En helt vanlig tisdagsrunda i Eskilstuna

Igår körde jag grus med Jocke och Magnus. Det blev lite stig och rötter också. Rundan gick över Hugelsta-Kjula-Hällberga-Tummelsta-Hållsta. Som förra gången alltså. Jag la ut blänkaren dagen innan (som vanligt), vi samlades vid vanliga platsen, vi körde i vanligt tempo och jag hade för många lager på mig, som vanligt.

Det var därmed en vanlig tisdagsrunda i Eskilstuna!

Så det fick bli den titeln på inlägget. Titeln är värd att älskas av två skäl:

  1. Rundan är just en runda. Alltså en sammanhängande helhet med varierande underlag, lutning och topografi, samt erbjuder diverse geomorfologiska mysterier (hur bildades egentligen åsen vid korsningen under dubbelspåret mot Strängnäs? Och hur lång tid tar det för en rot att bli så nedcyklad att cx-ryttare icke göra sig besvär?). Rundan går österut över grusiga backar i Hugelsta, över Kjulas grästäckta småstigar och Hällbergas kurvor, via Tummelstas sugande uppförslut ner till Hållstas knotiga stigar i söder, och så norrut genom leriga Skogstorp för att avsluta med en snutt i Vilstaskogens ganska cx-vänliga MTB-spår. Och så är man tillbaka i Eskilstuna. Jag vågar dessutom påstå att jag hittar hela rundan. Och det är en sak att hitta på landsväg med vägskyltar och fri sikt, där vägarna finns i Google maps. Det är en annan sak att hitta på obskyra vägar och stigar i skogen. Därför alltid lika kul att lära sig känna igen kurvor, avtag, korsningar, lerpartier…
  2. Rundan börjar bli vanlig. Den blir det nästa gång vi kör den i alla fall, eftersom varje runda/sak som körs/görs tre gånger blir just en vana. I detta fall en Eskilstunavana. En grus- och stigvana i Eskilstuna. Som jag dessutom, till skillnad från morgoncyklingen, har sluppit etablera på egen hand. Vanor ihop med andra cyklister ger samhörighet och gemenskap ❤

 

Det som också får anses bli vanligt på rundan i framtiden, är de olika momenten som finns att förbättra sig på. Som man alltså kan köra igen och igen och bli bättre och bättre på att cykla: den där grovkorniga åsen vid järnvägen. De där vattenpölarna strax efter skjutbanan i Kjula. De där fartpartierna med kappkörningen som kan bli ännu mer aggressiv och lurpassande. De där lergroparna i Skogstorpsdjungeln som kan forceras ännu smidigare. Den där leran som kan stänka upp ännu mera.

För när man har en runda att köra, när man har passerat stigfinnarmomentet (som kan vara nog så lyckobringande!), då kommer nästa fas: att bli bättre och bättre på varje moment. Som att rundan varje gång erbjuder en ny utmaning. Ny, för att du gör den till det. Utmaning, för att du vill det.

I all sin vanlighet finns detta i våra rundor.

För skogscykling ger oanade möjligheter till glimtar av kortvariga – men ständigt återkommande och bestående – stunder av lycka.
Nu ska jag cykla till svalboviken.

OBS: det är bara en av cyklisterna på bilden som deltagit i bägge rundorna av denna runda 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s