Resandets mentala tystnad vs post-äventyrsdepressionen

Jag sitter på tåget mot Lingbo. Jag var hemma cirka 13 timmar innan jag drog iväg igen, norrut. Utan cykel. Jag hann med allt jag ville: nattmacka med vinslatt, räkningarna, sova ut, morgonkaffe i fönstersmygen, halsa iKaffe, vårda kedjan, tvätta bakgaffeln, skörda kryddgrönt, vattna tomater, knapra sokerärtor. 

Lämna tillbaka väskan till Tony på väg till bussen, komplettera ö-packningen och byta ryggsäck, ta med iKaffe och vinslatt, cykelkläder i tvättkassen, skura handfatet. 

Skura duschkabinen. Faktum är att hon-då-det-begav-sig lärde mig specialknepet som får badrummet att se rent ut: skrubba duschkabinen så den blänker. Så det gör jag alltid inför avfärd någonstans, så att jag kommer hem till ett rent badrum. Det får gärna vara en illusion, inte mig emot. 

Jag fick ju allt gjort hemma som jag ville. Ryckte upp myntan som gjorde livet svårt för gräslöken och pumpan i rabatten. Vattnade kaprifolen. Hur kan man hinna så mycket på ett fåtal timmar? 

För att det som ska göras sitter i händerna. 

Jag glömde inte ens att spola i toaletten! 

Jag kände först ett lugn. Själva transporteringsfasen av en resa brukar ha den effekten. Transporten vaggar mig till mental tystnad. Men det började röra på sig igen. Därinne. Så många intryck. Uppsala stationen, latten. Mitt inre klättrar på väggarna. Jag är sugen på allt: glass, en sojalatte, smoothie, pizza, socker, salt, bad, cykel, kollar mobilen i ett, vill dra på mig bibsen och spänna vadmusklerna och kränga mig genom sanden. Spänna lårmusklerna. Vill upp i någon rå, backig miljö och bara springa.

Så fort jag börjar känna begär efter något, vet jag att jag måste hantera det genom att motstå. Det enda begär som får stillas är begäret efter ett bad, ett dopp. 

Postäventyrsdepressionen! 

Och nu är det nåt rötägg som spelar spanska dansband på tåget på sin jävla telefon. 

Om det är nåt jag stör mig på så är det när EN person sabbar för FLERA, för att tillfredsställa sitt eget begär. Det är egoismen som stör mig, nonchalansen, hur mkt jag än gillar dansmusik. 

Lite som att 

Ah men JAG har sikt i kurvan så JAG kan göra en tvär sväng oavsett vilka signaler det sänder bakåt i klungan.

Ah men JAG är stark så JAG kan ligga en halvmeter framför och stressa den bredvid. 

Ah men JAG vill åka fyrhjuling på isen trots att det låter fan flera hundra meter omkring och skidåkarna/gångarna/skrinnarna bara sprider sina ljud i några meters radie. 

Jag är medveten om att jag själv är egoistisk på en massa sätt jag inte ens är medveten om. När jag är det, säg till snälla! 

Så fort jag stör mig på ett beteende hos någon, så är det en hälsning från mitt sinnes djup och beteendet som ligger gömt hos mig själv, ytligt eller djupare. Så fort jag stör mig, så blir jag påmind.

Men nu vill jag ha min mentala tystnad i fred. 

Den hjälper mig mot rösterna som spökar i hjärnan. 

Mental tystnad, kom. 

Kom bara.

Liten film från Havet för att lugna, sned horisont för igenkänning ❤

2 reaktioner på ”Resandets mentala tystnad vs post-äventyrsdepressionen

    • Ja, kan verkligen relatera till det! Som att för varje sådant äventyr blir till kontrasten till vardagen större! Det gäller att hantera och vara trygg i sina olika beslut … och att ge allt hanterande tid. Tid tid tid! ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s