Min triatletiska distansdräpare

Alltså Rytternevägen ❤

Ibland händer ingenting på två dagar, och ibland händer lite mer.

Det här ska handla om det där lite mer. Det lite mer som ledde till att jag dagen efter jag börjat ta adjö av rytternevägen, återigen trampade just den vägen, tillbaka över Mälaren. 

Så hur gick det till? 

Jo:

I fredags kväll satt jag med pms och hatade livet och racerns sittställning. Solen sken obarmhärtigt och jag önskade att jag satt på nån strandkant med rätt dryck och njöt av tillvaron i rätt sällskap. 

Så var det inte. 

Men så började min gamla konsultkollega Kaj skriva på chatten om en distansrunda med Smestans triatleter som han tyckte att jag skulle hänga med på. Rundan gick över hallsta via Ramnäs till Västerfärnebo och upplägget var att nöta. Inte klunga, utan enskild körning på minst 180 km som Iron man föreskrev. Och jag kunde skarva på vid Hallstavägen.

Jag sa ja, och så frågade Miche, ordförande i Smestan och initiativtagare till rundan, om jag även ville haka på en konsert i Torshälla. Och kvällens ljuvlighet ihop med möjligheterna att spionera bakom kulisserna på grannklubben gjorde att jag åter satte mig på scotten. Och jag kom på mig själv med att trivas med livet, igen. 

Och efter lite magisk kvällskörning befann jag mig på Patrik Kolars ösiga storbandskonsert i krusgårdsparken. Och några timmar efter det däckade jag hos Karin för att senare stiga upp och dra på mig lycran, igen.

Och när jag nu, 160 km senare klev av cykeln har jag trampat runt i lägenheten och försökt förstå vad det var som ledde till mitt tillstånd av tyngdlöshet.

Och jag tror såhär: jag var tillräckligt nära väggen för att må illa och ta snedsteg, men av optimalt med utmattning. Jag var så att säga salongsberusad och skitsnygg och supertrevlig just för att jag undvikit att dricka för mycket.

Och dessa triatleter… de är ju så gruvligt tjusiga. Deras sätt att ligga framåtlutade på sina tempostyren med rejält avstånd till framförvarande och metodiskt trampa på med jämn kadens på starka ben är… ja, majestätiskt. 

Blåser det? Trampa. En bil? Trampa. En dumskallebil? Skaka sakta på huvet och trampa.

De rör ingenting annat än benen.

En triatlet låter sig inte provoceras. 

Foto Lucas

Jag blir absolut inte sugen på att bli en, eller på att köra tempo. Att ligga själv och nöta asfalt är det sista jag vill. Men upplägget idag gav mig ett lugn som jag tror beror på just detta: alla kör sitt tempo, ibland bredvid, eller själva, eller långt i horisonten, men aldrig för att jävlas eller spela starka. Det är så triatleterna tränar helt enkelt. Och de väntar alltid in.

Lite som att köra cx i skogen.

Och vet man det, så är det lugnt. 

Foto Lucas

Så jag fortsätter trampa runt i lägenheten, men nu långsamt, fokuserat. Och med stadig blick.
Som triatleterna. 

Tack Smestan för denna fantastiska genomkörare: Miche, Lucas (spana in hans instakonto monostoic!), Sabine, Kaj och Pär

Foto Lucas


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s