Sand!

Dags att ta en paus i nostalgifabriken och snacka lite sand.

Sand är ett skojsigt underlag som det går att bemästra och lära sig att njuta av. Sanden runt Ölands östra sandstränder bäddar in stigarna i ett mjukt täcke som ger en stabilisetsträning inte helt olik den som lössnön på Hällbergavägen levererade i vintras.

(Sand är också ett underlag som kräfva skötsel och underhåll, vilket jag ska ägna mig åt imorgon)

Efter några sandvurpor lärde jag mig trampa rätt och balanserat. Det ska vara precis lagom kadens och tryck vid rätt tillfälle. Genom att morra och visualisera tog jag mig över sanden.

Stigen var slingrande, smal och ljuvlig i den glesa tallskogen. Varje tall i en kurva krävde ett mjukt krängande med överkroppen och jag började förstå varför de som älskar MTB, älskar just MTB. Jag började förstå varför de som älskar cross, älskar just cross. Jag älskar cross för känslan av att kunna ta sig fram. Och mellan dessa insikter fanns havet alltid bakom nästa sanddyn.

Och jag vrängde överkroppen och lät tramporna och psyket dra mig genom sanden.

Jag började kräva sanden, och kände mig lika hungrig på den som jag började göra på isen när Magnus lotsade runt mig på gruset i vintras.

Så var jag vid Fagerör, som är Ölands nordöstra udde. Två pensionärer i solstol plirade ihållande på mig. Jag sa hej.

Så öppnade sig tallskogen och den bleka gulmåran bredde ut sig på det sträva gräset som barnfötter sticker sig på när de springer.

Och havet var precis intill.

Efter 22 km och flera timmar i sadeln, chillade jag i bibs på stranden. Det hade varit långt till dagens första dopp.

Havet.

Alltid havet.

Men det är faktiskt fantastiskt vad lite pannben kan göra för cyklingen. Vilka underlag man tar sig fram på. Och jag har aldrig njutit så mycket av känslan att just kunna ta mig fram som när jag kör just cross.

Stigen var för övrigt en gåva från en okänd granne till min barndomsvän. Jag körde stigfinnarpass och kom fram till en röd stuga full med smålänningar. En gav mig denna gåva.

Det är semestercykling. Dra iväg med lätt ryggsäck och liten matsäck, cykla så aggressivt grus att ena flaskhållaren skakar loss, ha glömt punkagrejer men skonas en punka. Bad och saltvatten på det.

Då är vagabondlivet bra, om man kan njuta av det, och det kunde jag.



Ser ni spåren? De små, små spåren i sanden?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s