Solpanelen och jag 

Idag var en bra dag. En bra dag är när man som student lär sig någonting viktigt eller drar en slutsats. Att man lyckas förstå något.
Eller så är man bara nära det man gillar. Som idag. 

Idag har vi monterat ner paneler, felsökt ett montage och åtgärdat felen. Vi har arbetat systematiskt och noggrant och lyckats få montaget att generera el till vår växelriktare.

Men JA!!, som man säger.

Med stor stolthet satte vi oss att äta lunch, för att sedan ta oss an montaget av panelerna igen på våra övningstak. 

Att bara vara nära en panel idag var viktigt för mig. Nära omställningen, den rena energin, jobba med insexnyckeln, klättra på teglet och på plåttakets ställning och känna delaktigheten i framtidens energi.

När den ena raden var för långt åt vänster flyttade vi den. Skruvade och flipprade med bultar och skenor, måttade med vattenpasset och passade in panelen tills den satt perfekt. Om den nedre raden var för långt ner, flyttade vi upp den. Vi skruvade, höll emot och monterade ihop.

Motivationen. 

Tiden stannade. 

Lite som att montera på trissor för första gången eller byta styrstam när hela styret faller i golvet och du bara måste göra klart.

Tiden finns inte. 

Det gör ingenting.

Vi var vid panelerna hela tiden. 

Mitt i allt kom Forest på besök till Solparken, och nu dåsar jag i Sebastians soffa, där vi får övernatta ikväll efter en gudomlig middag. Katja kom över på grön tofu-curry och de vanliga, underbara cykel-äventyrsämnena avhandlades. Denna vidunderliga cykelgemenskap. Garven avlöste varandra och det slog mig att detta är sista gången jag nog ser min kära vän med denna mage. Sedan kommer den nya lilla människan! 

När vi kommer hem från Tyskland är den här. 

Känslan är hisnande. Även om Katja påminner mig om att de brukar säga att hon inte är den första att föda barn, och inte den sista.

Ja.

Detta är sista veckan innan resan, och nu återstår ett par sista dagar av intensivt fix och planering.

Sedan drar vi. 

Men först vill jag krama om panelerna, köra skiten ur mig på grusrace 32 på lördag och – ja, känna att jag lever. 

Bland annat genom att känna supporten från alla som lånar utrustning till oss så att denna resa blir möjlig. 

Mer om det i kommande inlägg.

Godnatt på er ❤ 

Forest fotade allt förutom den lilla raphabjällran som ska heja fram cyklisterna i det race som vi bara måste råka stöta på i Belgien 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s