När syftet med något bara UPPFYLLS.

Morrn! 

(Eller nåt)

Igår på sommarens sista semesterdag låg jag och degade. Jag hade ju vaknat för tidigt och var lite seg i hjärnan. Det var ganska soligt men soffan var mjuk och skön. Sen började demonerna härja och dagen följde sitt vanliga mönster: 

Kl. 11 vandrade jag mellan vardagsrummet, köket och sovalkoven på jakt efter nånting oklart, kanske glädjeämnen.

Kl. 15 var jag klar med frukosten.

Kl. 16 bestämde jag att det skulle bli en cykelfri vilodag.

Kl. 17 bestämde jag mig för att dra ut på grusrunda för att lapa kvällssol och bada.

Kl. 18 messade jag en kompis och frågade om vi kunde ses vid Vad. De var där och grillade men skulle tyvärr snart åka hem sa de.

Kl. 1830 messade jag två andra kompisar och frågade om jag kunde komma förbi om några timmar på lite snack. 

Det kunde jag! 

Jag hade därmed en plan, och kunde med lugnar sinnet trampa iväg mot kvällssolen. Eller i kvällssolen. Den dränkte mig så fort jag klev utanför dörren. 

Jag körde mot björnön, och när jag satt och njöt på sadeln tänkte jag på racerns sittställning som skulle bli svårare att hantera för var gång jag växlar mellan dem. 

Syftet med turen var att få sol i ansiktet och se vattnet slå mot stranden. Syftet uppfylldes gång på gång. Första gången var vid östra hamnen. Jag stannade och bara glodde. Bara lyssnade. Bara vände ansiktet mot solen.


Sen körde jag grusvägarna till Björnöbron, svängde genom det lilla nybyggarområdet och stannade mitt på bron. Här brukar jag stanna när jag kör nattpass och bese Västerås skyline. Så jag stod återigen och beundrade världen, vattnet, solen i ansiktet. Sen tog jag backen med blytunga ben och trampade in på spännande småvägar på norra strandkanterna alltså närmast fastlandet. Och sen kom jag fram till en vändpunkt och hittade småningom en episk liten grillplats där två hundar härjade med sina mattar. Den låg på en höjd med utsikt över bukten. Och den har jag missat under alla år jag varit både nykär, ung och dum! Man är inte västeråsare helt enkelt. 

Sen var det dags att köra ut på bryggan vid campingen. Kvällssolen var närmast mördande. Jag klättrade på väggarna och ville cykla in i solnedgången. Istället tog jag ett kort och kisade mot den strimma av ljus som bildats i vattenspegeln. 


Sen stannade jag mitt på en grusväg, nånstans på en höjd. Det såg nästan ut som Öland! 


Sen avslutades kvällen med bra snack och rätt dryck och lagom långt hem i mörkret. 

Så var det! 

Och nu drar jobbet igång, välkommen tillbaka Anna!! 

Liten film från Mälaren för att lugna  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s