Partempo!!

Det finns inget så livgivande för en cykelblogg som lite cykling. 

Ikväll körde jag landsväg för första gången på säkert två veckor, och cyklat har jag inte gjort sedan den kyliga kvällsrundan på crossen för en vecka sedan när lampan levde rövare vid Hällberga. 

Efter det har jag ju fått min fina barndomsvän Forest på besök. Och med en sådan gäst vill man ju anstränga sig och vara värd och vara närvarande. 

Och Eskilstuna har verkligen visat sig från sin bästa sida. Och Forest har fått plocka trattkantareller i Gästrikland, bada höstbad och åka kanot i en disig höst lika len och stilla som en punkad slang, fan vilken dålig liknelse. Åter till dagens tempo. 

Johannes (som lånar ut cykel till oss!) hade styrt en runda med tempo åt kjulatrakterna och jag ville lära känns hans cykeljag så jag planerade in det. Johannes är uppstyrd på så vis att han har ett upplägg för rundan, sånt gillas. Vi två fick oss en finfin lagom kurvig och lagomt flåsigt partempo i den helt gudomligt ljuvliga brittsommarkvällen. Och vägarna runt Eskilstuna är perfekta för cykling! Jag fattar inte hur jag under alla dessa år har negligerat detta faktum. 

Jag var rätt tveksam till min egen form, hade nog tryckt i mig en degig polarkaka för mycket innan start, men benen levererade och gladdes med flåset och hjärnan och hela MIG faktiskt. 

Ja, så var det! 

Det var så lagom. 

Två QOM blev det, skulle blivit tre om inte några ungdjävlar hade slirat runt på den SJUKT BREDA Strängnäsvägens cykelbana. Jag vevade in på segmentet i stadigt ökande fart helt enligt plan och när mätaren nådde 40 och benen skrek av glädje och hjärtat rusade av lycka var jag säker på vinst. Men efter det tredje gänget med nollor på trallor insåg jag att det var kört. Jag blev gruvligt innerligt förbannad på ett djupt plan eftersom jag kände mig starkare än någonsin. 

Jag ska aldrig mer jaga segment på cykelbanor. Bilar är tusen gånger mer pålitliga. Och Strängnäsvägen förblir ouppnåeligt. 

Jahaja! 

Vad skönt att jag aldrig skrev klart det inlägg på tåget hem idag som jag hade änka ge rubriken ”dipp”.

Jag är jävligt trött på att ge uppmärksamhet åt alla dippar hänt och ständigt. Dippar kommer och går ffs. Dippen berodde på att min hjärna, förmodligen genom avsaknad av cykling!, återigen försökte ta kontrollen och lägg upp en alldeles för överambitiös plan för vår resa som byggde på samordnandet av tusen viktiga personer, destinationer, solcellsanläggningar, färjor, datum och omvärldsspaningar och rapporter och mer kontakter och fan och hans moster (vem är egentligen den där mostern??). Dippar man inte på att off grid-lösningar bara lönar sig på båtar (kan driva färjor med dem!!) eller att man bara får plats med halva elbehovet på villataket – ja då finns det en uppsjö av andra dipp-triggers.

Fast ibland är dippar en källa till bra inlägg om det viktiga i livet också. 

Ja ja ja!! 

Jag vet det. 

Men nu. Cykel. Kommande planer, förutom att hämta grejer och utrustning inför resan! 

På lördag är det Grusrace 32 som Smestan ordnar. Om jag på något smidigt sätt kan byta bort min städtjänst den dagen tänker jag köra. I Smestans tröja som jag lånar av Lotta Kinell. 

Det ska bli kul! Dagen efter drar vi söderut. 

Mer om det senare, nu ska jag ner till sen middag med Karin och kanske sitta framför brasan.

Kram och låt cyklingen ta fram ert lite bättre jag ❤ 



Är skymningar vackrast eller? 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s