Öland #1

Här står jag och ser glad ut!

Japp, det är precis vad jag gör. Att åka till Öland i sommar är nog det bästa beslutet sen jag valde att födas.

Förutom all nostalgi med badklippor och sandstränder och myrlejon, och bagerier man trodde fanns kvar, så finns här otroliga cykelmöjligheter. Tonvis med små vägar i skogen och på stranden som bara väntat på att bli cyklade breder ut sig i all variation och ljuvlighet man kan önska sig. Som crossryttare gnuggar jag händerna varje morgon. Och så fort man kört ett lämpligt tag, så finns det alltid ett hav att vila ögonen på. Som man sen kan kasta sig ut i, och tjuta av lycka över att få bada i om det är höga vågor.

Sandstränder är inte kedjans bästa vän, och inte min heller egentligen. Men måste man så måste man. Jag lät ridleyn ligga i det höga gräset ovanför sanden igår när jag besökte stranden norr om Böda. Jag blev kvar där i tre timmar, sen bar jag tillbaka cykeln över dynerna in till den cykelbara grusvägen.

Sandvurpor har jag gjort flera stycken. Mina hybridtrampor är inte optimala för de snabba urklickningsbeslut som plötslig sand kan kräva, men den är mjuk att landa i. Tramporna är bra på snabba grusvägar, och såna fanns det massor av på Gotland.

Igår var det också dags att cykla på en av de stenvallar som inlandsisen (eller nåt) har skapat på Öland. Det gick toppen så länge man höll kadensen uppe.

Och crossdäck fram var det näst bästa beslutet sen jag valde att födas.

Blåbär är ett störningsmoment att räkna med. Jag kan stanna i en bra blåbärsskog längre än en vanlig söndagsfika på Markan för att kontemplera. Här på Öland har jag inte möjligheten att plocka med mig några bär tillbaka, vilket ger fullt fokus på mitt eget blåbärsätande. Handflatorna gnuggas rena i saltvattnet sen.

Ja.

Jag har hittills gjort precis det jag velat här på min barndoms ö. Cyklat, nostalgibölat, nostalgibadat och mått bäst. Barndomsvännen låter mig bo i gäststugan, vi lagar middag tillsammans och pratar om allt. Jag sover som en stock. Just nu är vagabondlivet bra.

Imorgon bär det av hemåt. Söderut, västerut, och sen norrut. Från Byxelkrok där jag är nu, via kustvägen söderut till Färjestaden där jag hoppar på cykelfärjan Dessi och så bussen till Västerås. Det ska bli medvind.


Men först väntar denna dag! Det blir rundkörning till speciella platser, det blir sandvägskörning i skogen och det blir besök på Böda bageri. Och fika med barndomsvännen på ett speciellt fik vid havet. Och bad på minst två ställen under vägen. Hårets saltvattenhalt ska hållas konstant.

Nu blir det svart kaffe och frukost.

Och lite bilder.


Ö

Hej igen!

Jag sitter på färjan och försöker landa lite, som det heter. Jag har en öl (för att jag var sugen), en wrap (för att den var vegansk) och en smoothie (för att känna mig nyttig).

Det har gått några dagar till av min ö-sommar och först nu börjar bloggviljan att återkomma. En anledning är att Tony behöver få reda på var hans väska hållit hus hittills. Men det beror kanske främst på att jag är mellan två öar; på färjan från Gotland till Oskarshamn. I Oskarshamn ska jag bo på ett lagom dyrt hotell eftersom färjorna inte matchar, och imorgon bär det av till Byxelkrok med morgonbåten. Om allt går väl landar jag på Öland nån gång innan halv elva.

Och då vankas någon mil morgoncykling till de barndomsvänner som ska husera mig. Och där väntar möjligen en kopp nattsvart välkommen till Öland-kaffe. Och med lite tur så kommer jag över ett ex av den förföriskt degiga ölandslimpan, som vi då kan tugga på till kaffet.

Jag ska kolhydratnjuta av den, som Jonas Colting lär ha kallat det.

Planen är alltså en kortare nostalgitripp på crossdäck till barndomens badklippor. Min familj har fortsatt att besöka Öland, så de fattar inte riktigt grejen med min tripp, men för mig är den viktig.

Detta blir min sista sommar som vagabond. Jag är färdig med soloturerna. Jag kan dem! Har gjort dem! Även om jag körde mängder med ljuvligt grus på Gotland, så var det ensamt. Jag försökte njuta, och gruset underlättade ju, men hela tiden önskade jag mig in i en klunga.

Soloturer ger frihet, visst. Man kan dra när man känner för det, vart man vill, stanna när man vill. Käka vad man vill och dricka hur man vill. Näcka när man vill. Träffa folk. Bete sig hur som helst. Man har inga ramar.

Och man kan hälsa på folk, bli bjuden på middag, dela reseberättelser och bli betraktad som en hårding som kör själv. Jag tror till och med att folk är lite extra snälla när man kommer själv, det skulle jag ha varit.

Men jag har inget behov av den där bekräftelsen.

Jag är färdig.

Nästa sommar blir det cykelresa MED andra, eller resa med andra utan cykel. MED är viktigare än cykel för mig.

Ja, så då tänker jag kräma ut det bästa av min allra sista solotur. Jag ska till exempel lägga bort telefonen och glo på badklipporna. Jag ska cykla runt till alla ställen och sammanstråla med barndomsvännerna på kvällen och nostalgiprata om hur det var när det begav sig.

Och så ska jag inatt njuta av mitt lagom dyra hotell med hotellfrukost innan jag trampar ombord på färjan.

Jag tänker skita i att känna mig ensam, eftersom jag egentligen inte är det.

Nu avslutar jag det här inlägget med lite foton. Och eftersom det knappt är täckning här på båten, så kommer väl det här att publiceras när jag når det småländska farvattnet.

För övrigt känns det tryggt med de småländska rösterna här på färjan. Ovant, men lugnande.

Bilder kommer tydligen senare, uppladdningen är knas.

Och detta publiceras nog när jag redan är på Öland. Schizo.

Aja. På återhörande.

Kort om att semesterskärpa sig 


Varning förföriska bilder från lilla Karlsö och det är inte pensionären på bilden som är med i inlägget

 

Äntligen börjar jag komma in i semestermode. Det beror på baden, vägrenarna och de små äventyren som jag lyckas locka folk med på.

(Och på att jag lägger ifrån mig telefonen)

Igår gjordes inte många cykelknop, men idag fick jag med mig Karins hälft på en dagstur till Lilla Karlsö, som är en fågelö utanför klintehamn. En rar guide berättade lagom mycket om allt medan solen sken som en galning. Allt var soft och semesterlångsamt. Det var som att jag glömde bort att tänka och fundera, och kände för att sitta i solen vid raststugan i flera dagar och bara ha det bra.

Jag lyckades med konststycket att vara avslappnad och nöjd med tillvaron.

Jag vill minnas detta ögonblick: När vi sitter i solen efter badet, smuttar whiskey och ljummen gotländsk IPA och tuggar mackor medan vi väntar på färjan.

Helst hade jag sluppit vänta på färjan eftersom stunden gärna fick stanna.

Vi hade cyklat till Klintehamn, och hälften vägrade cykelbyxor men gnetade stadigt på de 37 km enkel väg. Han lånade cykeln från svägerskan, en röd crescent. Och jag testade att ö-vandra i mtb-skor, något jag varmt kan rekommendera då de både är lagom mjuka för att vara bekväma men lagom styva för att ge fäste.

Inte så mycket mer cykligt att säga om den dagen. Ja, vi proppade såklart ryggsäcken full med bladgrönt från en gårdsbutik på vägen hem.

Däremot fanns det ju vandrarhem med ett rum på ön, och en snubbe hade hyrt hela stället för att få vara ifred med frun. Alla sex bäddar. Det tyckte jag var lite VÄL, medan Karins hälft tyckte det var helt ok.

Vill bara säga att jag mår bra här på Gotland, och att jag nästa gång ska sova över på lilla Karlsö.

Och att vi garvar mycket och glor på vindkraftverk.

Och så provar jag min nya menskopp, hoppas den håller.

Och att det går att nå semesterlugn, bara man lägger bort telefonen och plockar en blombukett och gör sig själv till en del av sammanhanget och anstränger sig lite.

Kram på er.

(Och om det bloggas mindre från FB så beror det på att jag helst slipper vara där just nu, jag vill inte ha alla intryck, bara egoistiskt minnas mina egna ögonblick) 

Hej från Gotland 

Gryningsbloggaren här.

Är på södra Gotland hos karinfamiljen. Har vaknat tidigt så sitter ute och lyssnar på morgonen.

Luften står stilla, nån tupp gal och förutom småfåglarnas god morgon-kvitter så hörs svirret av svalor. Och så flugorna, eftersom det även bor får och hästar här.

Ät mycket flugor, lilla svala.

Jag somnade rätt tidigt också, nån gång efter två strax efter att jag kommit hit. Färjan anlände 20.20, vilket gav mig några timmars trampande i kvällssolen.

Det var ju bara det att Tofta skjutfält var öppet och mitt grusbegär hade väckts efter gårdagens asfaltshysteri till Upplands Väsby. Asfalten var ständigt blöt av regn, men jag droppade in hos kära syster vid 2130-tiden och matades med folköl och rester, den ena ljuvligare än den andra: linssallad, indiska grytslattar, ris, degiga pommes. Ruccola.

Nästa morgon hade jag en hyfsat stabil färd från Upplands Väsby till Södermalm, där lunch med bästa kusinen väntade. Sedan hägrade cyklingen till Farsta, där pendeln skulle frakta mig till Nynäshamn och ge mig benvila.

Och så tog jag den asdyra 17.05-båten, hamnade bredvid en basist från Fröslunda och snackade vegankäk. Hon hade tydligen sommarställe på Uvberget i Skogstorp, och brukade laga mat från nästan bara växtriket där med sin mor.

Åter till Tofta skjutfält.

Det var alltså öppet för allmänheten, och glad i hågen drog jag ut på de förföriska grusvägarna, ut på klinten, ut till havet. Kvällssolen var överväldigande och eldröd och speglade sig i hela havet och mitt där satt jag och önskade att jag var precis just där just då.

Tallarna, skogsstigarna, det ljusa gruset och hällarna omfamnade mig och sa ”kom”, ja som älvorna i Ronja Rövardotter.

Och jag svävade fram på gruset.

Efter alldeles för lång tid kom jag upp på Tofta Strandväg, som de haft klokskapen att förlägga så att man skymtar sanden mellan krokiga tallar. Perfekt för solnedgången, vad man än vill ha den till. Det fanns en grusig strandpromenad mellan tallarna och havet, men jag ville komma fram innan midnatt, annars kanske min ena sko förvandlades till en pumpa, så jag fortsatte på asfalten.

Och så blev det mörkt. Och så hade jag en av tre pluppar på batteriet på lampan. Och så blev ryggsäcken tyngre och tyngre, och jag tackade en god stjärna för mina ålskinns-bibs, och när jag knaprat upp den sista sesamkakan i paketet så tilltog min pyspunka fram. Och sen var jag vilse.

Och månen sken som en besatt och klockan var långt efter midnatt ovh sen gotländska natten var kompakt.

Jag läste kartan, och letade i minnet för att kunna ta sikte på de vindkraftverk som skulle finnas nära.

Så sladdade jag in på den gård jag trodde var rätt, mötte en vit katt som jamade medan en ko sparkade ilsket från ladugården.

Tacka fan för det.

Och telefonen gick i strömsparläge, och gården såg inte ut som huset Karin skickat bild på, och katten var så vit mot natten, och medan jag satte på mig ännu ett lager på överkroppen och kopplade in batteripacket, funderade jag på hur många timmar det var kvar till frukost.

För det var så som Karin hade sagt:

Vi ses till frukost.

Och månen sken, och nästa gård var också fel, och när ett sms från Karins hälft fick plinga till i telefonen var jag bönhörd.

Hälftens mobil lyste upp natten där han fattat posto på infarten, och jag fick däcka på min tältsäng i väntan på frukosten.

Och Gotland har visat mig att om man ska leka med gruset, så kräfva det full laddning på batteriet och gärna koll på vägen. Och en sesamkaka, men det visste jag ju .

Och nu steker solen redan, och idag blir det inte många tramptag.

Idag blir det bad, men först frukost. Sen blir det hej havet.

Sen blir det hej massa annat Gotlandsaktigt.

Sen blir det hej då Gotland, men först hej Gotland.

img_0744

img_0737-1
Elisabeth kära kusin tog kortet vid Skanstull 

Sommarregn, sommarfrukost, sommarcykling, sommarsommar


Jahaja.

Avfärdsdagen är här. Om en timme cyklar jag mot nordost till Bollstanäs och kära syster. De brukar bjuda på drinkar, det blir flott. Jag kommer nog böla och få en kram, det gör ingenting.

Imorgon blir det Gotland. Jag dricker mitt kaffe och försöker acceptera att den här sommaren och det här nuet är fulla av osäkerheter som jag helt enkelt får leva med. De viktiga besluten får vänta ett par veckor.

Jag gläds åt de små sakerna: nyskördade jordgubbar, förmodligen sommarens enda två. Rädisor på mackan, så späda och söta med sin vita lilla svans direkt från jorden ❤  Ny kassett som blänker ikapp med eh solen bakom molnen på Ridleyn (tack bianchi för slutfixet), scotten körklar (tack Tony för skruvfix), bakväska för att slippa cykla med tung ryggsäck (återigen Tony), och starka ben som jag vet kommer bära.

Ja, det kommer de.

Tack, Anna. Tack.

Och bibsen som jag köpt från Camilla i Umeå! Ja!

Den här sommaren kanske inte blir sådär wow wow Yeah Yeah (eller kommer Yeah Yeah först?) men det får vara så. Jag kanske har slösat bort fyra dagar i soffan men det får vara så. Jag kanske missar nattbåten och ruinerar mig på en dagfärja som istället gör att jag får rimligt med sömn, men det får vara så. Jag kanske glömmer packa rätt insexnyckel men det får vara så (nej, det får det inte, rätt ska med, annars blir det jobbigt).

Ibland känns det som att Vafan, jag som skulle göra nåt nytt i sommar, inte samma gamla Gotland. Men allt är nytt hela tiden ju! Vi ombildas varje sekund för att bli lite nyare. Cykeln byter delar, nya ljud tillkommer, andra försvinner. Enda som är konstant är vattnet och luften. En ny sak med den här sommaren är ändå att Ridleyn får följa mig till Gotland. Yes, ön ska beses från grusvägarna i år. Jag ska slippa sukta efter dem utan istället köra på dem. Grus är glädje, det blir bra.
Allt som har med den här sommaren att göra som inte blir som jag tänkt, kommer förmodligen att inträffa. Det är alltid något som inte blir som jag har tänkt och mycket blir som jag har tänkt också, annat bara blir, utan att jag har tänkt (vilket kan kännas osannolikt med tanke på hur mycket jag tänker).

Aja. Nu ska jag packa, gå ut med komposten och diska upp. Sen är det buggmusik på högsta volym som gäller, benen ska rakas och väckas och sen drar jag. Så är jag tillbaka om två veckor! Och då ska potatisen skördas, tomaterna beskådas och persiljan ska ha vuxit sig hög och mörkgrön. Vinbär och krusbär har rodnat och det ska finnas nån ny härlig arga lappen-konflikt att bita i för föreningens räkning. Scotten ska längta efter mig och jag efter den. Squash och pumpa bär frukt och rosorna är galna som vanligt.

Den som inte kan sova på kvällen och vill lämna fåren ifred kan ju komma hit och räkna rosor!


Ja.

Och jag ska ha en massa cykelbilder att titta tillbaka på, och ha kramat om karinfamiljen och vara stolt över att jag ännu en gång kommit till och från Gotland på cykel.

JA!!

Ja.

Är det ok att ligga på soffan fyra dagar i rad och känna sig orkeslös? Ja, om man skärper sig sen. 

Jag har ingen energi. Första veckan utan jobb dvs den fantastiska semestern har börjat men jag har ingen vilja till någonting.

Visst, jag drar på viktiga löprundor, har värdefulla massagekunder och bjuds på hemkörd glass. Och jag unnar mig att ställa klockan för att köra till Vad en vanlig onsdagsmorgon.

Men jag har svårt att nå semester-mode.

Och det kan bara botas på ett sätt: att göra en plan.

Så jag börjar göra en plan. Jag värker, stönar, krystar, skriker, gråter ut min plan. Jag både är min plan och den som föder fram den.

Resultatet?

En ö-sommar. Först blir det Gotland, där karinfamiljen och andra bekanta väntar på att få härbärgera mig. Sen tar jag färjan till Oskarshamn och drar vidare till Öland, där jag ska uppfylla en dröm. Ja, för när jag för tre veckor sen gifte mig med den enda rimliga följeslagaren just nu, mig själv, så lovade jag mig själv att vara mina drömmar trogna.

Och Öland är en sådan dröm. En plats jag var som barn och som jag vill till för att se om allt ser likadant ut som då. Om sanden är lika vit, morgonbadsklipporna lika slippriga och vattnet lika vått. Och sommaren är en lämplig tid att vara trogna sådana drömmar.

Färden till Gotland blir en utmaning i år. Pga banarbete på pendeltåget mot Nynäshamn så blir det meckigt att ta cykeln på diverse ersättningsbussar. Därför återstår att antingen riva av de 181 km i ett svep, med varierande mängder nattcykling om jag inte vill ruinera mig på färjebiljetten. Eller så övernattar jag hos kära syster i Bollstanäs eller fina bror i Tullinge.

Det återstår att se. Vindarna är hyfsat gynnsamma, blir nog lite regnstänk men det är bara en anledning att använda regnkläderna.

Väl framme i Visby, förhoppningvis måndag morgon 05.25, väntar 48 km morgoncykling. Karinfamiljen har nämligen bokat stuga på södra Gotland vid Klintehamn i år.

Och DÅ väntar förhoppningsvis glada ansikten, en kaffe och lite sömn.

Och karinfamiljen har fraktat mitt crossdäck, så det blir grus med Ridleyn.

Och efter semestern vill jag titta tillbaka på bilden här nedanför, och kunna säga:

Hur kunde jag känna mig så viljelös, så tom på livskraft, när jag hade så sjukt snygga bibs?

Cyklist på stan: Mange testar Spicy Hot

En dag fick jag ett meddelande från kära cykel-Mange i klubben. (Ja, han som en gång gav mig värdefulla tips om flytande kolhydrater, varpå jag började med sportdryck). För Mange hade visst tagit med sig några nära och kära till Spicy Hot i Västerås, när de lanserade sin nya veganska meny.

Åtta olika rätter hade sällskapet därmed testat, och de hade även fastnat på bild i Västerås tidning. Bevis alltså!

Så jag bad honom om ett utlåtande. Helt enkelt för att jag var väldigt nyfiken och för att Spicy i Eskilstuna där jag brukar luncha, också har menyn. Faktum är att den kommer finnas i hela landet på samtliga Spicy hot-ställen. Det är fördelen med kedjor.

Och fördelen med Spicy hot är även mängden mat. Vi långdistansare får ibland onda ögat i lunchrummmet för att vi vräker i oss medan de andra sparar hälften till imorgon. Men vi gillar helt enkelt att maten räcker.

Så vad tyckte då Mange?

Jo:

”Det som slog mig var att det är många fler smaker som kommer fram när man plockar bort en annars kryddad köttbit till förmån för Oumph eller tofu. Skillnaden i smak mellan oumph och tofu är i det närmaste obefintlig. I alla fall för mig som oskuld i Vegovärlden.”

Nu är du skuld, Mange!

(En på jobbet frågade mig förut: Anna, kan du förstå varför de har döpt produkten till något som är så svårt att uttala? Då sa jag, för att de vill att folk ska minnas. Det tror jag fortfarande)

Mange låter också hälsa att

”En plump i protokollet kan ju vara att man hade äggnudlar på menyn 👎. Misstänker att de tänker rätta till det senare.”

(Ja, hoppas verkligen det. Det är bara förvirrande med djurprodukter i en av rätterna när resten är veganska. Däremot cred för att de skiljer av tillagningsköken med glasväggar, visar att de tar det hela på allvar)

Så vad fick maten för betyg?

”På en skala från 1-10, där Mc Donalds är 1 och hemlagad potatisgratäng 10, så får menyn i helhet en 8:a. Vällagad och smakrik samt en stor variation på rätterna.”

Och skulle han rekommendera det som cyklistkäk?

”Ja!”

Och självklart får man ta med sig cykeln in, dum fråga tyckte Mange.

Jahaja! Så har O’Learys fått en värdig konkurrent då, om man inte vill dricka öl och glo på teve förstås.

Vi tackar Mange för recensionen!

Och här kommer länken till Spicy Hots meny, skrolla så hittar ni.

Vill du recensera vegankäk i Västerås eller Eskilstuna? Hör av dig! Extra kul om du har nån snaskig fördom om vegansk mat som du kan passa på att krossa.

Massage.

Titta vi badar!! Bad är att känna livet i sig.


Någon sa till mig att det finns ett ord för när man lyckas ägna sig åt något som man är bra på, samtidigt som man vill göra just det. Detta något är något som världen behöver och som man kan klara sin försörjning med.

Det är ett japanskt ord (såklart) och ordet är ikigai.

Det räcker alltså inte med att cykla (som ju världen behöver), man måste tjäna pengar på det också. Och man ska tjäna pengar genom att göra nytta för andra. Och samtidigt vara bra på det och göra det när man vill göra det.

Fram till att jag öppnar webbutik med cykelkläder i bambu, eller utvecklar en linje återbrukade kläder som på allvar kan konkurrera med nyproduktion, eller för all del lär mig allt om hur man förlänger livslängden på kedjor och kassetter, medan jag skrattar på väg till banken, då har jag ett annat ikigai.

Det är massage.

Jag blir lycklig av att ge det. Och när kunderna är nöjda blir jag ännu lyckligare.

Och världen blir lite vackrare.

Det är på ett sätt lite samma känsla som att meka med cykeln. Underhåll. Att rengöra vitala delar, att smörja en torr kedja, att byta styrlinda (vilket jag ännu inte behärskar men det måste vara en bra känsla att göra styret fint).

Att justera in cykeln rätt. Så att man sitter skönt.

Ja.

Det var egentligen bara det.

Jag har ingen slutkläm, jag bara älskar att ge massage helt enkelt.

Och så har det regnat, så jag slipper vattna potatislandet.

Och så att Ridleyn kan bli skitig igen, så att jag får göra rent den.

Lite foton från helgen kommer här. Har ju snöat in på Vad och dess grusiga, gropiga, sandiga dragningskraft:

Erik spanar badstränder

 

Jonas sladdar in lika elegant som vanligt
Katja och bäbismagen säger hej hej ❤