En midsommarnatts-dröm, som man säger

Tjena, bakisbloggaren här. Måste bara få ur mig något om några av de ämnen som det skulle kunna skrivas inlägg om en dag som denna.

Midsommar firades med ett gäng stabila barndomsvänner. Till detta en grill och lagom mycket rosétjut. Barndomsvänner på så vis att vi har följt varandra genom cykellivet. Från trevande och naivt frälsta till vuxet cykelpassionerade. Vi har köpt våra första cyklar, vi har sålt dem, vi har uppgraderat cykelgarderoben, vi har blivit kära, vi har flyttat till hus, vi har tävlat, vi har varit flaggvakter, vi har bakat ekologiska sockerkakor till Anundsloppet och vi har svettats på engelbrektsloppet och cykelbadat i sjön Noren efteråt. Vi har skattat åt interna cykelskämt, vi har köpt mtb och cx, vi har lett motionspass och vi har firat varandras födelsedagar och burit varandras flyttkartonger.

Vi har sett varandra bli glada och ledsna, vi har tröstat, vi har skrattat, vi har sålt cyklar och däck till varandra och etablerat Stockholmsturen tillsammans. Vi har hjälpmekat åt varandra och garvat tillsammans och gjort massa annat viktigt och oviktigt.

Vi har inte gjort allt detta tillsammans. Alla har inte burit allas flyttkartonger. Men vi har ändå på nåt sätt funnits med varandra.

En av de viktiga sakerna som allt detta har bidragit till är det vardagliga kittet av självklarhet som finns mellan oss. Som att vi på något sätt alltid kommer att följa varandra genom livet även om vi ibland måste ta pauser för att göra andra viktiga saker och då vara frånvarande under en period eller flera perioder.

Vi vill varandra väl.

Det har blivit så för att vi vill det.

Fan nu bölar jag. Det där förlösande bakisbölandet!

Det här inlägget som skulle handla om nattcykling, om att möta soluppgången och om att sitta på en sten och torka efter ett cykeldopp medan samhörigheten gör tillvaron värd att fortsätta upplevas.

Det som skulle handla om hur jag har lånat Katjas Ridley när min egen är på verkstaden på andra sidan Mälaren och hur jag känner omsorgen i denna cykelutlåning genomborra hela min kropp. Det lånet har möjliggjort nattcykling, gryningspartempo, midsommarkörning i Vad och en känsla av att vilja finnas till som är starkare än diamanteggen på brynet som krävs för att vässa porslinskniven som hackar rödlöken till skagenröran på midsommarafton; kladdig och dilldoftande och vegansk och uppskattad av alla.

Nattcyklingens förfarande? Jo. Dagen innan midsommarafton lockade jag med mig några hugade från klubben till Frösåkers brygga. Där fick vi oss en styrketår och lite cykelsnack. Magin var total i det tilltagande mörkret som ju egentligen inte var ett mörker, och när allas glada hejarop fick avsluta turen vid Ica skrapan i Västerås, då var livet så bra. Och sen när vi kom på den briljanta idén att våga inse att vi ville fortsätta nattcykla, trots att jag egentligen frös, så gick glädjen in i en ny fas: vi blev en taktfast trio som körde lagtempo på tidövägen och tillvaron gick in i en meditativ navtystnad där allt oviktigt slutade finnas. Vi körde oavbrutet jämnstarka till rytternekorset, där Lennart sa:

”Nu är det 3 km kvar till energipåfyllning i Kvicksund”

Och när han sa det insåg jag att min nattsömn skulle bli morgonsömn, och att det skulle vara värt det.

Och när Pär och jag och Lennart nådde Kvicksund och blev bjudna på knäckemackor och ännu en styrketår, ja, då gick tillvaron åter in i en ny fas. För när Lennart försökte locka oss att bejaka sömnen genom att slagga över på hans extrasängar, då sa jag och Pär att vi skulle fortsätta. Och trots att det SPD-vurpades på grusuppfarten och en växelförare fick böjas tillbaka i körbart läge, så trampade vi oss uppför backen och svängde vänster mot Strömsholm. Och nu sjöng fåglarna, och vi passerade Strömsholms slott 03.22 och en knapp halvtimme senare gjorde vi DET.

Vi cyklade in i soluppgången.

Och det blev midsommar och vi önskade varandra glad dag vid Ica Skrapan och jag var tröttast men lyckligast och hade träningsvärk i käkmusklerna av leendet vid soluppgången.

Och vi hade haft ett förbannat tryck i pedalerna.

Ja.

Och att sen få spendera midsommarförmiddagen på den röda Ridleyn för ännu en tur runt Vad med Erik och torka på den där stenen igen, det var bara för somrigt. Och även om det var lite huttrigt så var ju vattnet sådär turkost. 

Och påföljande efterlängtade grillkväll med tryggheten i den gemenskap vi bildat under våra cykelår – ja, det var värdefullt.

Så nu sitter jag här och torkar mina bakistårar och är så glad för även en annan sak! Och det är att min första ram, min trotjänare Peak, ska få ett nytt hem på måndag på andra sidan Mälaren. Han-då-det-begav-sig gillar nämligen att bygga cyklar så det ska han få fortsätta med.

Ja.

Jag kan inte skriva mer nu.

Jag avslutar med några bilder från den tiden på dygnet då till och med jag lyckas få det att se bra ut.

Kram, och ta hand om varandra.

Och vårda era självklarheter.

Ser ni? Ser ni honom? Ser ni cyklisten som snart ska bländas av soluppgången?