God morgon då!!

Gryningsbloggaren här. Vaknade 05.15 och efter en stunds irrande i sängen gav jag upp och bestämde att det var morgon.

Helvete vad jag ogillar att vakna för tidigt när man ska upp till något. Hellre svårt att somna och vakna av klockan, då känns det iallafall som att man sovit. Denna helg som redan fått minimalt med sömn och så vaknar man efter futtiga fyra timmar. Jag har blivit bestulen på 2,5h kvalitativ återhämtning!

Jag har dessutom blivit bestulen på 2,5h kvalitativ festtid. Hade jag vetat att kroppen skulle bete sig såhär hade jag stannat kvar på gårdagens festlighet dessa timmar istället för att smyga iväg vid tolvslaget som en annan Askungen.

Men vad gör man. Festen var skittrevlig. Katja och jag fick in en massa bra cykelsnack om allt från trakasserier till äventyr till cyklister vi gillar. Vi lyckades dessutom umgås med resten av festdeltagarna.

Idag ska jag leda min favoritrunda, Ahlsta trädgårdar. Det kan bli en solig kontrast mot gårdagens utflykt till Måns Ols som Rodde ledde. Rodde hade inte bestämt vädret. Våren blev sitt kalla, regniga jag så fort vi passerade kommungränsen vid Svanå. Jag hade lämnat armvärmarna hemma för att det helt enkelt var andra halvan av maj, och väl på fiket i Sala var armarna helt stumma av köld. De vibrerade medan jag diskuterade veganska bakverk med personalen.

Alltså på riktigt! När de väl anstränger sig med glutenfritt, sockerfritt och söta med dadlar och annat spexigt som går bortom kanelbulle och räkmacka, varför inte göra det veganskt? Ingen utom djuren som slipper dödas skulle märka någon skillnad, allt som krävs är ett bra recept. Och köp en burk hummus och släng på mackan! Hon i kassan höll med, sen fick jag rabatt på min macka med grönsaker.

Hemvägen gick bra. Värmen återkom och det var propagandacykling till Sätra brunn där vi körde en tempohöjare. Om det sen var födobrist eller psyket eller min oförmåga att helt enkelt hålla koll på rullen, ja det vete fan. Men jag tappade klungan och fick spurta på egen hand. Helt ok det också, men såklart roligare att skärpa sig och tajma framförvarandes hjul. Det krävs framförhållning! Och det krävs träning.

Samma sak i lagtempo. Och tillfredsställelsen när det faktiskt funkar är ljuvlig.

Nu är kaffet klart och havregrynsgröten sådär härligt genomkokad. Så nu blir det frukost och jag har alla möjligheter att vara i tid till berget kl. 09.00.

Vi kanske ses där!

Om inte, ha det så cykligt så ses vi på något annat berg.

 

Rodde tog fotot förresten. Jag fattar inte hur han, Katja, Jonas och andra lyckas. Jag känner en stor beundran! 

Saker jag gillar hos cyklister jag känner 

Han, som ger backtips utan att vara översittare

Hon, som genom one liners vägleder mig genom cyklistlivets alla komponentsmässiga betänkligheter

Han, som tackar för backpasset med ren glädje i blicken och artigt meddelar när han tyvärr måste avvika från passet

Hon, som står upp för sina åsikter om säkerhet

Han, med integriteten från andra världar

Hon, som alltid ser varje cyklist och aldrig låter någon någonsin komma efter

Han, som sätter motionärernas intressen i första rummet

Hon, som tävlar

Han, som tar ut rutter och visar vägar ut ur stan

Hon, som gärna vill med på mina inställda gruspass

Han, som säger ”du är ju stark” och menar det

Hon, som säger nåt vasst som först gör lite ont men sedan värmer

Han, som ler med mig framför sopsorteringen första gången vi hade det på Västeråscykeln

Hon, som driver nätverk för kvinnliga ordföranden i idrottsföreningar

Han, som sticker till mig en flaska sportdryck när jag nästan väggar på Dalsland runt

Hon, som lånar ut sitt hus på Gotland när jag är på cyklig genomresa

Han, som visar mig av- och på-teknik i Groopen

Hon, som gillar min belugasallad med kryddgrönt

Han, som lånar ut lampor och svarar på tubdäckslimningsfrågor på ett sätt som får mig att känna mig intelligent

Hon, som lär mig spänna bromsarna

Han, som lär mig spänna växlarna

Hon, som spurtar förbi mig vid kolhögarna

Han, som bjuder på nåt kallt och kolsyrat efter passet för att jag vägrade låta honom släppa klungan

Hon, som spurtar förbi mig på backpasset

Han, som hakar på morgonpass över Eskilstunas isigaste cykelbana och inte ser när jag vurpar med crossdäcken

Hon, som gärna blir massagekund

Han, som jag skärper mig med

Hon, som jag garvar med

Han, som drar rubbade på gränsen-skämt och bär hatt på ledarfesten

Hon, som alltid reser sig.

Hon

han

den

det

han

hon

alla.

Alla!

Alla ni med era egenheter och egenskaper som är min cykelvardag.

Fortsätt finnas.

Fortsätt bara.

Rehab-flås 

Så. Då har jag klarat av veckans andra intervallpass och dessutom med inslag av backe. Som vanligt hann vi bara två av tre berg (körde Felix och Tillberga kyrka, Gäddeholm fick vara) och så lagtempo däremellan. 

Jag flåsade och fick väl nån lucka, men eftersom klungan var klok körde vi lugnt mellan intervallerna vilket gjorde gott för återhämtningen.

(Det är en konst att hålla nere tempot mellan de intensiva partierna och på så vis komma åt den där åtråvärda återhämtningen. Dagens klunga var mycket lyhörd och fixade detta, det gladde mig)

Dagens pass är en personlig seger eftersom jag hade rätt trötta ben sen i tisdags. Jag hade dessutom sovit för lite pga gårdagens uppesittarkväll med Karins hälft. Vi avhandlade de vanliga viktigheterna på för mig nya och för viktiga sätt för att jag skulle vilja gå och lägga mig i tid. (Det handlade inte bara om att han hade köpt rea-slangar med för stor ventil för sonens mtb)

Så denna rehab har rivstartat. Hittills har jag skrapat ihop ett motionslopp i form av Trosatrampen, tisdagsintervaller och dagens backar samt en finfin morgonpendling. 

Flåset ska nu åtgärdas med ännu mera backe. Samt med någon form av intensiv bålträning. De som vet säger att det hjälper. 

Imorgon blir det vilodag och kanske finbesök, och lördag funderar jag på lite grusvägar. Söndag blir förhoppningsvis distans med klubben. 

Avslutar med lite idolbilder på kvällens fina medcyklister. 

Hej Jerker! 


Dag # (-17): vittring 

(Daniel och Per, stabila och glada medcyklister!) 

Äntligen är jag tillbaka i nån typ av normal form.

Körde första vettiga klubbpasset idag, lagtempo över julpa-Tortuna, och det var precis vad jag behövde. Lite tröskel, psyke och så en trevlig punka på det som en vänlig själ löste med kolsyrepateon då jag glömt min pump på racern. Denna logistik…

Benen svarade perfekt och Ridleyn trivdes. Sittställningen är optimal just nu, så jag avvaktar nog styrstamsbyte.

Morgonens pendling följde det vanliga mönstret: neggade över en grej på jobbet fram till Sorby Borg. Vid pp: n kom jag till insikt och kunde ägna mig åt tempoväxlingar och alllmän livsnjutning resterande 25 km. Senare på dagen, efter ett av mina psykbryt, gjorde Jocke felsökning på racern och växelproblemet löste sig. 

Uppladdningen för Dalsland har börjat och den kommer att ge mer och mer utdelning.

Kärleken till mina cyklar, mina ben och mina lungor är för närvarande total.

Jag skulle vilja hålla ett tacktal, men vet inte till vem eller vad.

Jag stannar här för ikväll.

Trosatrampen 2017: väggen vs. the talented Mr Ridley 

IMG_0104

Så var det avklarat, årets första motionslopp! Första för benen, skallen, Ridleyn och min nyfunna cykelhälsa. Och för alla premiär-fails, men även alla lärdomar.

Dessa lärdomar uppstår när man delar tankar och skjuts med andra cyklister. En lärdom var till exempel att när man väggar, är det bara att dra ner på tempot eller stanna helt i väntan på att bli upphunnen. Att pressa kroppen att cykla själv i vettigt tempo, psykad av avhängning och motvind, är ingenting annat än slöseri med energi.

Jag startade bredvid en orange poc-hjälm och en blåvit Bålsta-cyklist som hette Ulf. Någonstans framför mig fanns Jocke, elegant matchad med cykel och Eskilstuna-färger och någonstans i vimlet fanns också en hel Eskilstuna-klunga. Sen fanns där stilrena Falken, ståtliga Fredrikshofare och andra sörlänningar: Trosabygden, Stockholms CK, Scanias stabila ryggtavlor och en retro-cyklist från Peageuot (såklart). Och CK Valhall. I vimlet skymtade jag också en och annan orange VCK: are.

Alla var peppade. Det skulle bli en bra dag, lagom vind och lagom friskt i luften. Lite lurigt att klä sig, men jag satsade på korta ben, armvärmare och väst. Dagen till ära valde jag att komma ut som Västeråsare, blårange fick det bli, även om Lotto fick väst-platsen.

Benen var skitnöjda med att få komma ut och jobba. Skallen likaså, och Ridleyn som fått tunna däck och nya pedaler sken som en sol så gott den kunde med sin matta lack. Faktum är att däcken var perfekta. Hon som vet nåt rådde mig att byta till dessa, och han som vet nåt rådde mig till pedalerna. Pedalerna gav mig extra mycket kontaktyta, faktiskt så mycket kontaktyta att jag avslutade med en stilren SPD-vurpa efter målgång vid fiket.

Jag stannde hyfsat länge i min första klunga. Jag, Bålsta, POC-hjälmen och lite spridda Eskilstuna-cyklister höll ställningarna. Scania erbjöd bra ryggar, och en urstark No name-cyklist med blond fläta susade förbi mig några gånger. De två okända VCK:arna stod tyvärr för en onödig omkörning på en smal vägsträcka med mötande trafik.

Efter 65 km perfekt energihushållning och ihållande tröskelfart på starka lår, hände det. Skallen släppte klungan. Låren trampade på, men förgäves. Jag började hänga på sadeln och styret. Jag försökte tänka mig stark, men släppte slutligen poc och Bålsta och resten. De fick leka tafatt med Scania, småprata och göra sin ryck utan mig.

Nästa klunga kom. Och nästa. Och nästa. Sen gick det ett tag, och så kom nästa. När jag tvingats släppa även denna klunga var jag själv med 25 km kvar av loppet, vinden ven och jag längtade efter en enda sak:

En vän.

Jag stannade. Jag lutade mig över styret. Jag drack vatten. Jag åt min cykelkaka. En avhängd cyklist är en ledsen cyklist – jag ville att nån skulle ropa Anna. Jag fortsatte i återhämtingstempo. Tre cyklister susade ljudlöst förbi i en backe. Jag märkte dem knappt. De märkte knappt mig.

Så kom den Svartvitröda. Som sa: häng på mig. jag sa: ja.

Och så skärpte jag mig, och bibehöll ett stadigt navfokus. Och alla som någonsin hade betytt något för mig och min cykling personifierades i detta nu i detta nav, i detta fokus. 1 km från målgång släppte jag så den Svartvitröda och spurtade i mål.

Så var det! Sen sa den Svartvitröda att jag klarade sub 3, och jag gav hans hand en kram, och vevade upp till fiket, där jag hittade Jocke och Bålsta och poc, och alla var glada och käkade mackor. Jocke hade varit stabil i sin klunga och anlänt en halvtimme innan mig. Bålsta tog målfotot, och jag var cykelhög och sken i kapp med mina armvärmare (tack Katja

Men JA!! fatta! De hade två massörer på plats, med snälla ögon och stadiga rörelser och JA!! De tog i.

Sen åkte vi hem, Jocke och jag, med bilen full av delade minnen, och det starkaste var det av ett perfekt lopp: ständig tröskel, lite ryck och vägg. Och så den Svartvitröda och en spurt, och Eskilstuna-klungan som visst också hade haft en lyckad dag. Och så trampade jag hem från Eskilstuna i medvinden, äntligen Rytternevägen! Och i civila kläder! duschade och drog ut på stan för lite indiskt.

En ljuvlig, cyklig, solig helg!!


Trosatrampen utgår alltså från Vagnhärad och man kör 50 alt. 90 km in i djupaste Sörmland. Man passerar Järna, Gnesta (nästan), massa småorter på gula vägskyltar en hel del backar och kurvor. Det är ett ordinärt motionslopp, mycket trevligt och välarrangerat. De hade till och med källsortering. Banan har ni här

Vräkiga idolbilder från loppet, som jag uppenbarligen inte lyckas ladda ner, hittar ni här och 

Dag #(-20): cykelauktion och nya trampor inför Trampet

Idag hade jag skitkul. Jag var speaker och auktionsförrättare på Cykelns dag! Det var ett 25-tal vardagscyklar som ut på 30 minuter, allt från 80-talsrosa 3-växlade till damtrallor från 50-talet och små minicyklar för barn. Cyklarna var skänkta av invånare och upplockade från diverse cykelställ där de stått övergivna i en evighet. Det var faktiskt rätt mycket folk på Fristadstorget! Den billigaste cykeln gick för 25 kr; folk hade väl inte kommit igång eller så var inte småbarnskunderna där, den dyraste (orange Crescent) för 1800 kr. Totalt måste vi ha fått ihop runt 12 000 kr. BRA!!

Ok, åter till temat. Ridleyn är startklar inför Trosatrampen imorgon, sånär som på däcken som ska bytas till standard racerdäck 25 mm. Tror det blir bra. Ska provköra nya trampor också; nån hybridvariant som ska passa för lite landsvägsaktig körning enligt Magnus. Fortfarande SPD men större kontaktyta, blir spännande.

Ny, kortare styrstam får eventuellt vänta; ska ju ändå ha lite race-ställning imorgon.

Sist men inte minst sitter det nu två rejäla flaskställ på ramen.

Knallblå.

Det kommer bli skitbra.

Nu kör vi!!

 

(foto från iskörning i vintras. Slut med det nu.)

P-ordet

God morgon.

Säga vad man vill om ordet prioritera, men det är ett ord jag behöver i mitt liv. Eller – det är en order jag behöver i mitt liv.

Nu hägrar Dalsland. I höstas hägrade massördiplomet. Det som fick mig att ta utbildningen, var en massör-bekant som åt mig att prioritera. Hon sa att jag kunde. Så då gjorde jag det, och nu har jag mitt diplom. Och en massa nöjda kunder. Och glada händer som får jobba!

Det var november. Jag stängde in mig i lägenheten och tog mig systematiskt igenom anatomin. Jag körde mina morgonrundor oavsett väder, men kvällarna gick åt till att plugga muskler och skelettdelar på latin. Han-då-det-begav-sig bevakade mina framsteg och kom med dillchips när det var tungt. När jag ville skita i allt och ha ett socialt liv, var han sträng och motiverande.

Ordet prioritera betyder att jag skärper mig. Och det funkar bäst som en order.

Idag är det 21 dagar kvar till Dalsland. Jag har sovit skidtåligt men bestämt mig för att köra Trosatrampen med Jocke. På Ridleyn. Med slicks. Och leta upp det där gymmet.

Idag har jag dessutom en massagekund efter jobbet, på tal om att prioritera.

Hon heter Kajsa.

Lillklingan och storklingan och den avhängda medelklungan

Helvete vilket klantarsel jag är. Jag missade medelklungan idag, inte för att jag var för sen, utan för att jag var för tidig! Jag skulle genskjuta klungan lite snyggt i fyrkorsningen vid röda Coop, men snart insåg jag att de redan måste hunnit förbi. Jag skakade av mig nederlaget och drog iväg mot Gäddeholm. En avhängd cyklist är en ledsen cyklist, men det kunde ju vara skönt att köra en runda på egen hand.

(Nä, så tänkte jag inte alls. Jag ville cykla med folk!!)

Körde lite backe på storklingan och pustade rejält på krönet. Jag blev varm på ett förkylningsaktigt vis, även om benen var pigga. Obra respektive bra. Jag drog vidare mot Karelen och rullade in till han-på-torpets torp för att se efter om han krattat de löv han sagt att han skulle i den gångna helgen. Det hade han.

På vägen därifrån mötte jag två klungor, vilket jag efteråt inser måste ha berott på att det är maj – då man startar en halvtimme senare.

Vid Irsta kyrka träffade jag två norrmän på touringcyklar som kört  från Norge och nu skulle ta in på Ängsö camping. De påpekade att Norge var backigare än Västerås. Mycket backigare.

Jo.

Vi vet.

Slut på inlägget, nya tag med sikte på Trosatrampen. Om allt går rätt så packar jag väskan ikväll och monterar på landsvägsdäck och lite annat smått och gott på Ridleyn imorgon. Så kör jag Trampen på den helt enkelt, medan fullblodet får vila lite.

Så får det bli.

snigel torpet
Hej snigeln på torpet!

22 dagar kvar till Dalsland: intervalltest och gymjakt

(fotot ovan symboliserar min crossglädje. Katja som fotat under rundan till Sura som alla älskade, maj 2016)

Jag har hittat ett gym som skulle kunna funka för mig: Curves. Man går in närsomhelst, kör 30 minuter enligt ett schema med tio olika maskiner, sen går man ut. Oavsett om det är cyklistspecifikt så kan det vara värt det för inspirationen och för att komma igång. Det ligger nära jobbet också, nån minut bort. Musik och fokus, ingen valfrihet förutom att man kan gå dit när som helst. Perfekt.

(Sen finns det Nordic Wellness, Friskis och säkert tonvis med ställen till som har gruppträning och pass med massa spexiga namn. Jag ska kolla in dem också. Att bara komma till denna tanke är stort för mig, därför värt att blogga om.)

Varför styrketräning? Dels så kräver mitt psyke det. Var aktiv boxare på BK Rapid i Västerås förut, men nu orkar jag inte passa tider utöver cykelpassen. Boxning är annars genialisk styrke- och koordinationsträning. Enkelt, rent, explosivt.

Men framför allt handlar ju såklart styrketräningen om att cykelkroppen ska kompletteras. Bålen ska stärkas, ryggen ska med etc. De som vet nåt säger t ex att styrketräning gör att man får med sig hela kroppen när man spurtar eller backrycker. Jag har tvingats inse att styrketräning är för cyklisten vad dressyr är för hoppryttaren: arbete som inte syns, men märks när det väl gäller. Nödvändigt ont för att det roliga ska bli roligare.

Jag har visserligen full boxningsutrustning på kontoret: lindor, handskar, mitsar, tandskydd, vrede. Jag körde ett tag med miljöinspektörerna och nån praktikant som jag lärde upp, men kom aldrig upp i nån vettig kontinuitet. Oregelbundenheten gjorde att jag hade ständig träningsvärk istället. Ett tag körde jag med småbarnspappan på jobbet. Men det blev mest att vi stod och snackade skit. Sen drog han upp nån gammal kickboxningsskada när han skulle imponera på sin fru, som visst läkte sen. Vi garvade ett tag åt det. Aja, tiden för boxning i källaren på jobbet är förbi. Nu är det tråkgym som gäller.

Och ikväll blir det funktionstest av scotten och halsen för att se om de duger för intervaller.

Och nedräkningen till Dalsland har börjat.

Idag är dag #(-22).

 

(funderade ett tag på hur jag skulle räkna på dagarna. Dalsland dag #1 är ju 2 juni. Dalsland dag #-1 är dagen innan dag #1. Men den som kan matte vet ju att 1- (-1) är 2! alltså måste det finnas en dag 0! Men det finns ingen dag #0 i mitt upplägg. Så ni vet. Dag #-1 är dagen innan dag #1. Möjligen kan gårdagen benämnas dag #0, ja, så säger vi, oavsett vad dagen är)

img_0124
Jonatan i solen, suddigt rastande vid Svalboviken under en träningsrunda runt Näshultasjön. Det finns ju en plan om att cykla tillsammans ner till Vänersborg innan Dalsland. Jag har inte riktig lagt ner den tanken, vi får se.

rocknrollrunning

(det här ska bli ett kort inlägg för jag måste sen sitta och glo på den dödligt vackra vårkvällen medan jag tänker på hur glad jag är över att vara tillbaka i cykelsadeln)

Idag när jag revansch-pendlade till jobbet och kände mig stark, tänkte jag på min blogg, och på en blogg jag gillar. Den heter rocknrollrunning och finns tyvärr inte längre. Den är nerlagd. Fast man kan fortfarande läsa gamla inlägg, vilket var vad jag började göra när Katja tipsade mig.

Som namnet antyder så handlar den om löpning. Eller handlade, eftersom löparen som driver den har börjat cykla istället, för CK Valhall. Tror inte att det var därför hon slutade blogga, men hursom.

Löpning är ju min reservpassion, och den här bloggen fick mig nästan att vilja ta upp denna reservpassion och göra den till min ordinarie passion. Tove som skriver berättar om sina löprundor och sina styrkepass i stockholmstrakten där hon bor, och hon gör det ganska rätt upp och ner, som man säger. Det är avskalat, på ett snyggt sätt. På ett omedvetet och okonstlat sätt. På ett sätt som inte bryr sig, fast utan att vara kaxigt eller avsiktligt provocerande.

Tove avverkar mastiga antal km per vecka och pass, och per dag. Hon verkar dessutom otroligt muskulös och löparaktig i största allmänhet att döma av bilderna. Och hon springer i alla väder och alla tider på dygnet, utan att göra en stor grej av det. Texten har lagom mycket detaljer utan att ge sken av att dra skämt för att försöka roa en viss publik. (Vissa bloggar behöver inte försöka roa, de bara roar ändå, ni fattar, de lyckas helt enkelt). Det är aldrig flippat och inte för privat. Det är en blogg som inte bryr sig om annat än löpning på ett avskalat sätt som inte är stockholmsvitt med barstolar utan snarare… rappad Gotlandslänga. Med hammock. Eller kanske snarare hälsingegård. Nyfiket plirande mot världen, och om inte världen plirar tillbaka, så drar hon ut och kutar ändå. För att det ska göras.

Rakt upp och ned. Inga tipslistor eller pryltester eller frysta hallon som trillar ner från chiapuddingar.

Det är avkopplande, peppande. Osentimentalt.

Hur kan en blogg om så många mil per dag vara avkopplande?

Såhär tror jag. Ju mer vi skriver att något är underbart, sååååååå vackert eller supergott, ju mer måste vi veta om personen som skriver det. Och om man har som ambition att skriva för en publik som delvis består av främlingar, så har de ingen aning om vad man menar när man säger att nåt är underbart, vackert eller gott. Man har nämligen helt olika referenser.

Om jag rannsakar mig själv, så tror jag det är just det. Det adjektivbefriade och fokuserade. På nåt sätt vill jag testa alla hennes rundor och upplägg, utan att hon sagt till mig att göra det, utan att hon har skrivit ett inlägg som heter ”Tio ljuvliga morgonrundor i Stockholm”.

Ibland skriver jag listor, och ibland vräker jag ur mig nåt tips, men det är ju egentligen ingen som har bett mig om mina tips. Fast jag skriver ju minst lika mycket för min egen skull. Och jag kan väl inte tipsa mig själv om saker, det vore lite schizofrent. Eller så är det precis det som bloggande handlar om. Självtipsande. Men det finns iallafall massor av andra som kan tipsa om cykelsaker. Träningsupplägg, cykelbyxor, bästa cykelfiket. Det jag möjligen kan anse mig behärska någotsånär, och därmed skulle våga mig på att tipsa om, är cykelkakor, och postäventyrsdepressioner. Hur de ska hanteras är dessutom något som jag verkligen skulle behöva tipsa mig själv om oftare. Ja, och så Rytternevägen.

 

För övrigt skulle jag härmed vilja tipsa mig själv om att trycka på i de små mullvadshögar som faktiskt finns på denna morgonsträcka. Och sen skulle jag vilja tipsa mig själv om att dra hemifrån i tid, så att jag slipper gå runt och skyla mina bibs med kjol på morgonmöten.

Och som en slutkläm, så skulle jag vilja tipsa mig själv om nånting skojsigt som har med cykelkakor att göra. Men jag kommer inte på nåt. Så det får bli en bild från i morse.

KOLLA SOLEN.

 

tumbovägen vår