Reparation och separation

tjena.

Inatt sov jag skitdåligt. Det kan ha berott på Katjas rödtjut, men jag tror egentligen att det var en omedveten sorg över mina skoskydd.

Jag vaknade vid halv sju, kollade på klockan vid sju, gick på toa vid halv åtta och försökte sen somna om. Jag testade diverse tips och trix för att somna men låg bara och vände mig. Så jag gick på toa igen. Jag kände på mitt fettiga hår (inpackning över natten), kollade på mitt glåmiga fejs (sådan sömn, sådan blick) och bestämde mig för att acceptera att det var morgon. Jag mediterade i 20 minuter, satte på kaffet och tog fram skoskydden.

Idag ska de begravas.

De har hängt med länge. Först var jag lite anti när folk sa att jag skulle köpa ännu en pryl, men när jag väl gjorde det (efter Tjej-Vättern 2011) har jag älskat dem och den värme de ger mina fossingar. De är vindtäta, skyddar mot vårkyla och har reflexer. Vid regn bildar de ett våtvarmt omslag som kan rädda livet på en runda.

En liten resumé över deras olika lagningar genom åren:

1a. Vänster tåparti utsida: lagning och förstärkning med slangbit. Något av det första jag gjorde. Alltid en aha-upplevelse första gången man tittar på undersidan och inser hur det avslöjar körstilen. I detta fall vilken fot man sätter ner först/mest och vilken som får sitta kvar i pedalen.

2. Vänster tåparti insida: lagning och förstärkning med läderlapp, utfört av skomakaren i Eskilstuna. Höger för jämförelse.

1b. Vänster tåparti utsida. Här ser den riktigt ok ut, nästan körbart skick. Klippte alltså till och sydde på i sick sack-mönster för bästa täckning. Krävs en maskin med lädernål och dito tråd. Slang som material är riktigt hållfast.

3. Vänster kardborreband undertill. Behövde bytas då det ursprungliga helt enkelt började släppa och fladdra. Gjordes hos skomakaren i Eskilstuna.

4. Höger dragkedja, byte, samt sick-sacklagning. Något av det sista, men mest rejäla jag gjorde hos skomakaren.

5. Förstärkning av hälpartier, höger och vänster. Även det hos skomakaren.

Såhär ser de alltså ut idag. Det som skulle krävas för att göra dem körbara igen är förstärkning och lagning av höger tåparti,  nån typ av sömnad på vänster ovansida samt det som fällde avgörandet – ny blixtlåshållare på vänster. Den drog jag av igår när jag skulle ut med Katja.
(Just det har bytt vänster kardborreband upptill också, hos skomakaren)

Det var dagens inlägg om drift och underhåll. Idag är det långfredag och snö i luften, så det här inlägget får avslutas med en (suddig) bild av Katja som fattat posto framför dasset vid han-på-torpets torp under gårdagens runda.

Han var som vanligt inte där.

Den obligatoriska premiären

Såja!

Då var det första passet med cykelklubben genomfört. Det blåste småspik, medelcyklisterna sprätte fram som frustande mustanger till Skultuna och jag hängde av mig själv i Tillberga. Jag, Ridleyn och crossdäcken vände istället av mot Hökåsen-gropen för att bese motorburen ungdom och ta ett varv på cx-banan.

Sen blev det käk med nyvakna örter från rabatten ihop med ugnspotatis och linser. Alltid linser efter cykling.

Och det finns inte så mycket mer att säga om det här.

Jag överskattade helt enkelt min egen förmåga att köra som Olle Spove – med grova däck och ett leende på läpparna i 25 mm-klungan.

Vipassana

En dag i slutet av mars packade jag väskan för att bege mig på meditationskurs. Jag knölade ner mitt ego och alla mina tankar i en ica-kasse och satte oss på tåget till Östergötland. Vi kom fram, registrerade oss, lämnade in våra telefoner och sa upp all kontakt med omvärlden. Vi fick middag, det hölls ett informationsmöte där en inbunden, rar gosse med dreadlocks läste innantill och vi fick våra rum. 

Syftet med det hela var att styrketräna sinnet. 

Jag bad Nina, som jag delade rum med, att ta ut batterierna ur sin väckarklocka så att dess tickande inte skulle göra mig mer sömnlös än vad jag redan var. Eftersom Nina var en snäll person, så gjorde hon det. Sen pratade vi lite, och hon frågade om jag var konstnär. Jag sa nej. 

Två timmar senare stod vi utanför meditationssalen, kvinnor och män i separata klungor. Våra namn ropades upp, ett efter ett. 

Kvinnan bredvid mig i klungan hette Ellinor. Jag sa till Ellinor att jag skulle bli den sista hon pratade med på tio dagar. Hon sa ”ja”, hon viskade ”fullfölj”, och jag sa lycka till. 

Sen ropades mitt namn upp, och jag blev anvisad en plats med ett nummer. Och från det ögonblick jag steg in i salen och satte mig på min meditationskudde, så upphörde jag att vara Anna, och när Ellinors namn ropades upp, upphörde hon att vara Ellinor. Vi blev meditatörer, och alla runt oss blev de andra meditatörerna. Onsdag var inte längre onsdag, onsdag blev dag 1. Efter onsdag kom inte torsdag, då kom dag 2. Dag 10 fanns någonstans i en dimmig framtid som ingen ännu visste någonting om. 

Vi var ganska fromma, där vi gick runt och inte kommunicerade med varandra. Vi fick inte stjäla, inte ljuga, inte ligga, inte äta fast föda efter 12, vi fick inte yoga, inte jogga, inte dansa. Vi fick inte läsa, inte skriva, inte röka, inte dricka. Vi fick inte ha tajta kläder och vi fick inte visa axlarna. 

Kvinnor och män vistades i separata hus, åt i separata matsalar och hade varsina inhägnade skogsområden för promenader. Vi satt åtskilda i meditationssalen, och hade separata ingångar till den. 

Dag 1 blev dag 2, sen kom dag 3, och så rullade det på. Varje morgon satt en lapp i vår korridor med nya instruktioner eller saker att förhålla sig till. När vi hade läst den, under tystnad, gick vi ut till meditationssalen för dagens första tvåtimmarspass. Sen fick vi frukost. Sen mediterade vi, sen fick vi rast, sen fick vi en ny övning, sen fick vi lunch, sen gick vi promenader, sen mediterade vi. Vi kanske duschade, sen mediterade vi, sen gick vi till vårt kvällsföredrag, sen tittade vi på månen och sen stupade vi i säng. Sen gick vi upp, igen. Sen mediterade vi, igen. Sen gjorde vi allting igen. 

Om det var fint väder, kunde man se meditatörer ligga och dåsa i solen utanför huvudbyggnaden. Var det regn, gick det meditatörer med paraplyer runt i skogen. 

Men för det mesta satt vi på våra kuddar inne i salen, blickstilla, och styrketränade vårt inre tills vi nådde nån sorts… ja, organiserad självutmattning. 

Om vi bröt mot reglerna? Ja, det gjorde vi. Vi låg runt. Nej, det gjorde vi inte. Jag sa vid ett tillfälle ”hämta en mugg” till en kvinna i duschen som ville ha hjälp med en spindel. I övrigt höll vi oss, förutom när det kom in en man på kvinnornas område som jag trodde var dement. Han promenerade i vår skog, satt på vår sida i meditationssalen och tog för sig av frukostmaten i vår matsal. Hans fräckhet visste inga gränser. Och ingen reagerade. Jag garvade ihjäl mig åt min egen dumhet när det visade sig att han var en hon. 

Om jag slapp försvara min veganism? Ja. Jag hade inte behövt försvara min carnism heller, om jag hade praktiserat någon. Man pratade helt enkelt inte om det, eftersom man inte pratade om någonting med någon. Och alla slevade glatt i sig av samma växtbaserade föda. 

Hur meditationen gick? Den gick bra, efter att jag fattat att jag måste sluta sitta som en hösäck* och äta som en häst**.

 

Tills fastklamrandet skiljer oss åt


*cyklist

**cyklist