Öland #2

Jag ligger i sängen och planerar min hemfärd i huvudet. Jag ser mig själv på cykeln tidigt i gryningen. Trampa iväg försiktigt på den gräsbeklädda grusvägen; en sista blick på huset.

Ett sista bad på favoritklipporna. Ett sista dopp i favoritvågorna. En sista tur på stenvallen. Sista turen på favoritstigen till bageriet jag besöker för sista gången. Jag köper tre bröd så att det ska räcka.

Allting för sista gången.

Jag börjar packa mina väskor.

Jag vill inte göra saker för sista gången.

Jag kan inte packa väskan, alla saker är utspridda. Mina händer kan inte vika ihop kläder eller boka biljett till bussen. Fingrarna lyder inte.

Jag cyklar mot färjan. Styret vrider sig, tramptagen är tunga. Väskan är inte med.

Planen fungerar inte. Planen att gå upp i gryningen och cykla 93 km söderut har spruckit.

Kvar finns havet. Vågorna. Solen. Barndomsvännen som låter mig bo kvar två dagar till och köper mer kaffe så att det räcker till två extra frukostar.

Detta är Öland.

Nu börjar nutidens Öland. Magin vävs in i tramptagen jag tar från och med nu, dåtid vävs samman med nutid och fläktar av framtid.

Mer Öland.

Mer nutid.

Mer grusväg.

Mer hav.


Jag har härmed slutat göra saker för sista gången. Havet finns kvar, alltid. Bagerier finns på fler ställen. Solen skiner på hela jordklotet. Myggor och fästingar kommer att älska mig var jag än är. Kommande somrar är öppna för nya resor till öar. Och kan man inte resa på sommaren, så finns det en södra hemisfär där sommaren är på vintern.

Jag kanske inte cyklar exakt samma stigar igen, men jag lär mig känna igen vilka stigar jag gillar. Och vilka vågor jag trivs i. Och vilka egenskaper hos människor jag trivs med. Vilka leenden som lockar fram de förlösande skratten. 

Och vilka egenskaper som knyter ihop magen och skrynklar pannan och skapar fåror av tvivel.

Och när man vet allt det, då går det knappt att sakna något. Och det går inte att känna obehag inför något, eftersom man ignorerar det man inte vill ha. Och då finns det inte.

Allt man gillar kan finnas på andra platser. Alla egenskaper man gillar kan finnas hos andra människor. Alla vågor man gillar kan skapas vid andra stränder. 

Ja. 

Fast såklart man ändå saknar dem man trivs med, så buddhistisk är jag inte än.

Men ändå, visst är det en fin tanke att lära sig se sina näras värdefulla egenskaper hos nya människor man träffar?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s