LVG betyder lätt, vitt och gula rapsfält

Jag älskar mina ben.

Idag på Smerundan gjorde de, ihop med mina lungor, en sjuhelvetes insats i Sörmland. Och mina ben i sin tur älskade min styva, lätta racer med de styva, lätta, vita skorna och även om cykeln skramlade som en enarmad bandit, så höll den faktiskt. Bara jag var medveten och växlade med eftertanke.

Vi körde från Eskilstuna ner mot Hälleforsnäs över mot Mellösa-Harpsund. Vi tuggade oss upp till svalboviken, vi trampade oss upp för backarna och susade ner till korset på väg 214. Där fick vi en sydvästlig medvind från andra världar och kunde nudda 40-strecket i ett enastående 3-manna lagtempo.

Det var precis lika endorfinkickande som det låter.

Vilka var då vi?

Det var såklart lite olika konstellationer. Jag efteranmälde mig 10 minuter före starten och hade tänkt hinna kroka arm med nån lämplig klunga. Jag trodde mig ha lyckats med detta någon meter efter starten. Denna lämpliga sub 9-klunga verkade hungriga, men hade ögonen med sig och upptäckte snart att en turkos förorening hade smugit sig in i deras röd-svart-vita blomsterhav.

”Vem släppte in henne?”

Följt av

”Du tjejen, du är varmt välkommen att ligga sist men inte i rotationen”

Jahaja! utsparkad. Men jag förstår dem, vill man köra ihop sig så vill man. Och jag hade bättre saker för mig än att ligga på rulle i tio mil.

Jag hittade en rygg från storstan med sommarhus i Torshälla som jag drog runt ett tag. Han var rätt tystlåten men hann gnälla på att kommunens färgsortering tog för mkt plats under diskbänken. Och jag ville ju ha en klunga och han ville inte vänta in nån så jag lät honom löpa. Tack för partempot, och välkommen åter.

Och vid min pp vid en gran nånstans väster om Harpsund, kom så mitt embryo till klunga. Två rödklädda och en turkos – som jag ju! – körde förbi. Jag rusade ut ur skogen, körde ikapp men ifrån dem, lite besviken över deras tempo. Käkade styrlinda i motvinden och funderade på nästa steg.

Så plötsligt kom någon smygandes bakifrån. Den turkosa! Hon gick upp och drog ett tag tills vi kom ikapp ett gäng på fem med blandad härkomst. Efter den följande depån slog vi alla följe och den turkosa tuggade på stabilt i sidvinden. Vi tog backarna i svalboviken, jag gick upp och drog och vi nådde korset på väg 214.

Vi svängde höger.

En blågul rygg gick upp, och nästa gång vi växlade insåg vi att de andra var avhängda. Ingen hade sagt nåt och ingen hade märkt nåt. Och ingen annan rygg i sikte. Så vi tuggade på, och smög oss uppåt i fart, och hela denna medvindssträcka urartade till en avancerad form av Propagandacykling.

Vi var så starka, så jämna. Så jämnstarka. 

Så nådde vi infarten till Vilsta, och körde som det järngäng vi nu var, tillsammans in i mål.

Och då säger den turkosa: ah men lite kaffe och en macka och ett bad på det här, är ni på?

Såklart vi var! Den turkosa hette Carolin, och inuti den blågula fanns en som hette Martin. Så jag och Carolin och Martin drog av oss våra tröjor och plöjde ner i vattnet och gjorde det där riktigt svårslagna, som efter-cykelloppsbad i bibs och sport-bh är.

Sen torkade vi i solen och tog en kaffe till.

Kunde man ha det bättre?

I vimlet finns även lite folk jag cyklat grus med i vintras och så ett par Eskilstuna IK-klungor såklart. Jag minglade, och vinkade hej då till Carolin och Martin. Sen tog jag mig an mitt uppdrag att spana in Team Smestan genom en trevlig pratstund med speakern. Och triathleten i mål- och fikatältet. Team Smestan var alltså stolta arrangörer av Smerundan, och är en av tre Eskilstunaklubbar. De är relativt nystartade, har ca 40 medlemmar och nästintill reklamfria tröjor. Detta i syfte att göra kläderna tidlösa och stilrena.

Jag kände mig lite otrogen mot VCK när jag hörde mig för om deras tävlingsverksamhet, men allt som allt så verkade de riktigt reko, oavsett hur cykelhög jag var just då.

För det gick inte att vara annat.

Och sen åkte jag hem till Karin, och tömde kylskåpet på tofu och gjorde massa annat ocykligt. Men det är också cykligt, eftersom det ocykliga ger frid och ro i själen och därmed ökad kraft till cyklisthjärtat.

Ja. Så var det. Det var så.

Det var en bra dag, igen ❤