Bokslut #1, Dalsland 2017

Jag säger det med en gång: jag är missnöjd. Jag har inte kört i närheten så många grusmil jag hade sett framför mig. Jag har inte känt mig så uthållig som jag hade tänkt. Jag är besviken!

Jag är inte besviken på min egen insats. Jag var ofta stark, jag sprätte uppför många backar och körde medvetet och säkert nedför. Det brann i låren men jag återhämtade mig och provade ny teknik för rätt tryck och belastning. Det gav ofta utdelning. Jag manövrerade Ridleyn bra mellan asfalt, grus, skog och sand. Pedalerna var perfekta och nya styrstammen lagom lång. Perfekt klädd var jag också.

Men målet att maxa distanserna var för högt ställt sett till min uppladdning. Jag har i själva verket varit i en fantastiskt dålig form den här våren. Delvis på grund av viss mental misskötsel. Och psyket är extra slitet efter ett skjut mig-projekt på jobbet, och jag har kört på tok för lite intervaller och backar. Eller; jag har insett att jag har gjort det alldeles för lite rent historiskt! Inte bara denna senaste månad. Det är som med kondition, tar tid att bygga upp.

Men jag har iallafall insett det, alltid något.

Distans, morgonpendling och cykeltouring behärskar jag, men jag blir fråncyklad i tempohöjarna. Det är förstås sjukt irriterande att se folk som cyklat hälften så länge som jag träna upp sig för den ena mer extrema sub-klungan efter den andra, eller tävla sig skitstarka. Deras utvecklingskurva pekar spikrakt uppåt. För att de tränar! Medan jag har gjort… vadå?

Jag har lallat!

Morgonpendling hit och cykla-till-Gotland dit. Iskörning hit och cykla lössnö dit. Cykla till jobbmöten och cykla till släkten. Det viktiga för mig har aldrig varit min egen form, utan cykeln som transportmedel. Cykeln som möjliggörare av vardagsäventyr och semesterresor.

Därmed har också mitt psyke, som faktiskt är otroligt uthålligt på många områden, sackat efter! Cykel för mig har aldrig handlat om att själv bli starkare. Psyket har aldrig behövt kämpa med långa serpentiner eller lagtempo för det har ju aldrig varit något för mig.

Men om man ska köra 22 mil grus i Dalsland på en dag är det precis vad som krävs.

Träning. Av cyklistkropp, backteknik och cyklistpsyke.

Imorgon är en ny dag, dag #3. Då ska det regna. Jag ska hålla mig till korta rundan, orkar inte bli besviken igen. Eller, jag ska sätta ett  realistiskt mål.

Måste såklart nämnas: Vi hade supertrevligt när vi körde idag. Vad vi skrattade tillsammans! Kämpade tillsammans! Och vad jag återhämtade mig efter min dipp när jag ville böla av ursinne! Och vad kul det var att ta ett dopp i sjön på campingen ihop! Och sitta i kvällssolen och dricka öl, käka pommes och ta pauser för att ge massage till behövande.

Alla tre jag delar rum med körde långa. Jag vill också ha gjort det. Men det var en omöjlighet, och jag är stolt över hur många grusiga backar jag ändå avverkade idag.

En dag ska jag göra hela. Eller kanske något motsvarande i Sörmland. Jag vill stå på mållinjen med darrande ben och ha gett allt.

Imorgon är en ny dag.

Siri är en av hjältarna som körde hela. Jag är stum av beundran inför både henne och Jonathan. 

Gyllene fikastund i Fengesfors med en helt ok cheesecake! De hade massor av veganskt fika och bästa eko-slogan: don’t panic, it is organic



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s