Är du bäst eller? 

Idag körde jag till Katrineholm via väg 214. Jag skulle dit på min kurs och fick tipset att hålla mig borta från väg 56, som man hamnar på efter väg 214 från Eskilstuna. Men tips på rutter är för mig som recept; jag blir inspirerad av koncept och smakkombinationer, men följer dem aldrig. 

Eller gör som jag själv vill ändå. Så det blev väg 214 söderut förbi Näshulta, och en bra bit på den bespottade 56:an mot målet i Katrineholm. 

Jag måste ändå säga till dess försvar att det fanns både vägren och backar. Långtradarna kunde man nyttja för baksuget. Och segment fanns det, även om jag med min cross och min ryggsäck inte hade för avsikt att ta några. 

Det visade det sig däremot att jag skulle göra på hemvägen. Två grus-QOM blev det, varav det ena var rätt lättplockat i och med att jag var första kvinna på segmentet. Första stravakvinna i gruset vid Svalboviken, på östra sidan av Näshultasjön.

För övrigt kände jag mig ovanligt backsugen, och gjorde avstickare både i svalboviken och hållsta för att plocka höjdmeter och rasta låren. Väl på gruset fokuserade jag på att hålla hårt i styret, trampa fort nerför och inte låta mig distraheras av alla soppar som betraktade mig från vägrenarna. Cykling är cykling, svamptur är svamptur. 

Ändå var jag faktiskt tvungen att stanna vid en särskilt mörk hatt och se efter så att det verkligen inte var en Karl Johan.

I morse tog det säkert 30 km innan psyket stabiliserade sig. Då kom jag på vad jag egentligen ska ha den till, den där cyklingen som ibland känns så egoistisk, utestängande och konsumistisk. Vore jag en verkligt grön cyklist skulle jag sälja cyklarna och börja med en mindre materialkrävande sport. Långsistans och äventyrsälskare kan man vara som löpare också. 

Men cyklingen fyller faktiskt ett syfte som inte bara är transport, cykelbränna och backar.

Jag ska ha den till att föra över post 30k-psyket till fler delar av livet. 

Tål att fila på formuleringen men ni fattar. För att hjärnan ska kunna fatta bra beslut så krävs det balans. Cyklingen bidrar till det. Sen skulle jag kunna dra nytta av fler av cyklingens karaktärsdrag i mitt övriga liv, men nu ska vi inte snurra in oss i min hjärnas vindlingar såhär på kvällskvisten. 

Sörmland däremot, där kan man snurra in sig. Vira in sig. Värma sig med. Lägga över fötterna. Sörmlands cykelmöjligheter för både landsvägar, backar (ex-västeråsare…) och grus är närmast oändliga. Hade jag varit en bättre fotograf hade jag tagit fler kort, men det blir rätt coolt när man lägger på ett litet filter så här kommer ett filtrerat Sörmlandsfoto innan ni kramar varandra godnatt och funderar på morgondagens cykelvindar:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s