Dötid är bloggtid 

Det har funnits många fyndiga sätt att inleda det här inlägget 

 T ex: 

”Har du också funderat på varför lägenhet och olägenhet inte är varandras motsatser?” Det gjorde iallafall jag när jag satt i min lägenhet och kunde konstatera att jag snart hade en olägenhet mindre. I håret alltså.  

Och 

”Har du också stört dig på att hyra och ohyra inte är varandras motsatser? Nog för att jag gillar att hyra saker istället för att äga dem, och nog för att jag avskyr ohyra, men skillanden är inte så avgrundsdjup som den vill framstå”

Alternativt

”Varje gång jag lagar mina skoskydd och känner på det sargade tyget, slår det mig att det som borde vara motsatsen, otyg, inte alls är det och då tänker jag…”

Eller varför inte helt enkelt det lite mer buddhistiska

”Håriga partier på min kropp jag är glad över att inte ha klåda i”

Och så den lilla lutherska djävulen på min högra axel: 

”Visst kan du få lov att uppfylla en barndomsdröm genom att det som kanske händer i sommar faktiskt händer, men då får du räkna med att även annat från barndomsåren dyker upp” 

Som en gammal, djup fåra av motvilja, som har kliat och för varje dag som jag förnekar den, förökar sig och genom mina naglars djupa rivsår i min hårbotten, blir allt djupare för att sedan komma upp till ytan och försvinna.  

Vi snackar huvudlöss. 

Jag sitter invirad i en handduk, insmetad i lusschampo och väntar ut de tio minutrar som kommer att förändra mitt liv för lång tid framåt. Faktum är att jag är rätt glad, nej tacksam är rätt ord, jag är fan inte glad över dem! att jag upptäckte de små blodsugande krypen. Det förklarar nämligen varför jag gått och rivit mig i skallen den senaste tiden.  Och att det redan har trillat ner cirka tio små fullvuxna löss, som jag alltså har haft i huvudet jag vet inte HUR länge. Fatta vad de har gottat sig, medan jag gått på frisörens snack om shampo för torr hårbotten, inpackning en gång i veckan, etc osv mm. 

Men som sagt, jag omfamnar mina huvudlöss, eftersom de ger mig en logisk förklaring till den senaste tidens huvudbry. 

Men dötid är bloggtid, och trots att jag har morgoncyklat och kvällscyklat samma dag, dvs i fredags, så väljer jag att skriva om det här. 

Min befrielse. Deras död.

Min blogg. Min tid. 

Ta död, och gör det till blogg. 

Blä. 

Det fick sitta femton minuter. 

2 reaktioner på ”Dötid är bloggtid 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s