Sa jag missnöjd? Glöm det. 


Idag har jag varit en lallar-cyklist. På något sätt kopplade hjärnan om sig till det direkt efter Dalsland. Ställde klockan trots att jag eg borde sovit ut, trampade lite för sent till jobbet, bokade om ett möte, vände vid Hemköp efter 1.5 km och dök ner i sängen igen, låg och vred mig en timme, väckte ben och psyke med lite tips och trix, och cyklade iväg på nytt. Lite för sen även till nästa möte, bokade om det, lyckades bli på gott humör och laddade för världsmiljödagen och mitt uppdrag som speaker där. 

Tog med cykeln till eventet och skulle cykla direkt hem, bytte om innan sista programpunkten och gick upp på scen i lycra och sa:

Titta det är såhär vi ser ut i civil klädsel! Hjälm på huvet, skor med klackar i rätt ända och tröja med reklam för saker ingen känner till. Men det är rätt hållbart egentligen om man tänker efter; ingen som ser loggorna fattar vad det är och lockas då inte till onödig konsumtion. Man vet inte vad det är tänkt att man ska köpa helt enkelt! Och så tänkte jag cykla hem, ja Renata Chlumska cyklar ju runt USA så då ska väl jag kunna cykla från Torshälla till Västerås. Och ni vet väl att ingen kan cykla överallt, men alla kan cykla någonstans, för det finns inga dåligt väder, bara dåliga vader, tack för mig!

Nej så sa jag ju inte, för det kom jag på först efteråt att jag skulle sagt, typiskt. Tack ändå Katja för one-linern.

Sen cyklade jag mot Västerås i maklig takt och njöt av soldränkta åkrar och knallblå mälarglimtar. Och så övade jag hoppning vid väggupp i Strömsholm, det hade jag lärt mig på Dalsland! Av han holländaren.

Just det. Holländarna. Dalsland.

Jag tror att jag strax efter midnatt i lördags kväll publicerade ett blogginlägg med ordet ”missnöjd” i första meningen.

Det ordet var som bortblåst på söndagen.

Om lördagen var ett misslyckande, var söndagen ett lyckande.

Det berodde på några olika saker.

Dels så hittade jag ganska snabbt ett gäng som jag matchade med i tempo och ambition. Jag liksom låg nära dem och blev tillslut en av dem. Jag tydde mig till dem vid första fikat och käkade samma sorts fruktbröd som dem. Sen ropade de ”Anna är du klar?” Och då förstod jag att de tagit upp mig som en i klungan.

Vi körde på. Jag blev stark i deras sällskap. De frågade liksom aldrig ”går det bra?” De sa bara ”du ser ut att trivas på din cykel” och då trivdes jag ännu mer. De gömde sig i buskarna och tog kort på alla och på mig och sa ”kolla du ser stark ut!” De kände inte mig, och hade då heller inga förväntningar på min form eller jämförelse med någon historisk form. De hade bara nuet att gå på.

De tog för sant det de såg.

Och det var en cyklist med tryck i benen och glädje i pedalerna och en lagom stor cykel med passform så perfekt att det låg nära till hands att tro att den var en förlängning av den fysiska kroppen.

Och så i en backe, den vi kört uppför förra året som jag gått i, så hände något. Vi mosade på i tysthet, jag gick från sittande till stående, och stod och funderade på när den riktigt branta stigningen skulle börja. Men istället var vi plötligt på krönet, och jag grät nästan av stolthet över att ha klarat denna backe. Så susade vi nerför i det grova gruset som är Dalslands kännetecken, och allt var så fridfullt.

Sen körde vi ikapp ett annat mindre gäng, och så blev det lerkörning nedför, och en av de andra hoppade och parerade sådär smidigt med cykeln. Så då sa jag till holländarna att jag ville lära mig hoppa, och så lärde de mig! Så det var alltså det jag övade på ikväll vid Strömsholm.

Och sen slog vi oss ihop med tre herrar från England som körde likadana specialized. De hade även likadana kläder, och var lika långa. Och så var de lika snabba, och hade likadan kroppsbyggnad och backteknik. Så vi körde avancerad proagandacykling med dem de sista asfaltsmilen in till Vänersborg. Efter ett tag noterade jag att en av dem hade skägg.

Vi hade avverkat ca 950 hm på de 120 kilometrarna, lite mer än hälften av gårdagen. Några minuter efter målgång började det regna, och alla kramade om alla och sa bra kört. Och holländarna skickade runt en flaska holländsk öl, och allt var bra.

Och dag 3 av Dalsland var klar!

Jag skulle förmodligen bli en bra etappcyklist. Jag är aldrig bra första dagen av något, och andra dagen är magen vanligen i olag, men dag 3 är jag pigg och stark.

Och psyket har anpassat sig och fnyser åt höjdmeter och omfamnar gruset och vill aldrig sluta cykla.

Så ja, lördagen bommade jag. Jag kom i fel gäng och hade inte psyket med mig och inte magen heller. (Även om hälften av dem blev massagekunder sen och vi tog ett dopp tillsammans efteråt. Med fel klunga menar jag att de lät sig övertygas om att vi måste korta av korta rundan för att hinna hem i vettig tid.)

Och på söndagen hamnade jag i rätt gäng, magen funkade och psyket byggdes upp och hade fokus.

Så kan det bli när rätt saker sammanfaller.

Nu ska jag somna lycklig, drömma om grus eller ingenting och SOVA UT imorgon. Det får vara hur vindstilla och soligt det vill, jag ska sova. Ok det kanske blir en stigfinnartur mot Sura eller Gesala, men sen ska kedjan i badet och jag med och allt ska bli bra.

Dalsland, på återseende!

Småländsk stenåker med lite lutning = dalsländsk backe
Två av holländarna flyger fram på vägen som snart blir en strandpromenad

4 reaktioner på ”Sa jag missnöjd? Glöm det. 

  1. En av de många bästa saker i cykelvägen när man hittar eller hamnar i en klunga som består av idel lite starkare cyklister än vad man själv är – och dom tar dig utan vidare som lika stark som de är! Och vips, man blir faktiskt starkare (om kanske inte riktigt lika stark)!

    Och det finaste i det hela är att trots att de ganska snart ser att du är inte lika stark så låter de inte dig se att de vet det! De tar bara lite längre förningar, dom ser inte ut att hålla koll bakom när du är sist i klungan och framför allt säger de inte att du kan slippa ta förningar om du börjar känna dig trött.

    PS Jag tror att jag skulle gilla högt de där dalsländska backarna.

    PPS Jag har också haft magen i olag efter den första långa dagen i sadeln. I mitt fall berodde det bara på att jag är drack inte tillräckligt ofta, strax från början, och tillräckligt mycket efteråt. Det berodde också på att jag inte visste att min mage tål fruktos bara i små mängder. Men sedan jag började kolla innehöllsdeklarationen och komma ihåg att dricka efter varje kvart och fortsätta för lika många timmar som jag hade cyklat har jag inte haft några som andradags mageproblem!

    Gilla

    • Mycket bra beskrivning av jämställd propagandacykling. I det här fallet var holländarna jämnstarka med mig, men din beskrivning stämmer väl med den mixade engelsk-holländska klungan på slutet. Det beteendet tyder på en oerhörd finess och lyhördhet (som kanske är vanligare bland artiga britter?;) och ren glädje när det händer. Klungdynamik när den är som bäst.

      Bra inspel om magen. Den spelar roll! Jag ska vårda den extra för kommande etappäventyr!

      Gilla

  2. Det är lättare att bli mottagen som jämställd cyklist för den som har en Y-kromosom är för den som är en liten tjej. Det du skrev tidigare är inget feministiskt skitsnack eller onödig tanttjafs.Jag känner igen typen som kan inte låta bli att bete sig just på det sättet om det finns ett ny kvinnoansikte (eller, for honom, en rumpa) i klungan.
    Det värsta är att han får andra med sig, inte i nån slags mannlig solidaritet utan bara därför att han sätter liksom tonen för resten av passet och andra tänker inte vidare på det. Och i varje fall det är ingen som säger ifrån till honom (som typiskt inte ens är cyklisten med den vassaste erfarenheten). Jag är lika skyldig som alla andra.
    En gång hade dock en liten tjej kommit med. Hon var inte van med att cykla i grupp, det såg man genast, men man skulle ha bemött henne på ett annorlunda sätt om had hade varit en kille, det är klart. Men det fanns också en lite äldre, men fortfarande mycket stark ex-elitcyklist med på rundan. han såg till att han kom bredvid henne främst i dubbelledet och jag hörde honom sa till den lille tjejen: ”Hör du, i nästa uppförsbacke skall vi två inte hålla i!”
    Så också hände och den ack så ivriga tipsgivaren (och ett par andra) fick släppa och kom aldrig i fatt! Tjejen var en hinderlöpare med mästerskapsmedaljer som hade köpt sin första racercykel en månad tidigare; följande år vann hon redan två cykellopp!
    Det här är en sann historia. (Om det hade varit en sagoberättelse, skulle jag ha varit den gamle tävlingscyklisten,,)

    Gilla

    • Oj då!! Bra historia. Jag önskar sådant hände oftare, alltså att nya kvinnor drog ifrån på det sätter. Ang nya rumpor i klungan så håller jag absolut med om att nya herrar oftast tas emot helt annorlunda och mer jämställt. Vanor skapas hela tiden och därför får vi aldrig slå oss till ro med ett beteende som t ex går ut på att ”hjälpa” alla nya kvinnor i klungan. Vi behöver vara smidiga och medvetna.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s