Dan före dopparedan: Jonathan!! 


Heja Jonathan.

Jag kan inte komma på nåt rimligare att säga idag. Såg lite foton på Facebook från hans tur mellan Eskilstuna och Vänersborg: grästäckta vägar i skogen mot fälgens lerprickiga fond. Sova i tält och vakna till fågelkvitter och bara en uppgift: att cykla nästa etapp.

Jag skulle ju hängt med. Det bestämdes under ett av vinterns lerpass med honom och Henrik i Eskilstuna. Jag var helt på. Av olika skäl blev det sedan  inte så. Vet inte hur jag känner för det. Det är så helt enkelt. Han tuggar på och jag samåker ner med Tony imorgon bitti.

Jag beundrar människor som bestämmer sig för en sak och sen genomför den. Jonathan hade ju kunnat skylla på massa saker för att banga, men han kör. Själv. Det är respekt.

Det är också respekt att avböja när man inser att det man avböjer är omöjligt att genomföra.

Jag önskar att jag ska kunna beundra mig själv efter den här helgen. Jag har lyckats med några saker, och lyckats mindre med vissa saker. Det har varit livets viktigheter och vardagens betänkligheter ihop med cyklingen och allt det andra. Men det jag är mest stolt över är ändå att jag faktiskt prioriterat cyklingen. Och då inte pendlandet även om det är ljuvligt och ger mycket cred på jobbet och många mil.

Det fyller andra syften.

Jag har prioriterat cykelträningen. 

Jag har haft en tanke med varje veckas pass. Jag har tagit befälet och lett intervallpass. Jag har flåsat upp mig på dessa pass. Jag har rehabbat mig bort från de envisa förkylningarna. Jag har hållit fast vid varenda cykelpass jag tänkt inklusive motionsloppen som jag tagit ut mig rejält på. Jag har lett västeråscykeln i lugn grupp, medveten om den turens nytta i träningsupplägget för den veckan. Jag har lämnat kvalitativ festtid för att prioritera påföljande dags cykling. Jag har lämnat nattgäster med nyckel och finfrukost själva för att dra ut på distanspass i regnet.

Jag har haft vilodagar och kunnat njuta av dem för att de har fullt sitt syfte.

Jag har lovat han-på-torpet att jag aldrig mer ska ramla på hans dasstrappa och bryta revbenet. Kanske fel att skylla på dasstrappan, men ändå.

Åter till Jonathan. Idag har han tydligen kört 139 km skog och grus. Han kommer vara urstark och jätteglad när han kommer till Vänersborg. Jag gråter lite för att jag inte kör, det hade varit ett äventyr, men vissa äventyr blir helt enkelt inte av.

Då ska man komma ihåg att det alltid kommer fler äventyr.

Imorgon börjar mitt. Vårt, alla som ska meds. Det som finns kvar att göra är att packa verktyg och kläder och massageolja, käka middag och sen dra imorgon bitti med Tony.

Ja.

Så är det.

Nu kör vi.

4 reaktioner på ”Dan före dopparedan: Jonathan!! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s