Hej höjdmeter, hej då höjdmeter

Jag är på ett tåg strax utanför Katrineholm. Fast. Någon/några nolla/-or har sabbat min backträning genom att hoppa ner på spåret så att räddningstjänsten måste stänga av elen. Vi sitter på tåget tillsammans, men ändå ensamma i förseningen. Vissa är sådär fruktansvärt härliga så att de tar chansen till givande samtal med främmande människor och delar livsöden – som man gör! – men jag är inte intresserad av att snacka med en enda själ. Jag vill vara tyst ovh själv och inte träffa en käft. Bara tanken på kontakten med okända människor gör mig stelopererad. 

Jävla skittåg, vill jag skrika, för jag är inte en härlig människa som bara kan börja prata med folk obehindrat nu. Inte idag. 

Jag vill cykla backe. 

Men det går ju inte. 

Och imorgon ska jag laga middagen, så då går det inte heller. 

Varför måste man leva sitt liv med så små marginaler? 

Varför är man inte ett får i Solparken, som testar bärigheten på markmonterade solpaneler genom att hoppa jämfota på dem medan kompisarna tittar på? 

Varför sitter jag och jämför hur min kursare smygtänker på solceller med hur jag själv lärde mig laga punka? 

Vad är det som gör att man lär sig något? 

Varför lyssnar man på vissa, men stänger av öronen när andra pratar?

Varför får man inte laga sin egen punka? 

Varför garvar man åt det? 

Varför fortsätter man fingra på slangen och vilja hjälpa den som hjälper?

Varför garvar man åt det?

Hur ser den där jävla balansgången ut mellan att kunna själv och ta emot hjälp när man behöver? (Alla läsare utan hjärna ba ”men måste du vara så känslig”)

Varför skriker jag av stolthet nere i källaren när jag fattar hur kassettens sista kugg ska sitta trots att det halvtimmeslånga programmet av radiopsykologen är slut för 10 minuter sedan? 

Varför är SJ ljuvliga nog att dela ut raw food-bars till passagerarna? 

Varför har jag plötsligt börjat älska backar?

Varför säger jag ”ja, jag kommer!” Och sen kommer jag inte när Karin har bryggt kaffe och dukat fram och jag tvättar Ridleyn i solen? 

Livet är så fullt av frågor.

Och idag är det måndag. Jag sa till en kursare; det är måndag och då får jag alltid panik över tvivlet att jag verkligen valt rätt när jag valt bort mitt välbetalda jobb som jag behärskar för att lära mig nånting på nivåer jag måste skrynkla hjärnan som en murkla för att fatta. 

Fast idag gick det ju bra. Jag lärde mig konstruktionen i ett tegeltak och bokade ett möte med ett solcellsföretag och klättrade sen upp på tegeltaket för att förstärka mina drömmar om att jobba för nåt bra på höga höjder. 

Ja, vi slutar där.

Så många frågor. 

Lucas fotade. 

Varför ser man att det är Henrik på bilden? 

Och varför säger Karin alltid ”kom hem det finns soppa och brasa” precis när jag behöver höra det ❤ 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s