12 juni 2017: nypendlad

En vän sa, jag önskar att jag en dag kunde vakna upp och kunna få välja helt själv vad jag ska göra utan ramar. Han sa, men man vill alltid ha det man inte har. Och ja såklart så finns det kanske sånt han har som jag vill ha men inte har, och sånt jag har som han vill ha men inte har, men skit i dessa föreställningarnas sinnevärldar nu. För när jag vaknade i morse hade jag precis det där jag ville ha precis just då och det var 

en (1) rengjord cykel och ett (1) par ben av rätt kvalitet.

Måndagsmagen var ett faktum, kroppen hade sömnbrist, cykling skulle hjälpa. Måste hjälpa. Och när jag slukat frukosten och tömt det nattsvarta, drog jag iväg med ryggsäck och en däckavtagare och extra slang och allt det andra. Morgonflåset som tampades med motivationen och magen, mensmagen! Just det! Det förklarar Dalsland! Att jag aldrig lär mig!, och benen tog mig förbi Hemköp, över bron mot Sjöhagsvägen och förbi värmeverket. Och när vi svängde av mot Tidövägen kom de. Smög sig på, en efter en, blev fler och fler, tills de helt samtidigt blev bombanfallet som fick mig att 

le

åt dessa droppar.

Jag insåg att det vankades ihållig väta, men försommarvärmen var där, och grönskan, och det skulle bli en ovanlig, och därför efterlängtad, morgonpendling. För det var nu som att mungiporna drabbades av en omvänd g-kraft som inte kunde stoppas och de drogs upp mot himlen som var ihärdigt välkomnande kommunalgrå och öppnade sig mot mig och världen och

JA!

Jag log. Jag log faktiskt, trots att det bara gått knappt tjugo minuter av min pendling och demonerna rent tekniskt borde vara i full gång och rent statistiskt skulle hålla på i tjugofem minuter till, men de hann aldrig börja och det fanns bara

FLÖDE

och jag konsumerade varje regndroppe allihopa samtidigt, jag åt dem var och en

Och fötterna blev blöta, västen smet kring överkroppen, och kring måndagsmagens kurvor, armvärmarna klibbade och mina korta handskar tog in vatten men

INGENTING

kunde rubba mungipornas färd mot himlen som var oskyldigt grå och öppnade sig och händerna satt som slickade på styret för att styra in mot alla vattenpölar samtidigt och  vattnet flög omkring oss och vid Rytterne så blev det sol sen blev det regn igen och inget neggande fick finnas för sen blev det grått igen och dropparna kom åter och så blev det sång av leendet som räckte ända in till tryggheten på andra sidan sundet in till Eskilstuna och sen –

Om jag lade lika mycket kraft på att bekämpa min mest ihärdiga demon som jag lägger på att älska försommarregnet, skulle jag vara fri för länge sen.

Demoner finns för att vi matar dem. Vanor finns för att vi gör dem till vanor. Vi har det som vi har det för att vi gör som vi gör. Vi bor där vi bor för att vi inte flyttar. Vi cyklar som vi cyklar för att vi cyklar som vi cyklar. Det går finfint att dra iväg på diverse retreats, fastekurer och fan och hans mosters olika events, men det är i vardagen vi gör dessa mönster till vanor. Eller ovanor. 

Som vi sår, får vi skörda. Som vi bäddar får vi ligga, om vi bäddar får vi ligga, som vi tränar får vi njuta.

För klyschorna blir sanna när vi inser varför klyschorna är sanna.

Ovanor är icke-vanor som vi gör till vanor för att en demonröst säger till oss att vi ska göra så. Den sitter på din axel i form av en tanke och pekar ut en riktning som du lyder när det istället är DU som ska styra TANKEN så att den JOBBAR FÖR DIG.

Vet ni att det tar i snitt två veckor att bryta en vana? TVÅ VECKOR. Då har till exempel barnen på förskolan lärt sig att det funkar minst lika bra med hummus på mackan som med ost från komjölk och så tog man ett hållbart skutt framåt alla tillsammans.

För att en vana ska brytas behövs en gemenskap på andra sidan där man kan känna sig trygg med den nya vanan. Ibland finns den på andra sidan sundet. Ibland på samma sida. Ibland mitt i, inne i själva Mälarens hjärta simmar den så att vi måste ner och dyka och så

HEJ VANAN!

och sen –

 

Vi stannar till.

Vi måste.

Vi måste stanna upp.

För jag är orubbligt cykelhög. Cykelkläderna hänger prydligt i kapprummet och torkar medan jag skickar en vänlig tanke till Jocke några rum bort som hjälpte mig lösa mysteriet kring friktionen i trissorna. Och det metalliska ljudet i frambromsen. Så nu kan jag med gott samvete påstå att jag kan allt om trissor och betydelsen av höjden på de små cylindrarna som sitter inuti. Äntligen. Kul va?

Imorgon vankas lite gruscykling med några hjältar från orten.

Jag vill bli skitig, för att sen bli ren.

Jag vill bli trött, för att bli pigg.

Jag vill bli glad, igen, för att bli glad, igen, för att bli glad, igen.

För att bli hög.

Igen.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s