Post-Dalsland 

Sitter i fönstersmygen med morgonkaffet och tänker på veckan. Veckan som gått, veckan som går, veckan efter Dalsland. Varje dag är en dag efter Dalsland. Varje dag är också en dag närmare nästa Dalsland.

Im månaden som gått handlade om uppladdningen, så får det här inägget handla om återhämtningen.

Så här kommer en summering.

En dag efter: rivstartade med cykel T/R Eskilstuna för att vara speaker på världsmiljödagen. Förbannade detta beslut när klockan ringde, tog ett viktigt jobbsamtal på cyklande fot men dagen slutade i soldränkt kvällscykling och många leenden från deltagarna. Ett bra beslut trots allt, och benen var ju superstarka.

Två dagar efter: tänkte cykla långpass men sov ut istället, degade och avslutade med kvällslöpning med grabbarna grus, dvs mina två mest frekventa massagekunder, i anundshög. De hade även med sig sin sidekick.

Tre dagar efter: Ingen fysisk aktivitet. Grabbarna grus på massage.

Fyra dagar efter: hade tänkt cykla till jobbet, var för trött och vände tillbaka till sängen efter 2 km. Tog tåget, missade tåget hem, drog en ful ramsa och mekade trissor på Ridleyn. Besåg squashblommorna i rabatten. Kvällslöpning i rocklunda med grabbarna grus. Vurpade, bölade, fick en kram och avslutade med en bra känsla.

Fem dagar efter: cyklade scotten till verkstan, träffade en EIK: are på cykloteket och tog tåget till jobbet. Grät lite över nånting världsligt. Jobbade med skjut mig-projektet och samåkte med Magnus till funkisfesten. Drack rödtjut, diskuterade äventyrscykling och kom ut som fd hästtjej. Pratade grus med Nisse. Avslutade med mycket viktiga samtal om föreningsengagemang med rätt personer. Pratade elbilar på cykellopp med rätt personer. Svarade på en viktig fråga. Fick skjuts ner till stan. Sov i elva timmar.

Så idag sitter jag här utsövd och ska snart återförenas med min kedjepiska så att ridleyns kassett kan få bli ren. Så att den är redo att bli skitig igen.

Idag blir en spännande dag! Idag ska jag och delar av Karinfamiljen åka till den stora Solfesten! Den äger rum på energikullen i Katrineholm där Johan Ehrenberg och hans ETC-gäng har en massa solceller och annat bra: kretsloppstoalett, soldriven grill, växthus med tomater ❤ och såklart ikväll musik med Stefan Sundström! ETC säljer ju solceller och har också sina tidningar och bokförlag för att bidra till energiomställning och en rättvis värld. Man får provköra elbil idag också (jag ska fråga om miljöpåverkan av batterierna). De hade förut också en hipstercykel med bamburam! Jag gillar deras okomplicerade budskap: ju fler vi är som kräver förnybar energi och ju mer ful-el vi kan tränga ut genom att installera solceller, ju fortare kommer omställningen att gå. Och då kan Donald Trump sitta där med sitt stelnade, fossila leende och titta på när världen springer om honom.

Sorry, börjar bli politisk. Det beror på att jag fått ett uppdrag som ledarskribent på ETC Västerås! Alltså vår nya lokaltidning som jag gråter av glädje över att den äntligen finns. Så håll utkik nästa fredag på sociala medier eller i papperstidningen om ni vill läsa sånt.

För övrigt är det två superljuvliga grannbarn som åker sparkcykel på vår risiga bakgård just nu. Såna där cyklar utan trampor som man sittande sparkar sig fram med. De vill givtetvis köra i vattenpölarna och mamman tycker givetvis inte att det är en bra idé.

Hon skulle bara veta vad som väntar när de börjar med cx.

Ha nu en härlig lördag i sidvinden.

Videon som förändrade mitt liv

Nåt som jag ofta funderar på under rundorna är hur mekaniskt kunniga folk är om sina cyklar. Alltså vilka mekmoment och felsökningar de behärskar. Om de kan sådant jag inte kan eller som verkar helt omöjligt, så undrar jag också hur de har lärt sig det. Jag hör ju liksom sällan någon fråga någon annan. Alla bara gör. Och alla ser ut att behärska det jag frågar om. 

Särskilt herrar (såklart?). Hur har de lärt sig allt? 

Faktum är att jag bara har ett enda skarpt minne av ett tillfälle då en man frågade en annan man om hjälp. Det var en pajad bakväxel i gruset söder om Hällberga, Eskilstuna alltså. Då skulle växeln tydligen böjas tillbaka och kedjan kortas med kedjebrytare och sedan sättas på igen som en single speed. Spektaklet besågs av cykelns ägare medan jag påpassligt bjöd på te ur min hemsnickrade termos.

Hur kunde han veta hur man gör? Tänk om han inte varit med på turen? 

Jag själv lär mig lite i taget, och är som mest mottaglig när jag själv söker kunskapen. Dvs inte blir tipsad av de händiga hursomhelst. Men jag vill lära mig; inte minst eftersom jag hela min uppväxt fått höra att jag är teoretiskt lagd och syrran det praktiska proffset, trots att jag höll på med hästar hela uppväxten. Dessa tusenkilosklumpar vars utrustning skulle smörjas, plockas isär och sättas ihop igen. Vars hovar och skrymslen och vrår skulle felsökas morgon och kväll. Inte lika många delar som på en cykel, men det är knappast något man bara gör i teorin.

Den största segern hittills var att lära mig att plocka isär och rengöra klingor och kassett. Det blir så rent, och känns så ordentligt. 

En annan vardagsbra sak att kunna göra i fält är att spänna bromsarna. 

Något jag däremot alltid varit skraj för att ge mig på är trissorna på bakre växelföraren. De är nämligen inte tillräckligt självinstruerande, och jag bävar för att sätta dit dem fel utan att förstå varför. 

Men idag fick jag för mig googla fram en video där hela proceduren förklarades. Och efter sju minuter hade jag förstått skillnaden på de två trissorna och därmed hur de skulle placeras. 

Och jag hade också förstått hur folk lär sig saker utan att fråga andra: de glor på videoklipp. I massor.

En ny källa till kunskap har öppnat sig. 

Jag blev så glad att jag lyckades mota bort känslan av bulldeg som jag haft i kroppen hela dagen. Klockan närmade sig 21 medan jag mekade trissor, och det vankades kvällslöpning i rocklunda med grabbarna grus. Under passet tänkte jag på att cykel är så mycket mer än bara cyklingen, men känslan när man flyger fram på grus är samma frihet som en löprunda i skogen. 

Sjävklart vore det skönt att slippa lägga tid på att byta trissor. Men nu är de där och de ska bytas och jag älskar att det är jag själv som lärt mig hur de ska sitta. 

Det bara är så.

Imorgon ska Racern köras till verkstaden. Sen kommer domen inom några dagar och så kommer det börja flyga tusenlappar. Rakt in i cyklisthjärtat flyger de. Lägger sig tillrätta och rullar ihop sig till små prasslande tuvor av glädje. 

Ja. 

Sa jag missnöjd? Glöm det. 


Idag har jag varit en lallar-cyklist. På något sätt kopplade hjärnan om sig till det direkt efter Dalsland. Ställde klockan trots att jag eg borde sovit ut, trampade lite för sent till jobbet, bokade om ett möte, vände vid Hemköp efter 1.5 km och dök ner i sängen igen, låg och vred mig en timme, väckte ben och psyke med lite tips och trix, och cyklade iväg på nytt. Lite för sen även till nästa möte, bokade om det, lyckades bli på gott humör och laddade för världsmiljödagen och mitt uppdrag som speaker där. 

Tog med cykeln till eventet och skulle cykla direkt hem, bytte om innan sista programpunkten och gick upp på scen i lycra och sa:

Titta det är såhär vi ser ut i civil klädsel! Hjälm på huvet, skor med klackar i rätt ända och tröja med reklam för saker ingen känner till. Men det är rätt hållbart egentligen om man tänker efter; ingen som ser loggorna fattar vad det är och lockas då inte till onödig konsumtion. Man vet inte vad det är tänkt att man ska köpa helt enkelt! Och så tänkte jag cykla hem, ja Renata Chlumska cyklar ju runt USA så då ska väl jag kunna cykla från Torshälla till Västerås. Och ni vet väl att ingen kan cykla överallt, men alla kan cykla någonstans, för det finns inga dåligt väder, bara dåliga vader, tack för mig!

Nej så sa jag ju inte, för det kom jag på först efteråt att jag skulle sagt, typiskt. Tack ändå Katja för one-linern.

Sen cyklade jag mot Västerås i maklig takt och njöt av soldränkta åkrar och knallblå mälarglimtar. Och så övade jag hoppning vid väggupp i Strömsholm, det hade jag lärt mig på Dalsland! Av han holländaren.

Just det. Holländarna. Dalsland.

Jag tror att jag strax efter midnatt i lördags kväll publicerade ett blogginlägg med ordet ”missnöjd” i första meningen.

Det ordet var som bortblåst på söndagen.

Om lördagen var ett misslyckande, var söndagen ett lyckande.

Det berodde på några olika saker.

Dels så hittade jag ganska snabbt ett gäng som jag matchade med i tempo och ambition. Jag liksom låg nära dem och blev tillslut en av dem. Jag tydde mig till dem vid första fikat och käkade samma sorts fruktbröd som dem. Sen ropade de ”Anna är du klar?” Och då förstod jag att de tagit upp mig som en i klungan.

Vi körde på. Jag blev stark i deras sällskap. De frågade liksom aldrig ”går det bra?” De sa bara ”du ser ut att trivas på din cykel” och då trivdes jag ännu mer. De gömde sig i buskarna och tog kort på alla och på mig och sa ”kolla du ser stark ut!” De kände inte mig, och hade då heller inga förväntningar på min form eller jämförelse med någon historisk form. De hade bara nuet att gå på.

De tog för sant det de såg.

Och det var en cyklist med tryck i benen och glädje i pedalerna och en lagom stor cykel med passform så perfekt att det låg nära till hands att tro att den var en förlängning av den fysiska kroppen.

Och så i en backe, den vi kört uppför förra året som jag gått i, så hände något. Vi mosade på i tysthet, jag gick från sittande till stående, och stod och funderade på när den riktigt branta stigningen skulle börja. Men istället var vi plötligt på krönet, och jag grät nästan av stolthet över att ha klarat denna backe. Så susade vi nerför i det grova gruset som är Dalslands kännetecken, och allt var så fridfullt.

Sen körde vi ikapp ett annat mindre gäng, och så blev det lerkörning nedför, och en av de andra hoppade och parerade sådär smidigt med cykeln. Så då sa jag till holländarna att jag ville lära mig hoppa, och så lärde de mig! Så det var alltså det jag övade på ikväll vid Strömsholm.

Och sen slog vi oss ihop med tre herrar från England som körde likadana specialized. De hade även likadana kläder, och var lika långa. Och så var de lika snabba, och hade likadan kroppsbyggnad och backteknik. Så vi körde avancerad proagandacykling med dem de sista asfaltsmilen in till Vänersborg. Efter ett tag noterade jag att en av dem hade skägg.

Vi hade avverkat ca 950 hm på de 120 kilometrarna, lite mer än hälften av gårdagen. Några minuter efter målgång började det regna, och alla kramade om alla och sa bra kört. Och holländarna skickade runt en flaska holländsk öl, och allt var bra.

Och dag 3 av Dalsland var klar!

Jag skulle förmodligen bli en bra etappcyklist. Jag är aldrig bra första dagen av något, och andra dagen är magen vanligen i olag, men dag 3 är jag pigg och stark.

Och psyket har anpassat sig och fnyser åt höjdmeter och omfamnar gruset och vill aldrig sluta cykla.

Så ja, lördagen bommade jag. Jag kom i fel gäng och hade inte psyket med mig och inte magen heller. (Även om hälften av dem blev massagekunder sen och vi tog ett dopp tillsammans efteråt. Med fel klunga menar jag att de lät sig övertygas om att vi måste korta av korta rundan för att hinna hem i vettig tid.)

Och på söndagen hamnade jag i rätt gäng, magen funkade och psyket byggdes upp och hade fokus.

Så kan det bli när rätt saker sammanfaller.

Nu ska jag somna lycklig, drömma om grus eller ingenting och SOVA UT imorgon. Det får vara hur vindstilla och soligt det vill, jag ska sova. Ok det kanske blir en stigfinnartur mot Sura eller Gesala, men sen ska kedjan i badet och jag med och allt ska bli bra.

Dalsland, på återseende!

Småländsk stenåker med lite lutning = dalsländsk backe
Två av holländarna flyger fram på vägen som snart blir en strandpromenad

Bokslut #1, Dalsland 2017

Jag säger det med en gång: jag är missnöjd. Jag har inte kört i närheten så många grusmil jag hade sett framför mig. Jag har inte känt mig så uthållig som jag hade tänkt. Jag är besviken!

Jag är inte besviken på min egen insats. Jag var ofta stark, jag sprätte uppför många backar och körde medvetet och säkert nedför. Det brann i låren men jag återhämtade mig och provade ny teknik för rätt tryck och belastning. Det gav ofta utdelning. Jag manövrerade Ridleyn bra mellan asfalt, grus, skog och sand. Pedalerna var perfekta och nya styrstammen lagom lång. Perfekt klädd var jag också.

Men målet att maxa distanserna var för högt ställt sett till min uppladdning. Jag har i själva verket varit i en fantastiskt dålig form den här våren. Delvis på grund av viss mental misskötsel. Och psyket är extra slitet efter ett skjut mig-projekt på jobbet, och jag har kört på tok för lite intervaller och backar. Eller; jag har insett att jag har gjort det alldeles för lite rent historiskt! Inte bara denna senaste månad. Det är som med kondition, tar tid att bygga upp.

Men jag har iallafall insett det, alltid något.

Distans, morgonpendling och cykeltouring behärskar jag, men jag blir fråncyklad i tempohöjarna. Det är förstås sjukt irriterande att se folk som cyklat hälften så länge som jag träna upp sig för den ena mer extrema sub-klungan efter den andra, eller tävla sig skitstarka. Deras utvecklingskurva pekar spikrakt uppåt. För att de tränar! Medan jag har gjort… vadå?

Jag har lallat!

Morgonpendling hit och cykla-till-Gotland dit. Iskörning hit och cykla lössnö dit. Cykla till jobbmöten och cykla till släkten. Det viktiga för mig har aldrig varit min egen form, utan cykeln som transportmedel. Cykeln som möjliggörare av vardagsäventyr och semesterresor.

Därmed har också mitt psyke, som faktiskt är otroligt uthålligt på många områden, sackat efter! Cykel för mig har aldrig handlat om att själv bli starkare. Psyket har aldrig behövt kämpa med långa serpentiner eller lagtempo för det har ju aldrig varit något för mig.

Men om man ska köra 22 mil grus i Dalsland på en dag är det precis vad som krävs.

Träning. Av cyklistkropp, backteknik och cyklistpsyke.

Imorgon är en ny dag, dag #3. Då ska det regna. Jag ska hålla mig till korta rundan, orkar inte bli besviken igen. Eller, jag ska sätta ett  realistiskt mål.

Måste såklart nämnas: Vi hade supertrevligt när vi körde idag. Vad vi skrattade tillsammans! Kämpade tillsammans! Och vad jag återhämtade mig efter min dipp när jag ville böla av ursinne! Och vad kul det var att ta ett dopp i sjön på campingen ihop! Och sitta i kvällssolen och dricka öl, käka pommes och ta pauser för att ge massage till behövande.

Alla tre jag delar rum med körde långa. Jag vill också ha gjort det. Men det var en omöjlighet, och jag är stolt över hur många grusiga backar jag ändå avverkade idag.

En dag ska jag göra hela. Eller kanske något motsvarande i Sörmland. Jag vill stå på mållinjen med darrande ben och ha gett allt.

Imorgon är en ny dag.

Siri är en av hjältarna som körde hela. Jag är stum av beundran inför både henne och Jonathan. 

Gyllene fikastund i Fengesfors med en helt ok cheesecake! De hade massor av veganskt fika och bästa eko-slogan: don’t panic, it is organic



Nattvak


Ligger och proväter cykelkakor i sängen och funderar över månaden som gått. Min uppladdning inför det här äventyret; vad jag hade för bild i huvudet och vad som blev. 

Och hur man bör hantera det som blev. 

Varje gång jag gör en uppladdning eller en nedräkning till något, så får jag för mig att det ska var livsavgörande. Eller att det kan vara det, om jag vill det. Om det behöver vara livsavgörande.

Den här gången hade jag bilden av att jag skulle genomföra en superfokuserad uppladdning med styrketräning, intervaller och snabbgrupp. Jag skulle meditera varje morgon och kväll och jag skulle ha vägledande, motiverande samtal en gång i veckan.

Jag hade tänkt att allt detta skulle kunna samsas med jobb, tre ideella uppdrag och ett externt skribentuppdrag. Och så alla viktigheter och betänkligheter. Allt mek. Och så bloggen. 

Vissa saker har jag verkligen valt bort aktivt. Men andra är kvar, och då kanske inte direkt saker. Jo släkten är bortvald. Den fick sitt i vintras och våras. Nej, det är spår i mitt sinnes stenmur inristade med hacka som vägrar gå ur. 

Det är tankarna! 

Inte bara på styrketräningen. Den har jag nästan lyckats tänka mig in till. Men så måste man teckna för en period, och jag vet ju aldrig vad jag gör om en månad, eller testa en vecka, men det kräver nya rutiner. 

Jag som jobbar med att inspirera folk till att tänka nytt kanske skulle ta och tänka nytt kring mina egna tankars kraft och riktning.

Få mer ordning på dem. De ska jobba för mig, inte tvärtom. 

Så ikväll när jag körde hem scotten så blev det skräpmil. Det heter tydligen så när man cyklar planlöst utan tryck i pedalerna och stannar och tar suddiga kort på en stor och en liten häst i samma hage. 

Det blev väl helt enkelt de fem sista skräpmilen innan Dalsland då! 

Godnatt, imorgon bär det av.

Blev med Rapha-jacka! Är benägen att hålla med om att de gör de bästa jackorna; vill sova cykla äta dö i min

Dan före dopparedan: Jonathan!! 


Heja Jonathan.

Jag kan inte komma på nåt rimligare att säga idag. Såg lite foton på Facebook från hans tur mellan Eskilstuna och Vänersborg: grästäckta vägar i skogen mot fälgens lerprickiga fond. Sova i tält och vakna till fågelkvitter och bara en uppgift: att cykla nästa etapp.

Jag skulle ju hängt med. Det bestämdes under ett av vinterns lerpass med honom och Henrik i Eskilstuna. Jag var helt på. Av olika skäl blev det sedan  inte så. Vet inte hur jag känner för det. Det är så helt enkelt. Han tuggar på och jag samåker ner med Tony imorgon bitti.

Jag beundrar människor som bestämmer sig för en sak och sen genomför den. Jonathan hade ju kunnat skylla på massa saker för att banga, men han kör. Själv. Det är respekt.

Det är också respekt att avböja när man inser att det man avböjer är omöjligt att genomföra.

Jag önskar att jag ska kunna beundra mig själv efter den här helgen. Jag har lyckats med några saker, och lyckats mindre med vissa saker. Det har varit livets viktigheter och vardagens betänkligheter ihop med cyklingen och allt det andra. Men det jag är mest stolt över är ändå att jag faktiskt prioriterat cyklingen. Och då inte pendlandet även om det är ljuvligt och ger mycket cred på jobbet och många mil.

Det fyller andra syften.

Jag har prioriterat cykelträningen. 

Jag har haft en tanke med varje veckas pass. Jag har tagit befälet och lett intervallpass. Jag har flåsat upp mig på dessa pass. Jag har rehabbat mig bort från de envisa förkylningarna. Jag har hållit fast vid varenda cykelpass jag tänkt inklusive motionsloppen som jag tagit ut mig rejält på. Jag har lett västeråscykeln i lugn grupp, medveten om den turens nytta i träningsupplägget för den veckan. Jag har lämnat kvalitativ festtid för att prioritera påföljande dags cykling. Jag har lämnat nattgäster med nyckel och finfrukost själva för att dra ut på distanspass i regnet.

Jag har haft vilodagar och kunnat njuta av dem för att de har fullt sitt syfte.

Jag har lovat han-på-torpet att jag aldrig mer ska ramla på hans dasstrappa och bryta revbenet. Kanske fel att skylla på dasstrappan, men ändå.

Åter till Jonathan. Idag har han tydligen kört 139 km skog och grus. Han kommer vara urstark och jätteglad när han kommer till Vänersborg. Jag gråter lite för att jag inte kör, det hade varit ett äventyr, men vissa äventyr blir helt enkelt inte av.

Då ska man komma ihåg att det alltid kommer fler äventyr.

Imorgon börjar mitt. Vårt, alla som ska meds. Det som finns kvar att göra är att packa verktyg och kläder och massageolja, käka middag och sen dra imorgon bitti med Tony.

Ja.

Så är det.

Nu kör vi.