Tid.

Ni vet när man har cyklat tillräckligt länge med en person för att på avstånd se att det är just den som kommer? Kadensen, handledens böj och fingrarnas grepp om styret, armbågens krökning, huvudets och fotens vinkel, sätets och ryggens form och ansiktets konturer? 

Någons sätt att alltid dra iväg i backarna, någon annans framåtböjda hjässa eller utåtböjda armbåge.

Tiden. Tiden man lagt tillsammans. Med den, med dem, med cyklisterna.

Igår spenderade jag tydligen 8 timmar och 27 minuter i sadeln med sju andra under en överljuvlig grusrunda. Det kanske tillkom någon timme för punka (nåt däck som small), sårtvätt (nån som körde in i nån) och diverse trevliga pauser för PP och navigering (nån som ville pinka hela tiden och nån som skulle genskjuta).

Idag har jag lagt ungefär lika många timmar på rengöring. 

Jag kan kassettens kuggar lika väl som jag kan urskilja konturerna på medcyklisterna och nämna dem vid namn.

Jag kan trissornas överanvända spetsighet lika väl som jag kan bedöma det grovkorniga grusets rullmotstånd i kurvan.

Så blir det när man gör saker och ting länge.

Jag älskar att göra samma sak länge. För till sist börjar jag nynna och le.

Idag har jag tvättat cykeln i solen.  Gått promenad och diskuterat viktigheter, vridit och vänt på formuleringar och långt tänkta tankar. Långt tänkta, långa tankar.

Efter det stod jag och vek vårrullar jävligt länge. 

Sedan slog jag rekord i kassettmontering. 

Ett annat rekord jag skulle vilja undersöka är parlagning av punka. Kan man spara tid genom att öva upp sig tillsammans och sedan laga punkan tillsammans? 

Det bästa med gårdagens framforsande på grusvägarna var just framforsandet. Och hur tiden läkte mitt skrubbsår på knäet som orsakades av att jag körde in i Jonathan, som orsakades av oredan i hjärnan som orsakades av genomslagspunkan i kurvan efter krönet som orsakades av det för höga däcktrycket. 

Som jag ville ha för att kunna maxa uppför.

Pang! 

Sa det. 

Pang.

Vilken jävla smäll. 

Tiden som sedan fyllde detta hål med styrka genom grus och backar. Mer!!

Sa benen.

De fragmenterade minnena av alla som tillsammans var rundan: Henrik, Jonathan, Micke, Lucas, Jocke, Magnus, Per. 

Henrik, som lånade ut lagad slang!

Jonathan, som ledde rundan! 

Micke, som var stark och anonym! 

Jocke, som köpte två (2) pizzor!

Lucas, som kom med nytt däck runt halsen! 

Magnus, som underlät att köra fel en endaste gång! 

Per, som kom farande i nedförsbackarna när man minst anade det! 

Jag, som blev ett med däcket jag virade runt kroppen! 

Som Henrik sa: det finns många lärdomar. Silvertejp på rätt ställe, rätt däcktryck, rätt ventil, rätt verktyg, rätt rätt rätt. 

Men bäst är ändå rätt sällskap. 

Vilket fanns. 

Sådant är crossgruset. 

Jag skulle vilja avsluta det här inlägget med något blödigt om att bland er sju som körde igår så finns några av de Eskilstunacyklister som jag faktiskt känner allra bäst. Ni gör mig stark hörni. Jag känner redan igen er på håll. 

Så att ni vet.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s