Så är det. 

På lördag har Jonatan ordnat världens grusrunda! Det blir favorit i repris från i somras som jag lyckades missa: 174 ljuvliga Sörmlands-km på blandat grus, skog och asfalt. Och lite annat. Det blir nog toppen.

Jag avslutar det här med en idolbild på min cykel. Det var trots allt inte dens fel att benen vek ner sig idag ❤ 

We’re in this together.

Dagens inlägg får handla om kraften i partempo.

Jag körde lätt distans med Alex idag. Vi drog iväg på Smerundans sträckning, och fick en fin tur med några klättringar på viktiga segment. Det blev lite prat om det ena och det andra och även lite om journalistik eftersom både han och jag, om än i olika omfattning, är ledarskribenter.

Vi körde nästan konstant partempo. Och här är en stor nyckel till framgång för mig. Jag gillar att cykla tillsammans. Och då menar jag tillsammans på riktigt, med det där samspelet då man verkligen drar nytta av varandra. Den ena vill ta nåt QOM och får draghjälp. Den andra vill mosa i medvinden och man turas om att dra. Eller så krigar man styre vid styre i nåt motlut.

När sällskapet ligger bredvid och ökar sakta, sakta, så får det mig att också vilja öka. I bästa fall leder detta till att jag blir starkare. Det i sin tur gör att jag kan hänga med ännu lite starkare cyklister. Om de har samma beteende, så blir det en god cirkel för mig. Och någonstans i den där goda cirkeln uppfylls syftet med klungcykling.

Vissa ligger och stressar några meter framför, vinnlägger sig om att jag ska ligga bakom och känna mig svag och inte få någon som helst psykologisk kraft. Det beteendet är helt ärligt jävligt irriterande.

Ibland försvinner sällskapet i horisonten. Cyklister i horisonten kan fylla andra syften.

Det finns ju så många syften med cykling.

Det var det för idag. För övrigt lyckades jag pricka in en PP mitt i ett segment.

Hepp.

Sväng inte av mot Lindsäter. 

Ta istället nästa. Vänta dock inte för många avfarter med att ta av, för då får du köra dödsgrusvallen från bägge håll. 

Detta är lärdomen från dagens grusrunda runt Hugelsta-Hällberga-Tummelsta. Det börjar bli en standardrunda! 

Med standardrundor kommer också standardfelkörningar. Två sådana gjorde vi idag, och när jag skulle köra banvallen åt fel håll, som egentligen var rätt eftersom den är lättare att ta sig uppför, vinglade jag och var millimeter från en vurpa. 

Jag var tankspridd och Lucas var oftast någonstans framför i horisonten. Där fick han hållas. Mina ben bar lagom snabbt.

Jag tänkte på morgonens städning hemma i huset som jag hade fått backning på. Den återkommande lördagsstädningen. Karin hade fått göra om två av mina områden. Detta faktum fortplantade sig ner i benen och ut i hjärnan.

Det fick mig att tänka på en flyttstädning jag gjorde en gång. Eller: som jag anlitade en kompis för att göra. Han jobbade hela dagen, jag hade sagt att det var lite smuts i hörnen och att jag inte moppade så ofta. Orka. 

På morgonen efter, inför  besiktningen, jobbade han fortfarande. Och fick backning på en massa punkter. Stackars människa. 

Och så min hyresgäst i Västerås som håller min lägenhet renare än jag någonsin sett den. 

Men tänk vad mycket tid jag har sparat in till roligare saker! 

Åter till rundan. 

Hösten. 

Luften var så ljuvligt sval, med integritet. 

Gruset var så packat, men poröst när vi behövde det.

Och vattenpölarna fanns bara på höger sida vägen. 

Så var det regn på slutet och hem till risotto med bubbel och härj och snack och Karins man höll på att mixa ner ett finger när han gjorde tahini.

Han fick ett blått plåster.

Sådant är livet.

Imorgon hoppas jag att mina revben på ryggen mår bättre. De måste ha fått någon typ av osynlig smäll som jag raderat ur minnet. Kanske från vibrationerna på dödsgrusbanvallen. 

Men men.

Skåda nu Sörmlandsgruset. 

Godnatt! 



Alla suddiga bilder togs av mig, de skarpa av Lucas. Om nån bryr sig så finns länk till strava här.

Grus!! 

Idag var det äntligen dags att köra älskade Vad-rundan! Än en gång skulle jag på lånad Ridley dundra ut mot groparna och sanden. Jag hade skrapat ihop tre VCK: are som glatt hängde på: Tobbe, Johan och Fredrik. Alltid kul när folk gör det.

Det skulle dessutom bli strava-premiär på gruset. Bara en sån sak! 

Vägarna ut mot Vad var sina bästa jag. Tajta, hårda, packade. Inte en skymt av det där upprivna, sugande humöret som de kunde ha i somras när en maskin preparerat dem till porös oigenkännlighet. 

Vi öste! Som vi gjorde. Sällskapet uppskattade variationen på underlaget – grus, stig, rötter, nån avstickare bredvid asfalten som Erik lärt mig, och så månlandskapet vid en av groparna. 

Nedförslöpan mot månlandskapet! Hålla hårt i styret, raka vägen ner, följa spåret, ut på platten. Kasta med huvudet och skratta. 

Fredrik flög fram medan Johan och Tobbe kämpade tappert på sina raka styren och tog in när det blev stig. Jag manövrerade trion från bakre ledet med korta kommandon. De lydde.

Vi gjorde ett par tjusiga felkörningar. Vi tog nån extra loop. Johan skarvade på en ljuvlig skogsraka på slutet där vi forsade fram och jag belönades med första Västerås-QOM:et. 

Vi skuttade mellan stenar och bände oss igenom kurvorna. Fredrik körde bredvid stigen på ängen och gjorde snygga cross-hopp. Jag morrade mig över vallen vid skjutbanan. Tobbe mosade på, och Johan manövrerade MTB: n som att det inte fanns nån morgondag. 

Johan skrev att kvällar som den här är anledningen till att man cyklar. 

Jag ler fortfarande.

Sådant är crossgruset.

Och helvete vad jag älskar det. 

Katja!

Vad, Vad, fina fina Vad ❤ 

Är i Västerås ett par dagar i ärenden. Jag har turen att vara vän med en fantastisk person som lånar ut sin dyrbara Ridley till mig, så snart blir det grusrull.

I morse blev det hotellfrukost. Katja kom över på svart kaffe, gröt, tahinimackor och trädgårdens grönt. Det blev pratradio istället för hissmusik, och jag bommade den råpressade juicen, men annars var det skrämmande likt en affärsfrukost. Bara de anonyma kostymherrarna med något diskret i blicken som saknades.

Katja var superstilig i grå office-klänning och kavaj. Jag lufsade runt i haremsbrallor och palestinasjal. Är man tjänstledig så är man.

Det är lätt att sakna sådant jag inte har tillgång till just nu. Stabil inkomst är en sådan sak, lugn och ro på morgonen är en, och sesamsåsen på Pizzeria Amore är en.

Jag har bestämt mig för att inte sakna något som har med cykling att göra. Dels för att det inte är långt mellan Eskilstuna och Västerås, men också för att cykling är mer än att få köra på just sina favoritvägar. 

Vilket jag i och för sig ska få göra ikväll, men ändå.

Jag kan inte sakna en speciell kurva, eftersom jag vet att den kurvan förmodligen finns i samma form någon annan stans. Syftet med kurvan är att träna kurvor, inte att träna i just den kurvan. Eller backen, eller slakmotan, eller stigen.

Vänner är klurigare. Man får tänka att vänner ju unnar en det bästa, och stöttar oavsett vilken geografiska konsekvens som olika val får. Och att man själv unnar dem det bästa.

Och man får tänka att allt just går i perioder.

Avslutar det här inlägget med en före-bild på Katjas cross. Det är lite lagom crossväder, så det bådar gott för jag ska få göra rent den ikväll igen.

Och det finns något djupt vänskapligt i att låna ut sin cykel till andra. 

Ha det så crossigt, så hörs vi snart igen.

De där odrägliga ”allt är möjligt”-typerna.

På bilden ser ni Joni Nykänen, redaktör på ETC Västerås. Där skriver jag ledare, grymt va? Fotot togs för övrigt under Vegfest Västerås.

Igår tänkte jag skriva ett inlägg här på bloggen där första meningen skulle vara idag är jag glad!! 

Och sticka emellan med något förföriskt om de sörmländska vägarna och de fasta Karl Johan-svamparna. Den gudabenådade kvällssolen som jag stod och njöt i lite för länge. Och något om syftet med gruspendling och syftet med lår som bränner i backar. Och att vissa rundor inte lämpar sig för segmentsjakt.

Sedan hade jag tänkt fortsätta utläggningen med att skriva om DE DÄR:

Ni vet de där typerna som ba 

”Ah men jag ville testa att byta riktning i livet, så jag tog tjänstledigt och skrev in mig på en kurs som sker i samarbete med en organisation jag gillar. Hade panik första veckan, men var beslutsam att gå kvar, för att få nya perspektiv. Go with the flow och se vad som händer när jag bejakar det jag gillar liksom”

Och sedan lyckas de här förbenade typerna inom en vecka kombinera sin passion med sitt kall, sälja in det till berörda och samtidigt ha möjlighet att tjäna lite pengar till uppehället. 

De här typerna har sedan mage att säga till andra:

”Allt är möjligt! Följ ditt hjärta, se möjligheter och gör mer av det som gör dig glad, som får dig att le, le mot världen så kommer världen att le mot dig”

Dem, just dem. Just de provocerande typerna.

Jag håller på att bli en sådan. Som både får ha kakan, äta den, plocka russinen ur den och göra om resterna till något jag kan knapra på dagen efter. 

Karin kramade om mig länge igår när jag kom hem. Hon diskade och jag rensade Karl Johan och förvällde medan jag berättade för henne. 

För det är ju så:

Jag älskar att skriva, jag älskar att göra nytta för miljön, jag älskar att cykla. Och jag gillar såklart att göra detta ihop med människor som gör mig klok, smart och stark. 

Så jag sa till min lärare:

Bernt! Sätt dig ner så ska vi prata. Sätt dig mitt emot mig Bernt. Vad sägs om att jag gör en studieresa till ett land som lyckats med solenergi, Tyskland, för att ta reda på hur de gör? Jag besöker också någon av landets återvinningsanläggningar för solpaneler, det ska finnas en i Freiburg och en i Frankfurt. Detta finns ännu inte i Sverige men ju fler paneler som installeras, ju större behov av återvinning i framtiden. Kurskamraterna kan också komma med idéer på besök!

Mellan studiebesöken passar jag på att cykla grus vid Rhen. Eller någon annan lämplig stans. Jag tänker extraknäcka som massör för att ha råd med bra falafel. Med på resan tar jag min barndomsvän från Vancouver: Forest. Forest har cyklat tvärs över hela Kanada och är en pålitlig stigfinnare. Han är dessutom snickare till yrket och vill lära sig mer om solenergi. Han kanske kan bidra i Solparken?

Sedan skriver jag en artikel om det hela åt ETC och självklart en rapport och redovisning till klassen. Och förbereder introduktionen av solcellsåtervinning i Sverige.

Bra upplägg va? 

Det tycker iallafall jag. Och det tyckte Bernt också, det var för övrigt han som föreslog att jag skulle skriva artikeln till ETC, utöver redovisningen till kursen. Så Forest har nu fått i uppgift att lokalisera de två återvinningsanläggningarna och jag själv ska dra i trådar för att hitta tyska beslutsfattare. Och andra nyckelpersoner, som kan berätta hur de har gjort för att få el från sol, vind, vatten och biomassa att stundtals stå för 85 procent av landets energiproduktion. Såklart med fokus på sol. Den artikeln kanske redan finns, men jag hittar en ny vinkel. 

Tyskland, som samtidigt ska stänga ner sin kärnkraft till år 2022. 

Det fossila stannar i marken där det förnybara tar vid.

Jag ryser.

Så nu ska vi hitta lämpliga cykelvägar. Ner dit och därnere. Kanske prickar vi in en tur med elhybridfärjan Prinsesse Benedikte som trafikerar Rödby-Puttgarten. I oktober drar vi. Sedan kommer vi tillbaka. Ridleyn ska givetvis med. Och jag ska givetvis försöka göra en avstickare till Belgien eller Holland för att kolla på cx, fast det sa jag inte till Bernt. Lite integritet måste man ha även som student.

Planerna kan ändras, men jag tänker fortsätta göra det som får mig att le.

Visst är jag odräglig? 

Jag ber om ursäkt. 

Verkligen.

Men jag råkade bara se en möjlighet att få göra det jag älskar för ett bra syfte med någon jag gillar. 

En gång pendlare, alltid pendlare 

Igår körde jag hem från Katrineholm över nya sörmländska småvägar. När jag gjorde det, så kom jag återigen att tänka på hur vissa vanor sätter sig i ryggmärgen medan andra skakas av och försvinner. 
Jag hade ju tänkt avskriva cykelpendlandet för att sätta andra vanor. Det är dessutom 10 km längre till Katrineholm och jag ville lägga den tiden på träningsmil, inte skräpmil.

Men det slutade ändå med att jag började kursen med att cykla till kursstartebn. För att det var medvind. 

Cykelpendlingen har satt sig i ryggmärgen. 

Där sitter den bra. 

Lite kort från underbara Sörmland i väntan på nästa inlägg. 

Rutten? Här!




Backe.

I morse körde jag Hugelstabacken 20 gånger på Ridleyn. Alex tyckte på Strava att jag överdrev, och Lucas frågade vad jag hade för syfte med det hela. Lucas, som körde backtempot i Vallentuna nu i veckan och som även har gjort det här

Själv kände jag mig nöjd över att ha gått över en ny tröskel. 

Mitt syfte med backkörningen är dels att stabilisera psyket. Kraften i pedalerna, överkroppen stilla. Det är också att träna något jag inte gjort på riktigt tidigare. Jag har förvisso inte riktigt tränat någonting tidigare, förutom ledarskapet och klungkörningen. 

Och slutligen är syftet att öka… öka… och öka antalet repetitioner. 

Tills jag når en magisk gräns. 

Jag lovar att berätta när jag når den. 

Dagens QOM var för övrigt den sköna uppvärmningen mot golfbanan. Solidariskt nog delar jag det med två andra: Ida Larsson och Kerstin Hemstad. 

Undrar vilka de är.

Sov gott, och må låren brinna i backarna.