post äventyrsdepression

RÖDVINSFLUM

då kom den, som väntat. post äventyrsdepressionen. jag som trodde att jag skulle bli gladare av mina äventyr. men det är nån diskrepans. nån skillnad som blir för stor för att jag ska kunna hantera den. och mina äventyr följer alltid samma mönster. första dagen, så peppad, och samtidigt så osäker på hur starka de andra är.

första morgonen; magen i olag, vill veta vad som pågår, man klär på sig, vad ska du köra idag, ska vi köra långa eller korta, kommer jag bli avhängd, hur ser jag att de andra kommer vänta på mig.

ständigt denna oro. och samtidigt ständigt denna förväntan.

det kan bli underbart, jag kan bli avhängd.

och så går det som förväntat; skogen älskar mig, isen är ljuvlig, backarna suger, men klungan väntar.

sista morgonen: magen jublar. den vet vad som händer nu, har kommit igång, vill ha mer. mer cykling.

Men det är precis sista dagen, och efter att ha varit ute i tre dagar, åtta timmar i sträck, så känns det overkligt, men verkligt deppigt, att behöva gå till jobbet, som består av att sitta framför en skärm, sitta i en telefon, skriva i dokument, ordna möten, mejla folk som är på semester, ringa folk som är på semester, messa folk som är på semester, vad fan gör man när alla är på semester.

man själv som nyss var på semester, en dag, fast det blev ju tre dagar eftersom man fick göra samma sak i tre dagar.

cyklade åtta timmar per dag, hade utsikt över spelande vader åtta timmar per dag, alltså hur f-n skaffar man sig sådana spelande muskler?

som syns genom kläderna.

men så kom den, post äventyrsdepressionen, med all kraft. varför tänker jag alltid på hur det ska gå med livet under varje sekund som livet pågår?

och så kvarstår frågan: hur kan nånting kännas meningsfullt igen, när allt som nyss var meningsfullt var sådant som; kommer vi hinna innan mörkret? vilken väg ska vi ta? cyklade vi fel nu? är det is här?

alla äventyrsfrågor känns så mycket mer relevanta, eftersom de handlar om nuet.

och man får betalt för at jobba med frågor om framtiden.

fan också.

nu skickar vi post äventyrsdepressionen på soptippen och tänker på kommande äventyr.

(men seriöst, saker KAN bli annorlunda! jag har inget att förlora, allt att vinna, nu eller aldrig, det här och det här kan du göra innan du har barn, men tänk om det finns en aldrig sinande ström av saker att göra innan jag har barn, när ska jag då ha barn, eller är det bara ett svepskäl, kommer livet ånga på med alla dessa barnundanflykter?

nej, slut på detta rödvinsosande flum-inlägg, tillbaka till verklighetens skärmtittande och telefonsittande, tillbaka till projektmallar och kalenderbokningar, kalenderförfrågningar, kalenderavböjningar, osv osv)

kram nu.

En reaktion på ”post äventyrsdepression

Lämna ett svar till Cykelkatten - cykel, punk och kärlek! Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s