Ok benen, jag ger mig

Idag hade vi repetition på uträkningarna av solelsproduktion som vi jobbade med igår. Vi kröp runt i varselkläder och mätte vinklar, kollade väderstreck och räknade produktionsbortfall. Jag inser varje dag vilket fokus som krävs för att lära sig saker på en för mig hittills oprövad nivå. Jag har aldrig tidigare behövt bry mig om vinkeln på en solcell, det har andra gjort. Jag har sagt bra, kör på, mer solenergi, det är förankrat i ledningen, det är i linje med kommunens klimatmål, säg till om jag ska samordna något, när folk har frågat. 

Men nu krävs annat. Jag plockar fram högstadiets matte och Pythagoras sats och all ödmjukhet jag kan uppbåda för att förmå mig att ta till mig den här nya nivåns kunskap. 

Jag är helt slut. Och jag längtar efter att göra något som får mig att känna mig intelligent. Som jag behärskar. Massera någon, cykla något, vad som helst. 

Mitt i alltihop är jag så slut att jag inte orkar reagera på att folk åker fossilbil till kursen. När det går tåg och kursen handlar om att ersätta kol, olja, gas och kärnkraft med ren energi från solen. 

Det är obegripligt för mig hur man kan åka bil när det finns alternativ. Bilen, där själva nyttjandet bygger på utsläpp. För mig är det självklart att alltid kolla samåkning och bränslen och tåg och göra allt för att spara in fossilmilen.

Samtidigt tänker jag att det finns beteenden hos mig själv som jag inte är medveten om. Onödiga, onödigt dåliga beteenden som är skadliga och kan bytas med enkla medel. 

Tänk om vi kunde dela med oss av kunskap på ett så trevligt sätt att vi förmådde göra de förändringar som krävs. För oss själva, våra kära och planeten.

Min hjärna räckte inte till mer än så idag. Det backfokus jag hade sett fram emot att få uppbåda fanns inte. Jag hade sett fram emot att trycka på och nöta Hugelstabacken i kvällssolen, mosa och bränna i låren, men benen var bly och ville helst finåka runt ån. 

Det fick de efter tio repitioner och en pyspunka. 

Jag var för tankspridd. 

Däremot fick jag mig ett finfint QOM på ett segment vid golfbanan. Och sen kunde jag åka hem och sätta mig vid brasan med en kopp te och berätta för Karin om alla vinklar och vrår och varseldräkter och watt och volt och allting, och faktiskt känna mig lite duktig. 

Så är det. 

På lördag har Jonatan ordnat världens grusrunda! Det blir favorit i repris från i somras som jag lyckades missa: 174 ljuvliga Sörmlands-km på blandat grus, skog och asfalt. Och lite annat. Det blir nog toppen.

Jag avslutar det här med en idolbild på min cykel. Det var trots allt inte dens fel att benen vek ner sig idag ❤ 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s